Veckans kanske: det ändå var en bra idé att ta sommaren dag för dag rent semestermässigt det vill säga. Jag har inte planerat in nån fyra veckors paus utan tänkt att det där sköter sig själv. Jag tillåter mig mer flexibilitet nu under sommaren, men stänger inte verkstan helt och hållet. Är det en solig dag och nån vill ha med mig till stranden så åker jag. Är det en mulen måndag utan några desto roligare framtidsutsikter kan jag lika gärna jobba. Tricket är ju bara att komma ihåg att båda delarna är lika viktiga. Just nu känns det bra i alla fall.
Veckans tv: har börjar se om gamla säsonger av The Mentalist. Jag fastnar sällan för polis-tv (förutom Brooklyn 99 ofc men så är ju Adam Sandberg en av mina hemliga kändisförälskelser också så att) och The Mentalist ska gudarna veta är inget mästerverk. Men det är så skönt med mord och tragedier som löses på 45 minuter, utan att de inblandade poliserna verkar lida några som helst traumatiska besvär av alla gevärspipor och bomber som de nästan dött av i nästa avsnitt. Ibland behöver man något som löser sig så.
Jag tittar på The Mentalist via Amazon Prime (på telefonen) och de har en sån funktion att man i varje scen kan få direktlänk till alla skådisars imdb-sidor. Om man rör skärmen dyker alla namn och foton upp. Extremt användbart för alla “var fan har jag sett hen förr"?”-moments. Igår kväll tryckte jag på skärmen nästan i varje scen och läste kort om nästan alla skådespelare. Det är rätt många biroller som ska spelas i en polis-serie, nya offer och misstänkta och vittnen varje avsnitt. Det är rörande att läsa de här birollsinnehavarnas biografier. “Kända från” en handfull filmer och även om man sett filmerna så kommer man aldrig ihåg vilken roll just hen spelade. Det var antagligen inte en huvudroll. Alla dessa skådespelare, alla dessa drömmar. Vilken roll, vilket projekt är det de ser tillbaka på och pratar om med stolthet och glädje. Vilken roll var nästan deras? Upplever de att de lyckats? Har de gett upp? Hur betalar de hyran? Sånt tänker jag på.
Veckans läsning: Som Pesten ligger och stirrar på mig här bredvid mig. Jag har läst väldigt lite de senaste dagarna. Jag har inte ens nån riktigt ljudbok på gång. Men det kommer tillbaka, det gör det alltid.
Veckans pirr: jag låter så melankolisk nu, men det är ju inte hela bilden det heller. Det är massor av roliga saker på gång, men det tar vi en annan gång. Kanske, eller kanske inte. En sak som pirrar jäkligt mycket är i alla fall mitt nya arbetsrum som jag börjar hyra från och med augusti. Är så pepp på det så det är inte klokt! Ska berätta allt om var och hur och så om ett par veckor, men jag är helt övertygad om att dom sju kvadratmetrarna kommer göra stor skillnad i mitt liv. Ni vet när man ibland kommer till ett ställe eller träffar en människa eller hittar något och man känner i maggropen att det här kommer att bli viktigt för en? Så känns det.
Veckans suck: jag behöver snart ny telefon. Det är inte akut men det kommer krypande.
Veckans suck 2: Att Kanye tweetar om att han ställer upp i presidentvalet. Jag älskar amerikansk kultur och inte bara de delarna som når hit men geeeeee eeeeer. Jag minns att en tjej jag gick i högstadiet med, som var ett par år äldre en gång sa “Jag tror att att USA kommer vara nästa Sovjet, det är en tidsfråga innan det kollapsar”. Jag vet inte varför jag minns det, men kanske för att jag tyckte hon var så cool som vågade säga något sånt. Det kändes så sant. Jag tänker på det varje gång nåt nytt galet kommer upp. Nu är ju kanske Kanye 2020 USAs minsta problem, men vad vet man. Ska lyssna på Peppe & Magnus podcast och se om dom har nåt att säga om saken.
Nån gång läste jag att man måste se nationer för hur gamla de är. Hen som sa det (Årets källhänvisningsmedalj går till mig) sa att självgoda europeiska boomer-stater borde sluta döma unga afrikanska stater som strugglar. Man dömer inte ut ett barn som ramlar när de lär sig gå. USA är i så fall tonåringen man blir vansinnig på, men samtidigt är nån slags drivmotor i mycket. Ett korrumpt korthus och ett vansinnigt paradis. Man vill att de ska växa upp, samtidigt som man vill att de ska tycka man är cool.
Veckans podcast: Sorry, trots att jag nyss nämnde en annan måste jag ju ändå utse Sällskapet med det nya avsinttet där jag är med till veckans podcast. Lyssna på den! Läs min kolumn!
Veckans Viola:
Detta är orsaken till att det bara finns en Veckans Viola-kategori och inte en Veckans Sylvi. Jag älskar Sylvi precis lika mycket (även om hon älskar mig betydligt mindre än vad hon älskar Pär), men medan de flesta foton man tar av Viola skulle platsa på vilken kattmatskartong som helst ser Yrvädret Sylvi mest vanvårdad och galen ut på foton. Hon är dock väldigt söt irl.