Vi kom äntligen fram till Barcelona. Det har varit så många frågetecken kring den här resan, om den skulle kunna bli av, men nu blev den. Nästan två veckor är vi här.
Jag sitter på vår balkong och skriver, på en filt på golvet. Vi hyr en stor lägenhet av vänners vänner och dom håller på att flytta ut som bäst. Det är många kvadrat, men inget innehåll alltså. En säng, ett bord, två stolar. Ett kök och ett badrum. Allt vi behöver, men inget utöver det. Därför sitter jag nu på en filt på balkonggolvet och skriver. Det räcker ju, det funkar ju - även om jag inte hade tackat nej till ryggstöd.
Vi bor i livliga kvarter, men här på balkongen hörd förvånansvärt lite. Innergården, som på klassiskt Barcelona-manér ser ut som en legostad byggd av ett entusiastiskt barn, är sömnig. Någon hänger tvätt, en duva kuttrar, en katt betraktar duvan från ett fönster. Jag betraktar katten.
Pär sover ännu och egentligen borde jag kanske göra det också. Vi körde ner mot flyget nattetid i Finland, så vi har bort en hel natt båda två, även om vi gjorde vårt bästa för att kompensera med tupplurar igår. Vi åt middag med Nikko och Ari igår kväll; jag såg i Pärs glasartade blick över bordet att vi var lika zombie-trötta båda två.
Jag har ofantlig hemlängtan, känner nästan panik när jag tänker på att vi ska vara här i tio dagar ännu. Jag vet att det är ångest och att ångest är som mossa som växer på din personlighet, den kan täcka över vad som egentligen är du. Mossa vi odlar för att göra det mjukare mellan oss och världen. Man kan lätt börja tro att man är en mossig bumling, när det egentligen kan glimra vilket kattguld som helst där under.
Jag tror att det glimrar upptäckarlust, nyfikenhet och spontanitet i mig, men jag minns ärligt talat inte. Det kanske också var ett mosslager, ett annat. Jag föreställer mig nästan att jag ska komma fram till nån sanning om jag bara sitter här på balkonggolvet länge nog.
Jag vet inte när jag började fly inåt istället för utåt. Det är väl tröttheten som är skillnaden.
Det är bra att ha en lägenhet som inte skänker några som helst onödiga bekvämligheter eller distraktioner. Förr eller senare kommer du känna en lust att gå ut. Kanske först på innergården. Någon granne har ett citronträd i en kruka, det hänger tunga citroner från en av grenarna. Jag undrar om jag skulle få en om jag frågade.
Sen, ut på gatan, till ett café. Vi har inget kaffe heller. Jag ska dricka en cappuchino i Raval-kvarteren idag tror jag. Jag hör att Pär håller på att vakna nu, jag ska höra vad han säger.