Det här inlägget är en del av SKRIVSOMMAR som Kugge och jag håller i nu under sommaren. Vi kommer båda att publicera varsitt inlägg på ett visst tema varannan torsdag under sommaren. Den här veckan handlar det om handling och dramaturgi.
När jag gick i gymnasiet hade jag och min kompis Jutta en gemensam människosamling. Vi hade köpt ett litet svart häfte där vi skrev upp alla människor vi tyckte var intressanta nog att platsa i den. I det lilla häftet hade vi samlat förälskelser, byaoriginal, skolkamrater vi gillade men inte kände så bra. Alla fick varsin sida där vi skrev upp yttre kännetecken och varför de platsade i samlingen. Motiveringarna var skrivna med den slags arrogans enbart två osäkra gymnasieelever kan uppbåda, men i regel snälla. Det var ingen burn book alls, snarare tvärtom. Det var människor vi av en eller anledning var nyfikna på. I “förordet” till människosamlingen hade vi skrivit att dessa karaktärer skulle sparas till framtida romaner. Jag tror att vi, åtminstone jag, var ganska inspirerad av min stora idol Enid i Ghost world och hur hon förföljde och ritade av främlingar på café.
Två romaner, en barnbok och snart en till roman senare kan jag säga att jag hittills inte använt mig av nån av de vi samlade ihop. När det inte kommer naturligt ska man inte pressa in nåt, det märks på slutresultatet i såna fall. Dessutom har jag väldigt sällan förebilder i verkliga personer när jag skriver. I mina två romaner finns det tre mindre roller som jag sett nån verklig framför mig när jag skrivit. Dom verkliga personerna har sist och slutligen väldigt lite gemensamt med sina litterära skuggor, det har mest handlat om att jag behövt ett utseende att föreställa mig när jag beskrivit nån.
Men med det sagt så skulle jag ändå vilja framhålla människosamlingen som viktig för mitt skrivande. Eller kanske människointresset som sparkade igång människosamlingen. Jag tror det är nyckeln om du vill skriva en trovärdig karaktär. Du måste vara intresserad av människor. Så är du en skvallrig och lite judgemental typ - grattis, du skulle säkert kunna skriva ganska intressanta karaktärer! Om jag är skvallrig och judgemental? Det låter jag vara osagt.
Jag brukar tänka att alla mina karaktärer jag skrivit är en spillra av mig själv. Ingen är någon jag helt och hållet identifierar mig med, men alla - protagonister som antagonister - har de något av mig själv i sig. Ett drag, en ovana, en neuros. För mig är skrivandet mycket det också, att utforska och fundera på sidor i mig själv och andra. Vad händer om jag tar den här inte så smickrande sidan av mig själv och runs with it? Vart kommer jag då?
Alla människor är unika på sina sätt, men alla är också sist och slutligen ganska lika. Det är också något bloggandet lärt mig genom åren - det man tror man är mest ensam om och det man kanske skäms för mest i sig själv: det är sist och slutligen det folk känner igen sig mest i.
Två bra övningar för att bygga karaktärer och brodera ut dem är två klassiker som jag gärna själv pysslar med. Det första är att betrakta folk. På café, i väntrum, på stranden, på flygfält och i tågvagnar. Spionera lite lätt (inför o-creepighetens ramar) på folk och tillåt dig fantisera kring dina medmänniskor. Det andra är också en klassiker: kolla vad folk har i sina köpkorgar när du handlar. Eller läs gamla kvitton, de ligger oftast och skräpar runt kassorna. Jag älskar att göra sånt (och där har ni väl svaret på hur skvallrig jag är).
Men en sak som är viktigare än att kunna döma och skvallra och bilda fördomar lätt, det är att komma ihåg en gyllene regel.
Ingen människa är bara en sak.
Visst kan utgå från stereotyper och stjärntecken och myers briggs och vad du vill, men alla människor överraskar dig någon gång. Sätt inte in dina karaktärer i givna roller, låt inte nån bli skurken eller riddaren eller kärleken för tidigt. Håll dig på lagom avstånd från din karaktär. För att skriva en intressant och mångbottnad karaktär måste du kunna se både de bra och goda sidorna i den. Du måste vara beredd att vrida och vända på din karaktär, för alla är vi olika beroende på i vilket sällskap eller vilket sammanhang vi är i. Du måste kunna se nyktert och kritiskt på din karaktär, men du måste också vara beredd på att förlåta och förklara.
Och det är inte alltid det lättaste, varken IRL eller när man skriver.