Nu har jag sett Håkan Hellström på en svettig klubb
Nu har jag sett Beyonce på maffig arena
Nu har jag badat i Medelhavet
Nu har vi kommit hem igen
Den där initiala paniken över att vara hemifrån i tio dagar sjönk undan mer och mer och när det faktiskt var dags att åka hem kändes det mest jobbigt. Ska inte ljuga, det var jävla skönt att lägga sig i sin egen säng, att vakna i sitt eget hem, att kunna sin egen gata. Men vi hade det väldigt bra i Barcelona, bättre än nån av oss vågat tro på tror jag. Det kanske är det som är hemligheten: åka på semester med den enda förväntningen att bryta ihop - och sen inte göra det? Kanske hemligheten är att gå sig trött varje dag, inte ha speciellt många programpunkter, men bara gå och gå och kika in där och när det passar. Sitta i skuggan på en bänk i en timme och diskutera alla som går förbi. Stanna på första bästa uteservering och dricka cortado con giallo. Köpa ett snett litet hjärta i tunn metall på en mexikansk krimskrams-affär, gömma det i boken du går och bär på men aldrig får tid att plocka upp och läsa i. Skrynkla ihop ännu en vattenflaska i mjuk plast när den är tom, slänga den i soporna och känna sig kriminell.
Jag vet inte vad hemligheten är, men något bra gjorde vi. Utan att göra så mycket alls.
Väl hemma då.
Jag håller på att putsa det sista i mitt manus, det som kommer ut i september. Det ska till tryck före semestrarna och det ääär så motigt. Jag vill inte alls jobba med det, jag vill inte alls konfronteras med min egen text, jag vill inte alls kännas vid att jag skrivit en bok. Men det måste göras. Den paniken ska väl också sjunka undan, så småningom.