Det här inlägget är en del av SKRIVSOMMAR som Kugge och jag håller i nu under sommaren. Vi kommer båda att publicera varsitt inlägg på ett visst tema varannan torsdag under sommaren. Den här veckan handlar det om miljö och miljöbeskrivningar.
Jag har våndats över denna veckas tema i skrivsommar en tid, för miljö känns som ett så främmande ämne i mitt skrivande. Min första impuls var att säga att jag inte är så mycket för miljöbeskrivningar, jag föredrar att skriva och läsa om människor. Det är nämligen helt sant.
Men - vad är människor och karaktärer om inte produkter av miljön de lever och verkar i? Och vad är miljön runt omkring oss om inte spår och lämningar av just oss?
*paus för reflektion kring livets stora cirkel*
Jag tror att mitt problem är att jag har tänkt mijlö som ett ganska smalt begrepp, i första hand något som Greta Thunberg demonstrerar för och i andra hand en tvådimensionell kuliss som bara ska vara där och pliktskyldigast sägas något om. Men mijlö i litteraturen är så mycket bredare än så.
Ett enkelt och välanvänt råd för att skriva miljöer är att använda alla fem sinnena. Ta den här vildvuxna och igengrodda trädgården med en liten fallfärdig lekstuga som exempel. Bilden är tagen i vårt nyinköpta torps trädgård. Ska jag försöka beskriva den här miljön och allt vad jag förnimmar just nu utgående från mina fem sinnen? Okej, kör:
HÖRSEL
Det surrar av flugor och bromsar och mygg. En duva fladdrar till inne i skogsdungen bakom, det låter som den stretar emot något, men kanske är det bara trångt mellan rönnarna och björkarna. Från vägen hörs suset av nån bil på väg till stranden. Ett stort V gäss flyger över gården, värdigt slår deras vingar genom luften. I huset står en radio på, men ljudet är för lågt att uppfattas hit. Dörren knarrar inte ens när jag öppnar, den faller bara av gångjärnet med en suck.
SYN
Ser man till bara taket ser lekstugan pampig ut, takpannorna har en vördnadsväckande patina. Men huset under taket är inte mycket kvar av. Gamla färgstråk syns på fasaden, men det börjar bli svårt att nyansbestämma. En hästsko ovanför dörren för god tur. Även när trådgården varit mera omhändertagen är lekstugan placerad så att man förstår att den nån gång varit ett kärt gömställe. Nu går det inte att gömma sig där mer, man ser den blåa himlen genom varje vägg. Det är ett under att taket hålls uppe än.
KÄNSEL
Slyet slår mot mina nakna ben när jag går genom det höga gräset. Jag får vifta bort en broms som satt sig i knävecket, det sticker till trots att jag är snabb. Det blåser en lätt och ljum vind och det är tur, för solen steker på rätt bra. Trädörren är stickig och sträv under min hand, väggarna avböjer varje försök till smekning.
LUKT
I vindbyarna kommer förnimmelser från grannarna; rävfarmarna och havet. Annars doftar det varm och dåsig grönska, speciellt från nässlorna. Lekstugan ger ingen doft ifrån sig, men ändå snappar mina näsborrar upp ett minne från min egen lekstuga som liten. Lerkakor, svamp och rönnbär, mjöd och struvor, groblad på sönderkliade myggbett.
SMAK
Det smakar vinbär och hallon, bortglömda och solmogna. Jag krossar mot gommen med tungan. En rysning av syrligheten. När det blåser som mest från havet och farmarna lägger sig lukten på tungan, blir nästan greppbar. Det är djupa, jordiska lukter båda två och är inte alls så otrevliga som jag först tänkt.
Det här är ett enkelt sätt att öva sig på mijlöbeskrivingar.
Ta en miljö du känner till och formulera fram vad det är känner när du är i den miljön. När jag sitter hemma i soffan och tänker på det här hörnet av trädgården känner jag ett stort lugn och nån slags tyst vördnad och en stor lycka över att fåbvara den som ska ta hand om den. Vill man spicea till det ännu mer kan man ju ta in sitt sjätte sinne och fundera lite - vad är det man käÄäÄnner på en plats? Ibland säger det ju nåt också.
Skulle du fråga mig när jag svettig och stressad står på exakt samma ställe och slår gräs skulle min beskriving säkert vara en annan. Kanske jag skulle lägga mer fokus på de där förbannade bromsarna och nässlorna. Skulle du fråga mig en sen och mörk kväll skulle jag som mörkrädd säkert berätta om tjuten från grannarnas jakthundar, prasslandet i gräset och det sorgsna i dörren som hänger på sned.
Om jag tidigare sagt att man måste vara rättvis mot sina karaktärer och kunna skriva dem som allt det de är, så är miljön en karaktär som inte kräver rättvisa, tvärtom. Miljön kan vara precis den bov du vill att den ska vara och miljön kan också vara precis den trygga famn du behöver i en scen. Hur vi - eller en karaktär - uppfattar en mijlö beror i hög grad på vilken känslostämning karaktären är i, eller vilka associationer just den mijlön väcker hos nån.