Show, don't tell

Det här inlägget är en del av SKRIVSOMMAR som Kugge och jag håller i nu under sommaren. Vi kommer båda att publicera varsitt inlägg på ett visst tema varannan torsdag under sommaren. Den här veckan handlar det om gestaltning.

Gestaltning är en återkommande grej man pratar om på skrivkurser och i skrivande sammanhang. Men vad är egentligen gestaltning? Jag tycker det är svårt att förklara kort och koncist, men när man pratar om show, don’t tell på engelska, tycker jag man kommer närmast en enkelt förklaring.

När jag besökt skolor brukar jag göra en skrivövning, som helt klart handlar om gestaltning, även om jag aldrig presenterar det så. Varje elev får en känsla tilldelad till sig, oftast genom att dra en lapp ur känsloburken. De får sen i uppgift att skriva ett dagboksinlägg där en person känner den här känslan genom hela dagen, men de får inte nämna känslan vid namn. Sen får resten av klassen gissa vilken känsla det är. Om du fått känslan ARG på din lapp - hur får du fram det? Hur äter en arg människa frukost? Hur går en arg människa till sitt jobb eller skolan? Vad gör en arg människa på fritiden?

Det här funkar att göra med alla åldrar, men det är extra roligt att göra med barn eftersom de ofta kan sitta på helt nya och egna men ändå självklara sätt att beskriva något. Barn känner ofta känslor i kroppen på ett mer direkt sätt än vad man kanske som trög vuxen gör. Och som alltid är varje litet moment av tävling eller gisslek en hit när man kommer in som gäst i en klass.

Men gestaltning handlar inte bara om känslor. Gestaltning är kött på benen, men också märgen. Gestaltning är det som gör en text till litteratur. Gestaltning är det som gör det här:

screenshot från Wikipedia

till det här:

från BBCs Pride and Prejudice (1994)

Gestaltning är också hur du snickrar fram en personlighet eller en stämning eller en miljö utan att skriva läsaren på näsan. Tänk på dig själv som en inverterad detektiv. Istället för att vara den som upptäcker detaljer eller ledtrådar som ger oss en bild av en gärningsman eller karaktär, så är det ditt jobb som författare att placera ut just de detaljerna och ledtrådarna för nån annan att upptäcka.

Tänk dig att du vill beskriva en viss klass-skillnad mellan två av dina karaktärer. Du vill inte skriva det rakt ut, att Person A har ett större kulturellt om inte ekonomiskt kapital än Person B, men du vill ändå belysa skillnaden. Hur beskriver du deras respektive morgonrutiner? Eller vardagsrum? Om du vill får du gärna svara på det i kommentarerna!

Ibland kan det vara detaljerna som berättar något du redan vet som författare, ibland är det tvärtom. Du skriver dig fram till en personlighet eller en stämning eller en klass-skillnad genom detaljerna. Oavsett tror jag att många duktiga skribenter gestaltar en hel del per automatik, men det är inte en dålig sak att ha bakom rävörat när man skriver.

Mmm, miljöbeskrivningar

Det här inlägget är en del av SKRIVSOMMAR som Kugge och jag håller i nu under sommaren. Vi kommer båda att publicera varsitt inlägg på ett visst tema varannan torsdag under sommaren. Den här veckan handlar det om miljö och miljöbeskrivningar.

Jag har våndats över denna veckas tema i skrivsommar en tid, för miljö känns som ett så främmande ämne i mitt skrivande. Min första impuls var att säga att jag inte är så mycket för miljöbeskrivningar, jag föredrar att skriva och läsa om människor. Det är nämligen helt sant.

Men - vad är människor och karaktärer om inte produkter av miljön de lever och verkar i? Och vad är miljön runt omkring oss om inte spår och lämningar av just oss?

*paus för reflektion kring livets stora cirkel*

Jag tror att mitt problem är att jag har tänkt mijlö som ett ganska smalt begrepp, i första hand något som Greta Thunberg demonstrerar för och i andra hand en tvådimensionell kuliss som bara ska vara där och pliktskyldigast sägas något om. Men mijlö i litteraturen är så mycket bredare än så.

Ett enkelt och välanvänt råd för att skriva miljöer är att använda alla fem sinnena. Ta den här vildvuxna och igengrodda trädgården med en liten fallfärdig lekstuga som exempel. Bilden är tagen i vårt nyinköpta torps trädgård. Ska jag försöka beskriva den här miljön och allt vad jag förnimmar just nu utgående från mina fem sinnen? Okej, kör:

HÖRSEL

Det surrar av flugor och bromsar och mygg. En duva fladdrar till inne i skogsdungen bakom, det låter som den stretar emot något, men kanske är det bara trångt mellan rönnarna och björkarna. Från vägen hörs suset av nån bil på väg till stranden. Ett stort V gäss flyger över gården, värdigt slår deras vingar genom luften. I huset står en radio på, men ljudet är för lågt att uppfattas hit. Dörren knarrar inte ens när jag öppnar, den faller bara av gångjärnet med en suck.

SYN

Ser man till bara taket ser lekstugan pampig ut, takpannorna har en vördnadsväckande patina. Men huset under taket är inte mycket kvar av. Gamla färgstråk syns på fasaden, men det börjar bli svårt att nyansbestämma. En hästsko ovanför dörren för god tur. Även när trådgården varit mera omhändertagen är lekstugan placerad så att man förstår att den nån gång varit ett kärt gömställe. Nu går det inte att gömma sig där mer, man ser den blåa himlen genom varje vägg. Det är ett under att taket hålls uppe än.

KÄNSEL

Slyet slår mot mina nakna ben när jag går genom det höga gräset. Jag får vifta bort en broms som satt sig i knävecket, det sticker till trots att jag är snabb. Det blåser en lätt och ljum vind och det är tur, för solen steker på rätt bra. Trädörren är stickig och sträv under min hand, väggarna avböjer varje försök till smekning.

LUKT

I vindbyarna kommer förnimmelser från grannarna; rävfarmarna och havet. Annars doftar det varm och dåsig grönska, speciellt från nässlorna. Lekstugan ger ingen doft ifrån sig, men ändå snappar mina näsborrar upp ett minne från min egen lekstuga som liten. Lerkakor, svamp och rönnbär, mjöd och struvor, groblad på sönderkliade myggbett.

SMAK

Det smakar vinbär och hallon, bortglömda och solmogna. Jag krossar mot gommen med tungan. En rysning av syrligheten. När det blåser som mest från havet och farmarna lägger sig lukten på tungan, blir nästan greppbar. Det är djupa, jordiska lukter båda två och är inte alls så otrevliga som jag först tänkt.

Det här är ett enkelt sätt att öva sig på mijlöbeskrivingar.

Ta en miljö du känner till och formulera fram vad det är känner när du är i den miljön. När jag sitter hemma i soffan och tänker på det här hörnet av trädgården känner jag ett stort lugn och nån slags tyst vördnad och en stor lycka över att fåbvara den som ska ta hand om den. Vill man spicea till det ännu mer kan man ju ta in sitt sjätte sinne och fundera lite - vad är det man käÄäÄnner på en plats? Ibland säger det ju nåt också.

Skulle du fråga mig när jag svettig och stressad står på exakt samma ställe och slår gräs skulle min beskriving säkert vara en annan. Kanske jag skulle lägga mer fokus på de där förbannade bromsarna och nässlorna. Skulle du fråga mig en sen och mörk kväll skulle jag som mörkrädd säkert berätta om tjuten från grannarnas jakthundar, prasslandet i gräset och det sorgsna i dörren som hänger på sned.

Om jag tidigare sagt att man måste vara rättvis mot sina karaktärer och kunna skriva dem som allt det de är, så är miljön en karaktär som inte kräver rättvisa, tvärtom. Miljön kan vara precis den bov du vill att den ska vara och miljön kan också vara precis den trygga famn du behöver i en scen. Hur vi - eller en karaktär - uppfattar en mijlö beror i hög grad på vilken känslostämning karaktären är i, eller vilka associationer just den mijlön väcker hos nån.

Människosamlaren

Det här inlägget är en del av SKRIVSOMMAR som Kugge och jag håller i nu under sommaren. Vi kommer båda att publicera varsitt inlägg på ett visst tema varannan torsdag under sommaren. Den här veckan handlar det om handling och dramaturgi.

När jag gick i gymnasiet hade jag och min kompis Jutta en gemensam människosamling. Vi hade köpt ett litet svart häfte där vi skrev upp alla människor vi tyckte var intressanta nog att platsa i den. I det lilla häftet hade vi samlat förälskelser, byaoriginal, skolkamrater vi gillade men inte kände så bra. Alla fick varsin sida där vi skrev upp yttre kännetecken och varför de platsade i samlingen. Motiveringarna var skrivna med den slags arrogans enbart två osäkra gymnasieelever kan uppbåda, men i regel snälla. Det var ingen burn book alls, snarare tvärtom. Det var människor vi av en eller anledning var nyfikna på. I “förordet” till människosamlingen hade vi skrivit att dessa karaktärer skulle sparas till framtida romaner. Jag tror att vi, åtminstone jag, var ganska inspirerad av min stora idol Enid i Ghost world och hur hon förföljde och ritade av främlingar på café.

Två romaner, en barnbok och snart en till roman senare kan jag säga att jag hittills inte använt mig av nån av de vi samlade ihop. När det inte kommer naturligt ska man inte pressa in nåt, det märks på slutresultatet i såna fall. Dessutom har jag väldigt sällan förebilder i verkliga personer när jag skriver. I mina två romaner finns det tre mindre roller som jag sett nån verklig framför mig när jag skrivit. Dom verkliga personerna har sist och slutligen väldigt lite gemensamt med sina litterära skuggor, det har mest handlat om att jag behövt ett utseende att föreställa mig när jag beskrivit nån.

Men med det sagt så skulle jag ändå vilja framhålla människosamlingen som viktig för mitt skrivande. Eller kanske människointresset som sparkade igång människosamlingen. Jag tror det är nyckeln om du vill skriva en trovärdig karaktär. Du måste vara intresserad av människor. Så är du en skvallrig och lite judgemental typ - grattis, du skulle säkert kunna skriva ganska intressanta karaktärer! Om jag är skvallrig och judgemental? Det låter jag vara osagt.

Jag brukar tänka att alla mina karaktärer jag skrivit är en spillra av mig själv. Ingen är någon jag helt och hållet identifierar mig med, men alla - protagonister som antagonister - har de något av mig själv i sig. Ett drag, en ovana, en neuros. För mig är skrivandet mycket det också, att utforska och fundera på sidor i mig själv och andra. Vad händer om jag tar den här inte så smickrande sidan av mig själv och runs with it? Vart kommer jag då?

Alla människor är unika på sina sätt, men alla är också sist och slutligen ganska lika. Det är också något bloggandet lärt mig genom åren - det man tror man är mest ensam om och det man kanske skäms för mest i sig själv: det är sist och slutligen det folk känner igen sig mest i.

Två bra övningar för att bygga karaktärer och brodera ut dem är två klassiker som jag gärna själv pysslar med. Det första är att betrakta folk. På café, i väntrum, på stranden, på flygfält och i tågvagnar. Spionera lite lätt (inför o-creepighetens ramar) på folk och tillåt dig fantisera kring dina medmänniskor. Det andra är också en klassiker: kolla vad folk har i sina köpkorgar när du handlar. Eller läs gamla kvitton, de ligger oftast och skräpar runt kassorna. Jag älskar att göra sånt (och där har ni väl svaret på hur skvallrig jag är).

Men en sak som är viktigare än att kunna döma och skvallra och bilda fördomar lätt, det är att komma ihåg en gyllene regel.

Ingen människa är bara en sak.

Visst kan utgå från stereotyper och stjärntecken och myers briggs och vad du vill, men alla människor överraskar dig någon gång. Sätt inte in dina karaktärer i givna roller, låt inte nån bli skurken eller riddaren eller kärleken för tidigt. Håll dig på lagom avstånd från din karaktär. För att skriva en intressant och mångbottnad karaktär måste du kunna se både de bra och goda sidorna i den. Du måste vara beredd att vrida och vända på din karaktär, för alla är vi olika beroende på i vilket sällskap eller vilket sammanhang vi är i. Du måste kunna se nyktert och kritiskt på din karaktär, men du måste också vara beredd på att förlåta och förklara.

Och det är inte alltid det lättaste, varken IRL eller när man skriver.

Håll bastun varm! och andra tips på skrivrutiner

Det här inlägget är en del av SKRIVSOMMAR som Kugge och jag håller i nu under sommaren. Vi kommer båda att publicera varsitt inlägg på ett visst tema varannan torsdag under sommaren. Den här veckan handlar det om att komma i gång och skapa en skrivrutin.

Den enskilt vanligaste frågan jag får av folk som vill skriva eller vill bli författare är hur man kommer igång eller hur man skapar en rutin. Hur man gör skrivandet till en del av sin vardag. De flesta som vill skriva har säkert en lika bra idé och lika mycket talang som vilken etablerad författare som helst - en skrämmande tanke - men skillnaden mellan nån som vill skriva och nån som skriver är just det. Den som skriver skriver.

inte alls stagead bild

Jag vet själv hur lätt det kan vara att förlora sig själv i prat om att skriva - eller vad som helst egentligen; träna, höra av sig åt vänner, äta mer fibrer, scrolla mindre; allt det man vill göra men inte förmår sig till alltid. Så där är det ju, klyftan mellan teori och praktik kan ibland verka oöverstiglig. Och ju mer man vill nånting, desto mer tenderar man att prata om det. För om man pratar om det känns det nästan som att man gör det. Jag känner mig alltid litelite mera vältränad efter att jag pratat en halvtimme om hur jag vill bygga muskler. Varje gång jag skriver på bloggen om att skriva på boken, känns det som att jag har skrivit på boken.

Men ju mer jag pratar om att skriva, desto mindre tenderar jag skriva. Prata och göra behöver inte vara motsatsord, men de blir lätt de. Ett slagord som min kompis Sawandi (som gör film) sa en gång och som jag tagit till mig är: man ska inte släppa in för mycket ljus i mörkerrummet.

Därför skulle mitt första råd vara: håll käften och skriv. Din bok blir inte mer skriven för att du pratar med mig eller nån annan om att du ska skriva din bok. Ba - skriv. Sätt dig ner och skriv. Det är inte så viktigt vad du skriver, men du måste skriva. Du behöver inte veta varåt det är på väg, du kan låta det bli vad det blir. Du behöver inte fancy skrivprogram eller ens en dator - skriv på mobilen, skriv för hand, skriv inte på en skrivmaskin för du vill inte va den människan, hallå. Gör vad du måste och du måste skriva för att skriva.

Du måste skriva och du måste…

Sluta mytologisera skrivandet.
Författare är inte ett ljusskyggt väsen som lever på cigaretter, sprit och sena nätter. Det handlar inte om gudomlig inspiration som flödar genom dig. Bokmässor är som de flesta andra mässor: torr luft, långa dagar och hårt golv. Oftast i alla fall, jag erkänner att det i korta, benådade ögonblick i det skrivande upplevt både sena nätter och hur det tycks ha flödat från ett ställe jag vanligtvis inte når. Men det handlar om en halvtimme på ett år.

Sluta sök efter de perfekta omständigheterna.
Är du inte ekonomiskt oberoende eller av andra orsaker inte behöver tänka på ditt uppehälle så kommer du aldrig uppleva att du har tillräckligt mycket tid för ditt skriv. Och om du mot förmodan får tiden, kommer du hitta annat som står i vägen. Ingenting i världen frågar efter det du skriver, ingen kommer att göra något för att göra det lättare för dig. Som Virginia Woolf skrev: "Dogs will bark; people will interrupt; money must be made; health will break down ….". Det där har jag stulit av min förläggare Anna.

Stänga av självkritiken.
Du måste lära dig sluta redigera. Du kan inte redigera och skriva samtidigt. Du kan inte redigera det du inte har skrivit. Så du måste skriva först. Det är så många som har sagt så mycket bra om skrivande och i Bodil Malmstens underbara bok Så gör jag: Konsten att skriva har hon ett kort litet kapitel eller stycke som heter Självkritiken ska vara på off. Det brukar jag läsa ibland på mina kurser som inledning, men titeln säger dig allt du behöver: självkritiken ska vara på off.

foto: Jennifer Granqvist

När du godkänt dom tre sakerna är du redo att börja skriva. Och då skulle det ju gälla att bygga en rutin. Det enda jag vet om det egentligen är att det är viktigt att skriva ofta. För mig räcker det med ett par dagars uppehåll för att halka ur texten och höja tröskeln för att komma tillbaka. Men måste hålla bastun varm! <- det där är ett eget citat.

När, var och hur du skriver måste vara upp till dig. Som jag tidigare skrivit brukar jag ha som mål att tänka ord och inte tid för mina skrivpass och 1000 ord är en helt okej dag för mig. 3000 är en bra dag. Jaga Vatten är ungefär 25 000 ord, Klåda 40 000, 50 000 brukar väl räknas som nåt slags medel för hur lång en roman är. Skulle jag va supereffektiv skulle jag alltså behöva kunna skriva en ny Jaga Vatten på under en månad. Men så funkar det ju inte heller. Dogs will bark osv.

När jag ännu jobbade på AE brukade jag ha med datorn om dagarna och sätta mig på ett annat café och skriva nån timme efter jobbet. Det tyckte jag funkade bra, mitt skrivande behöver tydligen ett permormativt inslag, hehe. Det hjälpte mig också att gå skrivkurser, för att få de där yttre ramarna och deadlines. Dessutom hade jag inte varit där jag är om jag inte hittat de där skriv-kompisarna som jag än idag sitter och skriver med då och då, shout out till Malin speciellt!

Det enda sättet du kan lära känna vad som funkar för dig är att skriva dig fram till svaren. Du kanske märker att du kan spotta ur dig 5000 ord på en dag? Du kanske skriver 5 och är nöjd? Oavsett är det okej. Jag kan inte berätta för dig vad som passar dig. Men tillåt dig själv att hitta det där stället eller den där tidpunkten när du skriver och gör det till en grej. Skriver du 10 minuter varje kväll (ett äkta exempel av en annan skrivkompis), skriver du varje morgon på tåget eller bussen, sätter du dig en timme på café eller på bibblan, skriver du fyra timmar varje söndag - whatever floats your skrivboat. Men gör det till ett event, till en grej, till något du ser fram emot.

Välkommen på skrivsommar!

Min och Kugges helgkurs hann inte ta slut heller före vi började fila på ett liknande koncept. Vi kände båda att det var ett så pass lyckat koncept att vi ville göra det igen, men ändå lite annorlunda.

Därför kom vi fram till det totalt unika, helt otroliga, super-fantastiska konceptet…

Skrivsommar!

Inställda resor, inga festivaler, en midsommar i ensamhet … Sommaren 2020 kommer säkert att vara minnesvärd på grund av många orsaker – men vore det inte roligt om en av orsakerna var att du skrev klart den där romanen då? Nu har du chansen att verkligen ta tag i det där manuset du går och bär på!

Vi – jag och Kugge alltså –  vill ge dig ditt livs skrivsommar. Vi erbjuder en spark i baken, sammanhang och gemenskap och en möjlighet att dela med dig av dina texter samtidigt som du vässar din förmåga att läsa andras. 

Under tretton sommarveckor kommer vi att träffas online varannan vecka, göra kortare och längre skrivövningar och prata kring text och skrivande.

Mellan varje träff läser du andras texter samt skriver på dina egna. Vi har också en sluten Facebookgrupp där du kan diskutera skrivande i allmänhet och ditt projekt i synnerhet samt få pepp och stöd av de andra kursdeltagarna.

SKRIVSOMMAR! med Ellen och Kugge i ett nötskal:

• 7 onlineträffar á 3 timmar/gång

• både kortare och längre skrivuppgifter för att väcka din kreativitet

• diskussioner om skrivande (karaktärer, miljö, dialog mm)

• personlig respons på dina texter under gruppsamtal

• ett skrivande sammanhang 

• du lär dig att läsa och ge respons på andras texter

• en Facebookgrupp för pepp och stöd

• någon som håller dig ansvarig – skrivandet blir faktiskt av!

Kursen har 12 platser (med ett minimiantal på 10 deltagare för att ordnas). Ansök om en plats på kursen med ett kort, fritt formulerat brev (max 1 sida) där du beskriver vilket slags projekt du skulle vilja skriva eller redan skriver på samt ett textprov på 5–10 sidor (Obs! Ditt projekt ska handla om prosa, inte poesi). Textproven kommer att användas som grund för textsamtal senare i kursen. Brevet är det bara Ellen och Kugge som läser.

Du kan ansöka om en plats på kursen oavsett tidigare skriverfarenhet. Du behöver inte heller ha ett redan påbörjat projekt för att ansöka, bara en lust att skriva och en idé. Samt vilja att faktiskt ta dig tid för att skriva i sommar.

När? Onlineträffar på Zoom varannan torsdag klockan 18–21 med start 4.6. (4.6, 18.6, 2.7, 16.7, 30.7, 13.8, 27.8). Var? Där du är, så länge du har en nätuppkopplingHur mycket? Kursen kostar 300 euro (inklusive 24 % moms) och kan vid behov betalas i två rater.

Skicka din ansökan till skrivsommar@gmail.com senast fredagen den 22 maj klockan 16:00. 

Fråga på i kommentarsfältet om du undrar nåt! Jag tror det här kommer bli super, jag der fram emot att surfa hela sommaren på den slags energi och skrivinspo som bara uppstår på en skrivkurs.