Jag har kanske skrivit om det här tidigare, men jag såg nyligen om dokumentären om Kurt Cobain, Montage of heck (finns på Netflix just nu). Kurt Cobain var alltså min största idol i tonåren, eller en av de största i alla fall, som med allt annat har min idoldyrkan varit otroligt intensiv, men ganska snabbt omgående. Alla har de lämnat kvar på ett sätt eller annat, men jag saknar uthålligheten för att bli ett die hard-fan på det där sättet som folk ibland blir: samlar på sig grejer och lär sig allt och gör pilgrimsvandringar. Kanske därför jag aldrig orkat bli religiös. För mycket saker att hålla reda på och med för långa perspektiv.
Som jag tyckte om Kurt. Är man sexton och mår så dåligt som jag gjorde, ja då kan man väl inget annat än gilla Kurt, det är ju ingen ovanlig idol att ha. Han var ju äldre då. En vuxen. En amerikansk, död vuxen förvisso, men ändå, en vuxen. Jag var helt övertygad om att vi skulle ha haft intressanta samtal om vi nånsin hade träffats. Han förstod mig och jag förstod honom. De andra, de förstod honom icke, givetvis. Så är idoldyrkandets lagar.
Jag förstod honom däremot. Jag förstod hans musik och hans hårsvall och hans fru (jag är inte en av dem som hatar Courtney, tvärtom kanske) och hans attityd och kanske framför allt hans dagböcker.
Jag lusläste alla hans utgivna dagböcker, kopierade in fraser och meningar in i min egen, försökte göra om min handstil till att matcha hans mer. Det är också en regel i idoldyrkan: allt som är ditt eget är underlägset din idols, så ock din handstil.
Jag har övergått till min egen handstil numera. Känner ganska sällan ett behov av att modellera om den. Jag överlevde sexton, jag överlevde tjugotvå, jag överlevde 27.
Det är en sorg att åldras om sina ungdomsidoler. Att se på dokumentärer och inte bara slås av genialiteten, för den tycker jag mig se ännu, men också av naiviteten och det oslipade. Av hur smutsigt hårsvallet är, hur bräcklig attityden är. Jag tror fortfarande jag förstår honom, men jag tror inte längre han hade förstått mig.
Dessutom - och det här vill jag knappt erkänna - så verkar han så jävla jobbig. Jag vet en del om vad det är att försöka umgås med nån som mest vill umgås med knark och det finns fan inget jobbigare. Jag förstår honom (LOL att man ändå sitter här och inbillar sig man skulle förstå en främling) men jag blir sur över att han valde nåt annat än vad jag gjorde. Som att vi följdes åt en bit men inte längre. Jag vet inte, det är kanske helt meningslöst att analysera en relation till en idol på det här sättet.
Jag tänker på Therese Bomans bok Andromeda som jag läste för inte alldeles för längesen (den är otrolig, läs den!). I den säger en av huvudpersonerna något i stil med: Jag sprang så ofta ensam genom livet, kanske måste man springa ensam, men med dig kändes det en kort stund som att vi sprang sida vid sida. Helt och hållet ur minnet, så jag gör knappast Bohman rättvisa, har inte boken framför mig. Men det är precis det.
En gång kändes det som att vi sprang sida vid sida, jag och Kurt. Det är kanske det som är idoldyrkan, en trana längst fram i v-formationen att glida bakom.
Sen stannade han, jag fortsatte. Jag köpte lägenhet, hyrde kontor, gjorde matlåda. Blev det lättare eller är man bara envis, svårt att säga. När jag vänder mig kan jag fortfarande se konturerna av honom. Håret är smutsigt, attityden bräcklig och irriterande.
Jag springer vidare, men ska köpa dagböckerna nästa gång jag handlar böcker.