Stormvarning

Vad är det jag oroar mig för, viskade jag till mig själv i natt när jag för andra natten i rad låg och inte kunde sova. Pär som snarkade bredvid mig, Viola som låg och kurrade på mig. Två av mina lugnaste ljud.

Samtidigt tusentals röster som skrek tillbaka. Tusentals röster som rusade runt i mig, med en sån fart att jag liksom svävade någon millimeter över lakanen, omöjlig att dra ner. De skrek så högt och gällt och i munnen på varandra att det var omöjligt att urskilja ord. Jag fick inget svar, inget jag kunde förstå i alla fall.

Vad är det jag oroar mig för då? Inte ens dagtid får jag nåt egentligt svar. Allt antar jag. Det är så mycket som kan gå fel, som kommer gå fel. Det finns ständigt sammanhang man kommer vara utesluten från, det finns ständigt sammanhang som vill dra in en.

Det är bara ett par såna dagar nu, jag vet det bara är att rida ut stormen. Det är bara det, det är bara det. När man tänker på att de allra, allra flesta har sömnlösa stormnätter ibland vill man bli en snäll människa. Aldrig mer säga ett ont ord om någon.

Årets första sex boktips

Jag inledde året med att lyssna på alla sex Rebecka Martinsson-deckare av Åsa Larsson i ett svep. I tre veckor har jag hela tiden, medan jag vikt tvätt och lagat mat och promenerat och stickat, varit i Kiruna. Nu imorse blev jag klar. Känns lite som att jag varit igenom en biltvätt. Vart ska jag åka nu?

Jag är ingen stor deckarläsare. Inte för att jag har nåt emot genren, men för att jag sällan prioriterat det. Och, not gonna lie, nån gång när jag slängt en pocket i varukorgen (ofta förknippat med semestertider eller resor) så har jag lämnats oberörd. En trasig polis, en grå polisstation, en miljö, en lemlästad kropp. Gäsp. Ett språk med för luftiga maskor, eller för tajta. Det är så klart inte alltid så, men det är en för stor genre om du frågar mig. Hälften hade räckt.

Dessutom har min mörkerrädsla de senaste åren gjort mig feg. Jag har dragits mer till romance-hållet de dagar jag suktat genrelitteratur. Också en generöst tilltagen genre med utrymme för ansning, men utan de lemlästade kropparna.

Jag har läst kanske de två första av Rebecka Martinsson-böckerna tidigare, när jag var yngre och mindre mörkrädd, men det är så länge sen att jag inte minns något av läsupplevelsen. Ända sen Åsa var här i stan på besök förra året har jag velat läsa om och till, och nu, nu är det gjort. Inte för att man måste läsa böcker av författare som är generösa, trevliga och kloka, men man blir ju ofta mer sugen om det råkar sig så.

Är så tagen av Åsa språk och miljöer, men kanske ändå människoporträtten är det som dragit mig vidare genom böckerna i rekordfart. Alla trasiga personer, som hamnat på den ena eller andra sidan lagen, ofta bara på grund av eller tack vare slumpen. Det är också något mycket hemvant att läsa om människorna i Kiruna med omnejd, trots att jag aldrig varit där. Det uppgivna, det driftiga, det andliga och det galghumoristiska. Det är så likt här.

Jaja, ville bara berätta att jag haft tre ljuvliga veckor. Nu ska jag ruska av mig biltvätten, varsamt sätta in upplevelsen i biblioteket och hitta nåt annat att dyka in. Det bästa med att sörja en avslutad läsning är att nästa alltid finns om hörnet.

I sängen

Stressiga dagar brukar jag fantisera om att jobba i sängen. Att inte behöva stiga upp. Jag har också nyligen bett Pär “överraska” mig med kaffe på sängen nån morgon. Jag vill ligga kvar och kanske läsa och dricka mitt kaffe på sängen, sa jag när jag bad honom om detta. Jag har liksom en bild av hur härligt det skulle vara. Jag vet liksom inget bättre än att ligga under ett fluffigt täcke i ett riktigt svalt, nästan kallt rum. Tänk att göra det hela dan!

Igår hade jag en sällsynt dag där jag skötte alla mina ärenden från sängen. Det var både ett val och ett måste, tbh. Pär har varit bortrest ett par dagar och jag och Emmi passade på att dricka upp allt vin vi hittade, äta tre kilo sushi och kolla på gamla musikvideos till arla gryningstimma. Så där som man behöver göra med sin äkta gal pal ibland.

Följdaktligen hade jag svårt att stiga upp dagen därpå, igår. Jag åt middag i sängen, jag lyssnade på ljudbok och lade digitalt pussel i timmar i sängen, jag skötte min korrespondens i sängen (såg alla Tiktoks jag hade i inkorgen och skickade nya i gengäld) i sängen. Jag hade fram min kalender och planerade arbetsveckan som komma skall - i sängen. Jag steg upp ett par gånger för att gå runt och oja mig en stund, men 95% av dagen tillbringade jag i horisontalläge. I sängen.

Precis det här har jag sett fram emot sen Pärs resa blev bokad. Få vara lite ensam hemma och kanske tillbringa en del dag i sängen. Precis det här drömmer jag ju också om de stressiga dagar Pär är hemma också. Att inte behöva stiga upp.

Men nu, med drömdagen bakom mig måste jag säga det var något av en besvikelse. Kanske det var bakfyllan? Kanske man måste ha nytvättade linnelakan i beigea toner för att det ska va så där lyxigt. Prassliga kuddar, inte knöliga.

Varför är den hett efterlängtade vilan, dekadensen och ensamheten aldrig så kul när man väl är mitt i den? Det är samma som bada badkar. Fy fan så härligt - i tanken. I verkligheten: not so much.

Jag känner mig lurad av livet.

Kranen är på, så att säga

Tio dagar in och det känns fortfarande görbart det här året. När jag sitter och skriver kommer det ner snö utanför fönstret. En ganska strid ström, men ändå rätt rofyllt, som snöfall brukar vara.

Idag har jag varit i gång sen vanlig morgon-tid, alltså inte med en-tre timmars fördröjning som det brukar va, p g a min inre klocka som aldrig är i takt med Det Här Jävla Samhället.

Ibland tror jag att den största orsaken till att jag till slut hittade till författaryrket är detta: möjligheten till såna utsvävningar som att börja dagen vid 9-10. Men, även som författare verkar man ju i det i Det Här Jävla Samhället och ibland går det ett tåg eller startar en lektion tidigare än vad som egentligen är bekvämt och då är det bara att stiga upp.

Men det har ju sina fördelar också. Det faktum att man är klar med sina grejjor och så kollar man på klockan, förväntar sig att visarna ska stå på Bolibompa (klockan 19, då den officiella kvällen börjar) men så är den typ 14??? Plötsligt har man en massa extra tid.

Idag har jag gjort ett kollage, planerat en ordkonstlektion och tre workshops, listat & printat & laminerat 216 olika namn (allt från Räv-Bert och Hyscha-Marie till Sven och Gerd), ätit lunch i goda kollegors sällskap och stelt cirkulerat runt vårt toalett medan en rörmokare ÄNTLIGEN bytte vår kran. Den ärgade sönder för två år sen (cirka) men har ändå hjälpligt fungerat - tills nån som inte bor här har gått på toa och man utan undantag hört ett panikslaget “oj, jag tror jag hade sönder er kran”. Så har man fått förklara och säga, jo det är på gång. Men nu! Nu råder åter ordning uti det Strömbergska-Jonassonska husehållet.

Snön fortsätter falla och på radion spelar P2 nån.. aria, kanske? Jag bad Pär förprogrammera två nya kanaler på vår köksradio inför det nya året, Yle Klassinen och P2. Det är ett led i mitt försök att tillåta mig vara mig själv, vad det än innebär. Goblin mode kanske.

Man känner sig ju 100% som en seriemördare och/eller en Bergman-karaktär när man helt o-ironiskt lyssnar på klassiskt, men vet ni vad? Jeg liker det uansett. Ganska ofta vill jag bara ha ett ljudlandskap som sällskap när jag gör nåt och då är klassiskt trevligt, varför skulle jag låtsas om nåt annat? 2023 är året jag slutar försöka va cool.

Eller ha ett ärende? Vad ville jag med det här blogginlägget? Ingenting, men ibland är kranen påslagen. Sån är jag och det bejakar vi 2023. Puss & kran!

Långsamma må bra-kolhydrater

Så här fem dagar in på det nya året låter 2023 fortfarande som framtiden tycker jag. Vad tror du kommer hända, var tror du vi kommer vara år 2023? Ställde man sig nånsin den frågan som barn? Kanske.

Jag har haft - och har ännu ett par dagar obs obs - jullov. Jag tror inte jag förstod hur otroligt trött jag var före julen förrän nu, när jag, likt den runda och goa lilla gummiboll jag är, har pompat tillbaka. Inte helt kanske, jag har inga marginaler och rör mig lite som man gör på tunn is. Försiktigt, försiktigt. Men jag är i alla fall piggare än då. Ett litet halv-pomp.

Min kompis Isabelle har dubbat det här året till Det Magiska Året. Inte magi som i tarot och sammet har jag fått lära mig, utan magi som i det som händer när man vågar släppa sargen. Tilltro till och respekt för det kreativa. Jag vill också försöka leva efter det, men vi får väl se. Jag må vara en rund gummiboll på sätt och vis, men jag är också en fyrkant utan dess like. Har ju fortfarande inte vant mig vid att affärer har öppet på söndagar.

Jag känner i alla fall en lust att försöka och fylla året med allt det som inte går att köpa. Inte som protest mot affärernas söndagsöppet, men som protest mot mig själv och mina beteenden. Jag är så trött på att köpa.

Ni vet att jag är en stress-shoppare utan impulskontroll och I’m not gonna lie, det är svårt att toppa känslan av ett riktigt bra “fynd”. Enda orsaken till att det här blogginlägget inte är en talad monolog framför kameror i Lyxfällan säsong 56 är väl att min definition av fynd brukar vara i stil med “en pärm gamla recept från Allers som nån samlat på under 80-talet”. Men även det blir till saker och köpbeteenden smittar av sig. Är man gränslös bland recept-pärmarna på loppis är det lätt att bli gränslös när man ligger och scrollar och en JÄTTESMART och ANVÄNDBAR automatiserad potatisskalare kommer emot en i reklamen. Klart jag behöver den, att skala potatis är ju så jobbigt. ett riktigt fynd med andra ord.

I En varg söker sin podd pratade de om trender för 2023 och sa att i år kommer överklassen få tillbaka sina beteenden, medelklassen har inte längre råd med att sitta på lokal och äta dyr sallad stup i kvarten. Överklassen har väl aldrig handlat på en dollarstore, men jag tror det här suget jag känner efter att inte köpa, är en gren av samma trend. En slags syskon-konsekvens av lågkonjuktur och dåliga tider. Personligen ser min ekonomi bättre ut än på länge (tack August), men så pass ängslig och trendkänslig är jag att det ändå känns rätt att inte konsumera just nu.

Lately har det känts som att hela livet är en dollarstore där man går igenom gångarna, utan möjlighet till omvägar, och plockar på sig än det ena, än det andra. Bara saker, saker, saker. Att handla har blivit umgängesform, underhållning, strategi och innehåll. Dessutom, när livet är stressigt och det mesta känns tungt, så är det lätt att inbilla sig att det blir mindre tungt om man bara hade den där automatiserade potatisskalaren. En tung grej som kanske skulle bli lite lättare.

Med risk för att låta som en bäng stundent 1973: jag är sugen på saker som känns på djupet. Fylla livet med långsamma glädje-kolhydrater, såna som mättar länge. Att göra istället för att köpa.

Häromdagen kände jag skrivlust för första gången på mycket, mycket länge. Det var ljuvligt. Givetvis var det lust till att skriva nåt helt annat än vad det står i mina papper att jag ska skriva just nu, men eftersom jag ännu är ledig och allt jag gör är bonus så valde jag att bejaka det och bara skriv. Det blev ett kapitel på en grej det redan finns några kapitel på. PIRR let me tell you. Och det håller i sig, till skillnad från pirret från potatisskalaren.

Från en annan dag, när jag och mitt brorsbarn utflyktade till ett utkikstorn. Def långsamma må bra-kolhydrater.

Underbara Clara skrev bara idag om en grej jag funderat mycket på under hösten. Vad är vila för mig? Jag tror jag har glömt bort vad det är jag mår bra av. Jag har gått i fällan och trott att vila bara är att få ligga still i ett mörkt rum utan att bli störd. Att inte behöva städa. Att inte behöva duscha. Att inte behöva göra nåt. Ibland är det kanske det som är vila, men ibland är det precis motsatsen. Att bara ligga still och skita i hus, hem och hygien är också förvillande likt depression :-)

Så Mitt Magiska År blir väl kanske detta: att försöka komma ihåg och känna igen vad det är jag mår bra av. Göra saker som leder till pirr, sånt som känns på djupet, inte var rädd för att jobba aldrig så lite för lite långsammare må bra-kolhydrater.

Är det inte tröttsamt så säg att ständigt köra av vägen i detta liv? Varje år tänker jag att jag kommit fram till nån nyckel eller sanning och så 6-12 månader senare så står jag där och funderar hur i helvete det blev så här igen. Jaja, tur man är den där runda, goa gummibollen då.

Pomp, pomp, pomp.

Jag blinkade och allt hände

Den här hösten kommer vi nog minnas, skrev jag till Pär en natt när jag låg i en hård lägersäng ute i Pörkenäs. Jag hade svårt att sova, det kändes kvavt i sängen. Ute var det bitande kallt, norrsken på himlen. Jag var orolig.

Sällan vet man vad man kommer minnas förrän i efterhand och kanske den här hösten om några år har smält undan, blivit en höst bland andra. Är det ens rättvist att prata om en höst? Eller när började allt det här? I somras? Förra julen, de där djävulska mellandagarna? Det är i alla fall något ödesmättat med att mitt senaste inlägg här kom för tre månader sen och heter “Sista dagen som 34”. Hela året har varit sinnessjukt, men sen klockan slog 35 har det verkligen levlat upp.

Dagen efter jag messat med Pär nattetid åkte jag till Stockholm, via Åbo. Jag hann svänga in hemma 10 minuter före jag måste åka. I Stockholm var jag 12 timmar. Det blev offentligt att jag blivit Augustnominerad. Jag skakade hand med journalister, med fotografer, men andra författare. Jag satt på toa när det började läcka ut bland vissa att jag var nominerad. Satt i ett litet toabås på Norra Latin och scrollade bland meddelanden. Försökte hinna med. Klockan sex visste alla. Jag drack bubbel på förlaget. Försökte hitta nya svar på varje hur känns det?

Ett par veckor senare ringde min förläggare, igen. Jag var Finlandia-nominerad. When it rains it pours. When it rains it really pours för sent i november vann jag August-priset. Det sjukaste som hänt, utan större konkurrens.

Den här hösten har varit en virvelvind. Jag blinkade och allt hade hänt. Jag har fått känna på höjder som jag aldrig trodde jag kunde, smaka på framgångar vars smak alltid förvånar en. Fått mejl och meddelanden från håll jag inte trodde möjliga. Ska inte klaga på den biten, verkligen inte, men lite överrumplad blir man.

Nästan simultant med de här höjderna har jag stirrat ner i avgrunder, djupare än vad jag kanske sett förr. Avgrunderna har inte alltid varit direkt under mig, men de har nafsat på mitt fotfäste. Gjort mig arg, gjort mig ledsen. Fram för allt gjort mig trött.

Jag har jobbat alldeles för mycket, igen. Jobb är så mycket mer än jobb för mig: det är mitt intresse, det är min tillflykt, det är det roligaste jag har.

Jag har verkligen försökt vara ledig också, kvalitetsledig, till och med rest bort! Var en kort, kort vecka i Barcelona och drack vin och åt skaldjur och kött på det stora hela. Det var ljuvligt.

Blev också tvungen att tvångsvila också en vecka när jag fick corona för andra gången. Själva influensan var som en influensa är, men är fortfarande trött efter det. Tror det värsta är över nu, men i flera veckor efteråt kunde jag börja må akut illa helt hux flux, det höll i sig i några minuter och sen gick det om. Blev kraftigt andfådd av tre trappsteg. Såna saker. Men som sagt, det värsta är över nu.

Jag bokade terapitid för första gången på åtta år i höst. Har gått ett par gånger nu. Jag försöker ta hand om mig själv, för jag har svårt att komma ihåg vem jag är just nu. Vem var jag före allt, före det här året? Vem är jag nu, när året snart är slut? Är det samma människa eller två olika?

Det närmar sig jul och jag håller på att stänga igen året. Har en lunch, ett par möten och en lektion ordkonst kvar. Sen tar jag extralångt jullov. Ska sova, läsa, gå promenader. Tror väl knappast jag hittar nåt tillfredsställande svar på alla frågor, men jag brukar få ganska många bra idéer när jag sover. Så vem vet.

Sista dagen som 34

Jag har varit ganska bra på att ta hand om mig själv senaste veckorna, post-sommar. Verkligen försökt komma ihåg: vad är det som får mig att må bra? Vad är det jag gör när jag inte mår bra? Hur snappar jag out of såna beteenden när jag märker dem? Välja dom där enkla sakerna som inte alltid är dom enkla valen. Hitta nåt fint i allt piss. Vill verkligen inte säga “tänka positivt” men bara kanske inte tänka så negativt.

Jag och Pärry har börjat med en sån här grej för att reda upp när någon av oss har ångest. Då ställer den andra frågan: men är det fakta eller fiktion? Alla tankar kan delas in i fakta eller fiktion. Hatar alla dig? Fiktion. Hatar du alla? Förmodligen även det fiktion. Både fakta och fiktion-tankarna får ju finnas, men bara man håller reda på vad som är vad. Är det här populärpsykologiskt krafs? 100% fakta.

Nedan följer några vykort från veckorna när jag Project Me:at.

I början av månaden slet jag lös hatthyllan och målade vårt lilla hallskrymsle grönt. Tog mig bara fem år att gå från tanke till handling. Klassisk Project Me-grej att göra: genomföra. Tog mig ett dygn (inklusive torktid på mellan lagren) och kostade mig 30€.

Har satsat rätt hårt på att laga bra mat. Bra mat är god mat, enkelt mat, mat med tuggmotstånd. Mat man blir varm av. Mat man orkar mer av. Här nån slags varm bulgursallad.

En fredag var det marknad i den lilla lilla staden där den lilla lilla gumman bodde. Köpte ett knippe nejlikor, gick hem i min trenchcoat med dem på armen. Var beredd att bli stoppad av streetstylefotograf när som helst men det hände inte. Nejlikorna lever dock ännu, två veckor senare. Jävla kämpar!

För att riktigt bloggifiera mitt liv: här är en latte på en uteservering. Den får representera att jag är nöjd över att jag vågat och orkat höra av mig till både nya och gamla vänner. Till exempel Ida, en relativt ny kompis jag drack den här latten med en eftermiddag i Vasa.

Katten Sixten får representera gamla vänner. Han är visserligen ny i gänget, men hans matte Emmi är kanske min äldsta vän. Vi åkte en lördagkväll och hälsade på Sixten med familj.

Har förstås hängt med kattliven hemma också. Sylvi lite på avstånd som vanligt…

… Viola lite närmare. Alltid nära.

Har förstås jobbat. Kommer ha en sjuhelvetes oktober jobbmässigt men det mesta betalar bra eller är roligt, så det får gå. Varje kontorsdag jag bara hinner gör jag ett collage i min collage-bok. Till vilken nytta? Ingen alls faktiskt och det är ljuvligt. Har snart en full bok. Kunde sitta och klippa och klistra alltid.

Gräsmattan tar sig på bakgården vid torpet. Ser så fram emot nästa sommar. Det känns så bra att göra topet till vårt, till sitt bästa, en liten sak i taget. Nästa sak som sak göras är att dra om elen lite. Inte mycket, men tror det är ett (fungerande, visserligen) hemmabygge som det är.

Kanske det roligaste denna månad: vår önskekör Destiny’s Choir har äntligen kommit igång ordentligt! Vi har bara hunnit ha två körövningar men jag känner det i ryggraden att det kommer bli en livlina nu i höst. Vi har en otrolig körledare som förstår visionen: en kör för alla som inte kan, men gärna vill sjunga. Inga noter, inga avancerade stämmor, men glädjen och balsamet det är att sjunga tillsammans. Mest 90- och 00-tals dängor. Det är som ett gym för själen.

Igår åkte vi med papp på auktion. Har aldrig varit på auktion tidigare, ropade in en låda gamla ullsaxar och vävnålar bara för att ropa in något. Åt en korv och drack en kaffe. Riktigt lagom utflykt.

Hänger gärna med familjen när jag bara hinner. På bild en mycket ung familjemedlem hemma hos en mycket äldre familjemedlem. Alla knappar ska testas, allt som går att peta på ska petas på. Kan man ju känna igen sig ibland, även om man lärt sig stävja några impulser med åren.

Speaking of åren: imorgon fyller jag 35. Det är första gången på nästan tio år jag känner något av en ålderskris. 35 känns som ett stup. Så mycket äldre än 34. Men är det fakta eller fiktion?

Som 35-åring ska jag ta tag i delarna av Project Me som jag ännu inte gjort: jag ska gå på gym igen, jag ska gå ut och dricka typ en öl en torsdag bara för att jag kan, jag ska minnas mina vitaminer och jag ska läsa mer. Jag ska fokusera på det positiva. Jag har kanske inte allt jag hade velat ha som 35, men jag har mycket.

Men först ska jag fira min födelsedag framför drottningens begravning på tv.

Project Me

Höst! Skolstart! Ett nytt år, så tänker i alla fall jag. Visserligen har årets upplaga av sommaren varit extra prövande, men jag är alltid glad när sommaren börjar ta slut. Älskar att det är svalt i sovrummet när jag går och lägger mig, älskar att frukt- och grönsaksdiskarna är fulla och frodiga i affären, älskar att jag måste ha fram kalendern igen. Får också obändlig lust att återuppfinna mig själv, slipa ner all bullshit och bygga på de bra delarna.

I år mer än nånsin tänker jag att jag måste försöka dokusera på att hitta tillbaka till bra rutiner och till det som får mig att må bra i vardagen. Avsätta äkta tid på att ta hand om mig själv. intressera mig för mig själv igen. Jag har börjat kalla det Project Me.

Jag har ju varit jobbat som projektkoordinator tidigare så jag vet ju vilket märkligt jobb det är och vilken slags diciplin som krävs. Och: hur viktigt det är med en projektplan! Nu har jag inte en konkret projektplan till pappers (än..?) och även om jag hade det så tror jag inte det vore nå jag ville dela med mig av i det här skedet. Men jag är hoppfull, det är jag faktiskt.

Jag har beställt nya parfymprover, för att hitta en ny signaturdoft. Jag prövar en ny frisy, funderar på om det är så här jag ska se ut i höst. Jag skriver listor i mitt huvud, på saker jag tycker om med mig själv. Jag scrollar mitt eget insta-arkiv, tiden före pandemin. Vem var jag då? Har ålagt mig nätshoppingsförbud (minus parfymerna då…) under hösten. Jag har impulshandlat så mycket kläder att jag borde veta att det inte finns nåt plagg som får mig att bli en annan människa. En parfym däremot….! Hehe.

Förra veckan var jag i Helsingfors tre dagar för att jobba, mest med ett ännu lite hemligt projekt. Jag hade det så bra! Dels bara detta: att dricka några öl med dina kollegor och vänner, gå genom en annan stad en kväll. Se hus och människor du inte känner igen. Men mest att bli riktigt hög på jobb. Jag hade glömt hur bra jag mår av att jobba, när det går bra. Hur mycket jag älskar att jobba när man har flow. Det kändes som en bra kick off för Project Me. Sak försöka bära med mig känslan av typ… hopp? Undrar om det var det jag kände. Pirr inför framtiden. Det kanske var det! Pirr inför framtiden, vilken bortglömd känsla.

Sommaren som gick, hösten som kommer

Sommaren kom och gick. Än är väl något av den kvar, men i min hjärna har jag avslutat den. Dels för att jag gillar hösten och gärna tjuvstartar den, men också för att det känns bäst så. Jag hade förhoppningar om den här sommaren, men få av dem slog in. Så är det kanske alltid och det betyder ju inte nödvändigtvis att det blev sämre eller att man behöver sörja, det blev bara… annorlunda.

Jag har omvärderat en hel del i sommar. Mest kanske kring hur jag tänker på styrka och svaghet. Jag har alltid sett mig själv som en svag människa. Vek. Det är jag kanske också, men i sommar har jag tänkt att det måste finnas nån slags styrka i mig ändå. Kanske alla lager av svaghet och vekhet och feghet och kaos tillsammans blir en slags stabilitet. Som årsringar slingrandes om varandra som blir ett träd till slut.

Jag har liksom väntat mig ett sammanbrott så länge nu att jag tänker att det kanske inte kommer. Man bara mårar på och en dag så har man glömt vad det var man tänkte man skulle bryta samman över. Ska man känna sig tröstad eller uppgiven av det?

Men för att inte drunkna i gnällträsket: sommaren har ju så klart inte varit hundraprocentigt hemsk. Jag har haft jätteroligt också. Och ska man fortsätta på den irriterande optimistiska linjen så måste jag säga att det ofta känns nästan som en lättnad när något hemskt händer. I alla fall om man är van att tänka ut worst case scenarios. Katastrofer kommer ofta med vinddrag och frisk luft, det kan man försöka komma ihåg.

Det värsta är kanske det som aldrig händer. Som hänger över en och vägrar låta en tappa hoppet. Som ger en ett grundackord i moll, som är svårt att överrösta. Men är man en panda at heart så vet man också att dom gladaste sångerna, dom mäktigaste sångerna, inte vore nåt utan lite moll.

Här är lite bilder från kvällar och dagar i dur, för att väga upp:

Har läst ganska mycket. Kirke var en höjdpunkt skulle jag säga.

Vädret har ju inte gjort något för att göra det till en roligare sommar, men några vackra kvällar har vi ju fått i alla fall. Åkte till Oravais på sommarteater för ett par veckor sen med Linnea och Alfred och på vägen hem var det löjligt fint.

Vissa har vilat upp sig ordentligt.

Som vanligt har jag inte haft nån matlagningslust på hela sommaren, men ibland har jag ändå svängt ihop goda grejer. Det är lätt att glömma hur välgörande det kan vara att hacka lite salladslök, koka lite nudlar, fräsa lite tofu och duka fram till människor man bryr sig om. Ät nu, ät nu.

Det här är inte ett officiellt tips men ibland hjälper inget annat än att blåsa ut skallen ordentligt, helst i sällskap av goda vänner. Har haft flera pyjamaspartyn på torpet me olika konstellationer människor i sommar. Två dagar i slutet av juli återuppstod Turd Floor. Vi sådde ny gräsmatta åt oss på bakgården, plockade blåbär, spelade kort och drack cirka 70 liter vin. Enligt all logik borde jag må pyton efter en sån behandling, men mådde jättebra.

Vänner, am I right.

Och torpet. Det har skött sig exemplariskt, trots att det fått väldigt lite omsorg i år. Jag hade ju som sagt andra planer, men jaja. Bakgården har vi i alla fall fått lite bukt på, det är skönt.

I bärjan av augusti åkte jag och Malin ner till Köpenhamn för att gå på bröllop, samt insupa kontinental storstadsatmosfär. Vi hade en väldigt fin helg där med bröllopet som kronjuvel förstås. Men också små diamanter som: äta tacos-lunch på Nørrebro, handla dansk poesi och danskt godis och bara se något annat. Ni vet, det där man gör när man reser. På söndag kom Nora över från Skåne för att hänga och vi gick på Glyptoteket bland annat.

Vackert, vackert.

Soundtracket till den här sommaren är lätt att pinpointa: varje gång jag kört nånstans och känt att jag hellre skulle hänga från taknocken i ett glitterrep än faktiskt stiga ur bilen och göra whatever det är jag borde göra då, så har jag blastat två låtar jättehögt. BREAK MY SOUL med Beyonce och KIng med Florence and the machine. Och hittills har det funkat 100% av gångerna. Jag har stigit ur bilen och klarat allt. (det var inga svåra grejer, bara Ellen som är neurotisk, reds. anm.)

Nu orkar jag inte scrolla igenom sommarens foton mer, ni får nöja er så här. Jag hoppas jag ska komma in i bloggandet igen i höst, jag saknar det. Kanske till och med…. BEHÖVER det????

To be continued.

Tusen dagar, nästan

Stopp, hej, hallå
jag ville bara säga
du är inte ensam
om att bära denna längtan…

… om att jag ska blogga oftare. Jag vet inte varför det inte blir av och ej heller orkar jag slösa mera text på att försöka analysera mig fram till ett svar.

Jag jobbar på, fast nu i en maklig kossa på grönbete-takt. 500 ord om dagen, måndag till fredag har jag satt som krav på mig själv fram till skolstart ungefär. Jag är väldigt stolt över mig själv att jag har tackat nej till det mesta annat än skrivandet nu i sommar, även roliga och “enkla” saker. Growth people, det är aldrig för sent.

Jag behöver vilan, men vem behöver inte den? Programmet för hösten trillar redan ner i mejlkorgen, det kommer vara den fullaste av rullar tack vare att folk är intresserade av den senaste boken. Jag är så lättad och glad, det känns så bra med den otroliga respons jag fått hittills för cykel-luntan. Man tror kanske att livet ska ändra när man blir hyllad (jaja, men det är sant) i Expressen och DN osv men än så länge är jag samma tröttsamma figur. Betyder det också att sågningar inte egentligen spelar nån roll…? Tänkvärt 🤔🤔🤔🤔🤔🤔

Utöver jobbet vet jag inte vad jag ska skriva om. Världsläget? För jävligt. Privatlivet? Inte riktigt lika jävligt, men bjuder på en del utmaningar och kamper det med. Torpet då? Jo tack, planterade lite sommarblommor i två krukor på terassen och blev förvånad över hur glad jag blev av blomstren.

Tänker också mycket på kläder just nu, tror jag alltid gör det den här tiden på året. Jag har på senaste tiden känt en allt större lust att klä mig i….. dova pasteller…. beige…. och vitt. Vet inte varför men det är kanske modet. Eller att jag typ omvärderat vilka färger som klär mig.

Ja, nä men ni märker. Inget nytt under solen och samtidigt, allt allt allt så obeständigt.