Hej från hotellet

Man är aldrig så ensam som på ett hotellrum i en stad som inte är din. Ibland är det den skönaste formen av ensamheten, ibland är det mest betungande. Jag är i Helsingfors, ligger i en oväntat bekväm säng på Hotell Anna. Ute regnar det, det har egnat i två veckor här säger min lillasyster som jag träffade över pommes och skvaller idag. Hon har bott här i två månader nu och jag saknar att ha henne till hands dagligen just för skräpmat och skvaller - vår specialitet.

Jag har ingen febertermometer, men jag tror jag kanske har feber. Tidigare idag, under mitt samtal med Min Redaktör fick jag be om en Burana. När jag skriver det här inser jag att jag även fick två påsar Finrexin som jag har i min stora ryggsäck nånstans. Dom ska jag fan ta och dricka nu, mitt rum har ju vattenkokare och jag känner mig lunginflammationig efter att ha gått runt med feberheta kinder i ett regningt Helsingfors.

Men det har hänt mycket roligt idag också! Jag fyndade två tunikor på Monki, det gjorde mig glad, för jag hade kollat på dem online, men där var dom slutsålda och nu hängde dom där, en av dem på en rea-stång dessutom. Jublade lite inombords.

Sen fick jag bland annat med mig min kompis (viktigt att påpeka att vi är vänner pga coolhetspoäng att va vän med) Martina Moliis-Mellbergs nya bok 7 från förlaget, har läst den ikväll (återkommer med rapport) här på hotellet och det finns få situationer som får mig så sugen på en whiskey som att ligga på en hotellrumssäng och läsa poesi. Mycket Leonard Coheniskt.

Förutom att the kind souls på S & S strösslade böcker över mig var det ganska mäktigt att gå i maktens korridorer. Eller makten och makten, men där satt jag och samsades med Märta Tikkanen-affischer och Kjell Westö-böcker och andra giganter som får mitt lilla fjuttemanus att kännas som sockervadd mot deras sjurätters-livsverk MEN OKEJ jag har lovat redaktörn att försöka lägga lock på självkritiken och neuroserna i det här skedet.

En annan häftig grej som hände idag var när jag satt i sminket och blev fixad till Efter nio så kom Arja Saijonmaa in, hon hade just blivit intervjuad och skulle iväg. Vi skakade hand. - Ellen, sa jag. - Arja, sa hon och jag svarade: - Jag vet. Och inte på ett avslappnat, nonchalant sätt utan på ett sätt som antydde att jag var fem före att brista ut i Högtöver haven. 

TV:n gick annars bra tror jag, det gick väldigt snabbt i alla fall och jag hade på mig en av mina nya Monki-tunikor och kände mig bekväm. Tv-smink utan tv-lampor är för övrigt inte så kul och att tvätta bort det med hotelltvål som svider i ögonen är ännu mindre kul.

Men att hälsa på förlaget var nästan bäst. Jag är så glad att jag får göra den här boken med dom, jag är så glad att min redaktör verkar förstå och kanske rent av uppskatta mig, även när jag sitter och poppar Burana och försöker kompensera mina virriga tankegångar med mycket yviga handrörelser. Jag är så glad att den här boken blir till. Jag är så glad att vi äntligen har en boktitel som känns rätt, efter många om och men och en nästan bestämd titel som blev ratad bara för en vecka sen.

Jag har försökt skriva klart det här inlägget i över tre timmar nu, men jag blir avbruten hela tiden, för jag har haft fyra olika Messenger-konversationer igång här. Inte ens hotellrum är speciellt ensamma när man har en smartphone. Nu är jag i alla fall färdig och ska koka Finrexin. Och jag behöver inte ens stiga upp ur sängen för att göra det, vattenkokaren står riiight here på nattduksbordet. Hotell <3

Och min bok ja. Den heter Jaga vatten. Lägg det på minnet.

På gång i mitt liv just nu

♥ först och främst: romanen! Åh, vad jag längtar efter att få berätta men let me tell you: det kommer bli skitbra! I alla fall allt runt omkring det (omslag! författarbild!), själv innehållet vågar jag för tillfället inte garantera nånting om pga är in i en självkritisk svacka där jag hatar allt jag skriver, men fråga mig igen om fyra-fem dagar. Nästa vecka ska jag ner till Helsingfors ett par dagar och då ska jag också ha mitt första face-2-face samtal med min redaktör och det ska bli 50% kul och 50% ångest. Kanske 51-49. Vi ska "luncha" <- känner mig omåttligt inflytelserik och viktig och jag borde eventuellt skaffa mig ett headset så jag kan ta alla samtal, hmmmm.

♥ jag har nyligen börjat se på RuPauls Dragrace. Jag vet, jag vet, jag om nån borde ha börjat se på det här way back, men ni vet när man av nån anledning inte ser nåt från början och så hux flux finns det tvåtusen säsonger och det känns som ett sånt PROJEKT att ta sig an. Men så satte Nikko ner mig och ba "vi börjar i mitten" och typ tio minuter in i mitt oskuldsavsnitt var jag såld. Nu vill jag aldrig mer se på nåt annat.

♥ en annan kul/ångestgrej jag ska göra i Helsingfors är att jag ska spela in tv. Jag ska vara med i Efter nio och prata kropp. Så klart. Funderade bra länge om jag skulle orka prata kroppspositivism igen - för det känns som att jag har en del annat att komma med också - men sen gav jag mig en mental bitchslap och tackade ja. Vad fan, nån ska ju prata om det. Och jag ser fram emot att bli tv-sminkad igen. "Mitt" avsnitt sänds 23.10, men jag lovar påminna er så ni inte glömmer.

♥ jag har börjar dricka öl igen! När jag var yngre drack jag alltid öl för det var töntigt att vilja ha cider istället och så många stop jag plågat mig igenom och fått asont i magen av efteråt tills jag insåg att wtf varför skulle det vara töntigare med cider?! Sen dess har jag bara druckit cider (favorit: Bulmers <3333) tills förra veckan, när jag på impuls drack två öl vi hade i kylskåpet från födelsdagsfesten. Det var väl inte en orgasmisk smakupplevelse - men jag gillade det! Och inget ont i magen alls. Och två öl framför Dobidoo är perfekta relaxen en fredagkväll. Och med det sagt kan jag nu berätta att cirkeln är sluten och jag ÄR min pappa.

♥ Vill ändå påpeka att jag inte ser på Dobidoo för att det är en kvalitativ produktion, utan för att jag gillar lägereldskänslan av att "nu sitter jag en fredagskväll i soffan och ser på nåt som massor av andra människor ser på". De kunde i princip visa vad som helst, jag skulle ändå sitta där. Det är så mycket mindre ensamt att se på gammelTV än att streama.

♥ Den här veckan håller jag på med en utmaning. Jag ska nämligen också spela in lite radio när jag ändå är i Helsingfors. I en dryg vecka ska jag med hjälp av en KBT-terapeut försöka bli en mera balanserad och harmonisk människa som inte får känslomässiga ut- och sammanbrott. Det kommer att sändas i november, även det lovar jag puffa för mer när tiden kommer.

♥ Hittills går det väl så där med utmaningen pga drabbades (nästan, hann ta tablett, men det känns ändå av) av mensrelaterat migrän idag vilket gjorde mig jättesur och inte så harmonisk.

♥ Har lyssnat kanske sjuttontusen gånger genom Daniel Ceasars skiva Freudian. Det bästa i genren jag hört sen Channel Orange släpptes. Det är på riktigt så otroligt smooth och bra och perfekt bakgrundsmusik om ni ska äta middag med nån ni vill ligga med eller vill -*+666666666666 <- här la Viola huvudet på tangetbordet men jag låter det stå kvar för hur många gånger kommer Viola till tals här? Var var jag? Äh, lyssna på första låten Get you bara, okej? Lova? LOVA! *Eva & Adam-röst* Vet ni vad, vi gör så att jag helt enkelt lägger in youtube-klippet här så är det bara och trycka på play!

[embed width=680 height=509 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/uQFVqltOXRg/hqdefault.jpg?r=59526]http://www.youtube.com/watch?v=uQFVqltOXRg[/embed]

♥ Jag har funderat mycket kring alla de här gäris-grupperna jag och många andra är med i på Facebook. Jag tycker de är asnajs, senast idag har jag varit engagerad i en supernördig diskussion om karaktären Argus Filch i Litteraturgäris. Älskar det! Men varför finns det inte mansgrupper? Alltså don't get me wrong, jag är inte nån jämställdist här, men ett major patriarkalt problem är ju trots allt manlighetsmyten och att den borde nedmonteras. Varför finns det inte en trygg och torr miljö på t ex Facebook för pojkar och män och diskutera olika problem och frågeställningar och kanske särintressen? Föreslog för Pär att starta en sån grupp så kunde han döpa den till t ex LitteraturPäris. Sen skrattade jag jättelänge. Men jag är seriös. Du som är man - utmana dig själv och dina likar att kommunicera med varann.

♥ Om ett par veckor åker jag och Pärry till Umeå för en romantisk weekend. Vi ska äta sjurätters med ostron och dricka champagne i armkrok på vår rosenbladsbeströdda bädd. LOLOLOLOL, nej, Pär fyller 35 och jag bjuder honom på en spelning med hans favorit Mattias Alkberg i björkarnas stad som present. Utöver det ska vi väl göra det vanliga. Handla te och tvål på Coop typ. Det ska bli kul. 

Nu ska jag dricka en öl framför TV:n. Det ska bli gött.

Livet, döden och det där emellan

Det har bara gått ett par dagar sen sist, men det känns som en livstid. Jag har haft födelsedagsfest. Jag har förlorat en katt. Jag har fått en annan katt. Jag har fyndat två gamla nummer av Katten Gustaf och en randig t-shirt på loppis. Jag har jobbat. Men det är väl det här med katterna som har varit mest överhängande. Vi tar det från början.

I lördags hade jag 30-årsfest i det här gamla fina huset. Jag fick festen i present av syrran och Nikko, de ordnade typ allt och jag behövde bara vara huvudperson. Det var jättekul, men kanske lite onödigt stor lokal, det blev aldrig sådär svettigt och trångt som jag tycker fester ska va. Men så pass roligt hade jag att jag inte tog speciellt många foton. '

En av de bästa sakerna vi hade på festen var en megastor chipsbuffet. Vi köpte alla smaker och former på chips vi hittade i stan och hällde upp i olika fina skålar. Skitenkelt och mycket uppskattat! 

Syrran var dekorationsansvarig och sin vana trogen hade hon gått all in. Bland annat en vägg med sånt här. Fina och i viss mån sanningsenliga porträtt tycker jag ändå. Förutom röven med glasögon i mitten som Nikko - givetvis - står bakom.

Fick jättemycket presenter (ska visa lite av allt jag fått i år i ett senare inlägg) och en av dom finaste var den här vinkande katten jag fick av Ronja <333333 Ronja är alltid världsbäst på presenter, ett år fick jag grillz till exempel.

Sen blev allt väldigt sorgligt väldigt snabbt.

Söndag kväll började Pixie kissa blod.

Måndag eftermiddag blev vi tvungna att låta Pixie somna in.

Idag finns hon inte mer.

Det är förfärligt sorgligt, men jag vet inte om det är för att vi inte haft henne så länge eller för att det inte är ens är ett år sen Kantele dog, men sorgen är inte alls lika tung som när vi förlorade Kantele. Visst har jag gråtit och visst är det som ett stort, fluffigt hål här hemma, men med tanke på vilken smärta veterinären sa hon måste va i, känns det ändå bra att låta henne somna in. Det konstiga är att vi inte märkt av nåt före blodet kom, hon har inte visat på nåt sätt att hon skulle ha ont. Får dåligt samvete när jag tänker på det ändå, stackars lilla älskade Pix. Nu behöver hon i alla fall inte ha ont. Jag bär gärna smärtan av sorgen om hon slipper sin fysiska smärta.

Nu är ju vi snabba i vändningarna när det gäller att skaffa nya katter, så redan igår kväll hämtade vi hem det här lilla lodjuret från Purmoskogarna. Hon är 14 veckor gammal och döpt till Silvia, men det har redan blivit Sylvi så där till vardags. Hon är som kattungar är mest; liten och busig och ganska trött däremellan.

Varför vi är så snabba att skaffa ny katt är för att Viola ska slippa va ensam, hon har aldrig varit ensamkatt. Ni ser ju hur tacksam hon är.

Jag känner mig märkligt lugn, trots att det blev som det blev. Men som sagt var, jag tror aldrig jag hann få ett sånt band till Pixie som jag hade till Kantele, hur känslokallt det än låter.

Idag var jag och Nikko i Larsmo för en s k photoshoot. En vårdebutant behöver ju lite författarporträtt. Obs, detta är bara en vanlig selfie, inget official. Är det inte märkligt så säg. Har drömt om sånt här så länge och nu står jag mitt i det. Jag vill så gärna berätta mer om allt med romanen, men det kommer, det kommer.

Och så länge vi väntar fortsätter livet och döden att pulsera, sida vid sida.

Högstadiet revisited

Idag var jag inbjuden till min gamla högstadieskola för att prata om bloggande. Tror rubriken var "Girl Power från Larsmo", det var hur som helst jag, Lina och Victoria. Vi har kanske vid första anblick inte så mycket gemensamt, men vi bloggar alla tre och är alla från Larsmo. Vilken producent av högkvalitativa blgogar Larsmo som kommun ändå är, hehe.

Jag tror inte jag har varit inne i min gamla högstadieskola sen penkkis, när vi Larsmo-elever från gymnasiet pliktskyldigt körde ut till Cronhjelms, sprang ett varv genom korridorerna och kastade några överblivna nävar godis på åttorna. Det var med lite blandade känslor jag gick in genom dörren dit; samma surr av ventilationen, samma lukt av korvsås i matsalen, samma skåp och samma färgglada bokstäver på väggen. När skolan var ny hette det att vi skulle byta ut platserna på bokstäverna med jämna mellanrum, jag vet inte om det görs, kommer inte ihåg i vilken ordning dom stod när jag gick där.

Jag trivdes inte i högstadiet, jag mådde ganska dåligt och kände mig frustrerad av för lite stimulans och för hårt pressad på samma gång. Jag var inte mobbad, men jag minns fortfarande viskade kommentarer som "rör på fläsket" och "fy fan vad ful hon är". Jag drömde mig bort mestadels av tiden och startade rockband (utan att kunna varken sjunga eller spela), feministklubbar och blev full för första gången. Jag var väl en ganska vanlig högstadieelev, kanske något argare och lite mer indignerad, men over all - en vanlig tonåring i en vanlig landsortskommun.

Jag tror jag har förlåtit det mesta och de flesta från min tonårstid, jag har i alla fall förlåtit mig själv. Jag har vågat börja närma mig saker jag förr ställde mig anti till bara för att inte bli nekad tillträde.

Jag var kanske inte den stökigaste eleven och jag hade väl ganska bra betyg - i alla fall i de ämnena jag brydde mig om - men jag tror jag var ganska svår att ha och göras med. Det slog mig aldrig att va tacksam över de vuxna som fanns omkring mig och gjorde sitt bästa för att stimulera, utmana och lugna ner mig. Mina lärare.

 Allihopa har definitivt inte lyxen att ha lärare som orkar försöka, även när resurserna är små och tacksamheten obefintilig. Visst finns det inom lärarskrået såna som är där av fel orsak också, men jag tror att det krävs en stor människa för att bli (högstadie)lärare idag, speciellt idag när yrket inte kommer med nån ekonomisk eller ens social status. Man måste ha nån inneboende tro på det goda i människor och en vilja att göra världen, lite lite bättre - en lektion i taget. Kanske nån slags ork för att kämpa på i motvind hela tiden.

En fråga vi fick idag var om vi fick ge nån i högstadiet ett råd, vad skulle det va? Jag försökte komma på nåt jag själv skulle ha lyssnat på i den åldern, men det finns ju ingenting. Jag sa bara att man måste få vara ung och tycka det är för jävligt och att nästan allt blir bättre sen i den stora världen. Jag tror jag sa något om att jag hoppas eleverna idag kan se tillbaka på sin högstadietid när tillräckligt mycket tid har gått och känna tacksamhet. Jag borde ha lagt till att man får vara beredd att det kommer komma en dag när du bara vill krypa till korset och säga ett stort jävla tack och förlåt. Inte till dom som viskade bakom din rygg, men till lärarna.

De här människorna som inte bara lärde dig durch für gegen ohne um, korsstygn, procentenheter, de fem sakramenten och hur en riksdag fungerar utan också tog hand om dig och såg till att du överlevde tonåren.

Idag, när vi kom dit, fick jag gå in i lärarrummet. Det här var stort! Jag fick sitta och dricka kaffe vid deras bord och prata med dem som en nästan jämlik - även om det krävde all kraft jag har för att inte nicka och bocka när jag tog i hand. För även om jag inte längre är deras elev så är de mina lärare.

Och till mina lärare vill jag bara säga:
Ett stort jävla tack och förlåt!

God morgon!

Det bästa med morgnar är: att livet känns så oändligt när man har hela dagen framför sig. Dessutom har jag ett lugn i huvudet jag sällan har senare på dan.

Då stiger jag upp: till vardags går jag upp mellan sex och åtta, beroende på hur jag jobbar. På helgerna... Well, det kan va allt från åtta på morgon till ett på dan. Men sällan så sent som ett längre, men det händer.

Det här äter jag till frukost: In i veckorna äter jag en macka eller ett ägg och massa kaffe. Försöker för tillfället lära mig äta frukost hemma innan jobbet men jag sover så mycket hellre en kvart extra. På helgerna tycker jag om att göra frukosten till en grej. Nån fet, naturell yoghurt med strössel eller gröt eller stekt ägg och grönsaker eller avocadomackor. Och kaffe! Och sen nån vecka tillbaka: magnesium, vegetarian-kosttillskott och vitaminer.

Det första jag gör på morgonen: kissar och kollar notiserna på telefon.

Den perfekta morgonen ser ut så här: jag vaknar runt åtta av mig själv och har inget inplanerat för dan. Jag äter frukost - ägg och avocado tror jag - läser tidningen och sen nån bok kanske. Radion spelar på låg volym och kanske är det ganska mörkt ännu, kanske är det december och nån riktigt bra julkalender det här året, så jag kan se ett avsnitt av det medan jag dricker påtåren. Jag tror till och med jag har tänt nåt ljus och katterna ligger och spinner UTAN att leka med ljuset så att nån svans börjar brinna. Efter ett par timmar vaknar Pär och vi gör nåt av dagen, utan att egentligen ha några måsten. Vi kanske bakar lussebullar, det är ju ändå december. Nej!!! Vi går på stan och handlar julklappar! Undrar om jag längtar till jul...?

Så här länge tar det att göra mig klar för skola/jobb: jag kan va väldigt effektiv om jag vill det, så på tio minuter är jag nog redo om jag vill. Men det är ju skönare och bättre för humöret om man har en halvtimme - 45 minuter till.

Mitt alarm på telefonen är: många och högljudda. Snoozar och sover igenom alldeles för mycket.

Mitt bästa tips mot mogontrötthet: Har inga! Jag är jävligt morgontrött, men jag skulle så himla gärna vara en sån som vaknar vid sju och inte kan somna om. Hur gör man?! Det brukar jag tänka på ibland; pigor och drängar förritiin, före väckarklockan var uppfunnen - hur vaknade dom i tid till jobbet? Dom skulle ju upp typ fem?

Vlogg: Igen? Ja, tydligen.

Det här ska inte bli nån vana, jag lovar, men titta vad som kom på posten idag: min beställning från Matsmart! OBS det här är inte alls sponsrat, men tyckte bara det skulle va kul att göra en typisk unboxing video. Jag har inte orkat klippa och redigera så det här helt raw footage ni blir serverade. Till exempel säger jag euro när jag menar kilo vid ett tillfälle. Håll till godo, nu ska jag springa på bio. 

[embed width=480 height=270 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/rEw3h9iOQ-g/hqdefault.jpg?r=9267]http://youtu.be/rEw3h9iOQ-g[/embed]

En intetsägande episod till

Sitter i möte halva eftermiddagen. Spånar på framtiden och känner att jag tillför nåt. Cyklar genom stan med en bra ljudbok i hörlurarna, nickar åt nån bekant, sneddar lite vårdslöst över gatan som man gör när man tror sig äga trafiken. Jag har fått nåt bokpaket till posten, hämtar ut det, öppnar det lite för att se vad det är. Det är Johannes Ekholms Kärlek liksom.

Handlar mat. Lyssnar på ljudboken, dras med i den ganska förutsägbara men pricksäkra ungdomsromanen. Handlar gurka och zucchini och broccoli och spetskål och vitlök och ingefära och ris och kaffegrädde och en del annat. Går långsamt genom affären, står länge vid glassfrysarna och tänker.

Cyklar hem, möter Ida, säger "vi ses på onsdag" för då ska vi på bio. Susar över gågatan, förbi stadshotellet och ett par tomma affärslokaler och H&M och Halpa-halli, korsar rapakanalen. Kommer hem, hörlurarna piper om att de behöver laddas. Möts av musik i lägenheten, Vasas Flora och Faunas nya skiva har kommit på posten den med. Dricker te i soffan, sjunger med i några låtar. Pär föreslår att jag ska ställa upp som Mathias Björkas i Sikta mot Stjärnorna. Bläddrar i nya boken lite, ser pladdrigt ut.

Det är enkelt att känna tillförlit och lugn när man bor i en liten stad och himlen är hög som den bara är i september.

I know what I did last weekend

Bra skräckfilmsreferens i rubriken pga såg skräckfilm i helgen

Tjena alla monsterdiggare! Hoppas ni haft en givande helg - det har jag. Inte för att skryta men, det är väl det den här bloggen går ut på: jag berättar vad jag gjort eller ska göra eller skulle vilja göra. Just nu, i skrivande stund regnar det så jag tror det ska slå hål i taket. Kanske förmätet att tycka det är mysigt när samma slags väder (upphöjt till hundra iofs men) ödelägger människors hem och liv på andra sidan bollen, men jag tycker det är mysigt. Vill ni veta vad jag gjort i helgen då? Klart ni vill.

[embed width=650 height=365 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/PN8il_zxNWM/hqdefault.jpg?r=38735]http://youtu.be/PN8il_zxNWM[/embed]I fredags gjorde jag nåt helt out of character, jag gick på skräckfilm på biograf! Ni som sett mina instastories angående min nervositet inför det här vet redan att jag är otroligt mörkrädd och i det längsta undviker skräckfilmer. Men eftersom jag gillar Stephen King och speciellt filamtiseringarna av hans böcker så gick jag i alla fall och såg It. Plus att Nikko ville och med tanke på allt jag tvingar honom att utstå in the name of vår vänskap så tänkte jag att det var min tur att bjuda till nu. Hoppa över de nästa styckena om ni vill undvika eventuella spoilers ----

Jag tyckte väldigt mycket om det visuella i filmen och just den här Spielbergska, bomullsbeklädda barndoms-åttiotalet är en sån tacksam miljö för läskiga historier; det är inte bara för att ena huvudrollsinnehavaren också spelar med i Stranger Things som jag drar paralleller dit. Speaking of skådespelarna; Sophia Lillis som spelar Beverly borde spela Amy Adams som ung i nån film och jag trodde serr att Jaeden Lieberher som spelar Bill var son till Alexis "Rory Gilmore" Biedel men tydligen inte. Gulliga barn i alla fall.

Filmen var inte så läskig som jag trodde den skulle va, dels för att det är mer en dramafilm med skräckinslag än en regelrätt skräckfilm. Men också för att de överdrev för mycket sista timmen, jag hade blivit mer creeped out om de inte visat så... mycket liksom. Dessutom blev jag besviken på Pennywise; okej jag vet att han inte är huvudrollen, men ändå, tycker han kändes... platt. För omänsklig. Filmens stora behållning är inte Hollywoods läskigaste clown, utan den stora symboliska berättelsen om vänskap, att växa upp och möta sina rädslor. Och kontrasten mellan de många gånger irrationella farorna och de verkliga; föräldrar som inte är snälla och plågoandar i skolan, fulla av rädslor och ilska. Ett gäng 12-åringar, på randen till puberteten, som tvingas ner i en mörk tunnel och enda sättet att komma upp till ytan igen är att möta sina rädslor och hålla ihop. Bra budskap. Och hur modig man än är och hur läskiga saker man än går igenom, kommer hjärtat alltid bulta hårt när man ska kyssa nån man är kär i.

---- NU kan du spoilerrädda läsa igen. Ärligt talat, jag vet inte varför folk nojar så över spoilers, jag tycker inte sånt förtar nåt av min upplevelse.

Igår hade jag och Moa kontorsdag här. Det är mitt bästa tips för när du måste få gjort nåt - sätt dig tillsammans med en kompis som också måste få gjort nåt. Köp en massa snacks, koka några liter kaffe, hitta nån lagom volym på Spoify-listan. Jobba sen effektivt i cirka halvtimmespass i gången, ta pauser för instagram, skaller, cigg, ligga på golvet och ha panik eller vad du behöver däremellan. 

Sen gjorde jag mat till oss och Pär, som var nyligen hemkommen från fotbollsderby i Kokkola. Kokta blomkålsbuketter och zucchini och halloumi i chilistark gräddsås och så massa parmesan på. GOV! Nu kanske ni blir lite konfunderade - skulle inte ni äta enligt nåt veckosschema? Jo, det skulle vi, men sen blev jag sjuk i tre dagar och levde på glass och Trip och lagom till helgen fick jag reda på att jag missuppfattat en deadline så jag fick lite bråttom med en text (därav konotorsdagen) och lite lite tid för strömmingsflundror så det sket sig totalt. Men om en vecka igen ska jag rapportera!

Mellan varven har jag läst lite i dom här två också. Måste återkomma senare i ämnet men låt mig bara säga -

David Väyrynens Marken <33333

På kvällen hämtade jag och Pär hem den här lilla bebisen. Det är min födelsedagspresent från Pärs mamma och syster - en ny kaffekokare <333 Det var nästan överst på min önskelista för i år och tack vare Pärs alldeles för snälla familj har jag nu min egen Moccamaster. Gått och klappat på den hela dagen, är så glad. Egentligen är det alldeles för mycket att få som present, det går ju aldrig att tacka på ett tillräckligt sätt. 

Min gamla kaffekokare var det inget större fel på, men så pass priviligerad är jag att jag kan tycka att "börjar bli lite skanky" är orsak nog att byta ut hushållsapparater för. Jag har ändå haft min Tefal CM 3020 i tolv (!) år, jag fick den av styvmorsan när jag flyttade hemifrån första gången och vissa delar som en gång var vita är numera dovt bruna, oavsett hur man rengör den.

Solrosen fick jag också av styvmorsan, men så sent som igår kväll, när jag och Pär fortsatte vår vilda 30+ lördagskväll med fika i Larsmo och Crocodile Dundee på TV. Mycket ska ifrågasättas i den filmen, men aldrig the fashion sense i karaktären Sue. Damn, vilka kostymdräkter, klänningar och djärva skärningar! Hittar inga bilder för att illustrera det här, men Croc Dundee might just be en väldigt underskattad modefilm.

I natt sov Nikko här, för han hade varit på bröllop i trakterna. Jag ordnade det jättefint i gästrummet.

Jag åt frukost mycket senare än vad det stod på lappen, men vad gör väl det. Ägg sunny side up, rädisor, gurka och paprika, ett knäckebröd med casewsmör och boysenbärssylt och en shitload vitaminer. Har bestämt mig för att undvika humörsdippen där i januari-februari och gå på offensiven med massa D-vitamin och magnesium redan nu.

Sen har jag inte gjort så mycket annat än skrivit lite till, sett på lite The OC med syrran och tja, nu regnar det inte längre. Tog mig jättelänge att skriva det här ganska innehållslösa inlägget för att jag gjort en massa saker häremellan, bland annat skrivit vidare på deadline-texten. Den kommer bli så bra!!! Den kommer bli en klassiker i sammanhanget!!! Jag kommer bli känd som hon där som skriver så bra!!!!

Försöker mest peppa mig själv här, men jag tror faktiskt det kan bli helt okej. Sammanhanget får ni veta, som alltid, sen när det är dags.

Sommaren på Instagram

Tänkte vi skulle gå igenom Per Gessles favoritmånader - juni, juli, augusti - genom att se på highlights från min Instagram! Bra idé va? Ibland är det också bra att för en själv se igenom hur en årstid eller en period var, för ibland kan jag komma på mig själv att säga saker som "ja, hösten var jättetung" men sen inser jag bara har haft en tung vecka bakom mig eller så och hösten egentligen var ganska nice. Och precis tvärtom, ibland har jag inte fattat hur dålgit jag mått före jag gått igenom det i efterhand.

JUNI

Juni började med att jag fick mina nya glasögon. Årets kanske bästa köp, åh vad jag fortfarande tycker om dem.

Juni var en bra månad karrirärsmässigt eller vad man ska säga. Vegas sommarpratare announcades äntligen och mitt sommarprat sändes i slutet av månaden. Galet mycket feedback, tack för det <3

Och så skrev jag ÄNTLIGEN på ett sånt här, ett förlagskontrakt. Ända sen jag som fyraåring lärde mig skriva har jag suktat efter att få ge ut en bok. Och nu ska jag det! Jag lovar att hålla er uppdaterade om processen under hösten.

Annat jag gjorde i juni: åkte till Tuuri. Det var ganska överskattat men kul på sätt och vis för att det är så löjligt galet på nåt sätt.

Hittade björktrastungar på gräsmattan en morgon. Fick panik och ville ringa djurskyddet eller nåt före jag googlade fram att björktrastar ofta hoppar ur boet före de är riktigt flygdugliga och att det bästa är att lämna dem i fred. Så då gjorde jag det.

Jag tvingade pappa att ta med oss "ut å kör" en söndag í Larsmo. Besökte bland annat Bosund Jakt-, Fiske- och Båtmuseum. Jag tycker så mycket om såna där små specialmuseum, även om det är nåt så långt ifrån mina egna intressen som jakt, fiske och båtar. Det är så mycket tid och omsorg nerlagt i ett sånt litet museum och sånt blir jag lugn av. 

Hängde förstås en del med Grimppi.

Vi såg traditionsenligt på OITNB tillsammans nä nya säsongen släpptes.

Jutta hälsade på.

Och midsommar firade vi vid Nätihamnen och det var hur fint (och kallt!) som helst.

Och så kom Nana på besök! Varken hon eller Pär tycker om den här bilden, men jag tycker dom är söta så det får va. Tillsammans med Nana åkte vi sen mot Gotland.

Men först hann vi sova en natt hos Ellu i Helsingfors. Det var mysigt, men ganska obekvämt.

JULI

Juli inleddes på Gotland. Det var skitväder hela tiden vi var där, men vi turistade tappert runt. Och gick på sommarens första bröllop. Gotland var en fin upplevelse överlag.

Väl hemma började flyttrallyt. Vi flyttade in första augusti, men eftersom lägenheten stod tom fick vi börja flytta över saker redan i juli. Vi flyttade ju bara till huset bredvid, så nästan varje dag gick vi över med några Ikea-kassar. Pär har i ärlighetens namn burit hit 90% av alla våra böcker.

Jag målade och fixade ganska mycket. Kände mig kompetent på ett sätt jag sällan känner mig.

Så småningom började ett hem ta form.

Min motivationsnivå på jobbet var ungefär noll de sista veckorna före semestern.

Men så var det dags för sommarens andra bröllop och den här gången var det min BFF Heidi som fick sin Mob. Det var ett fint bröllop vid Heidis villa och Pär fick äntligen uppleva humppa och jenkka på ett finskt bröllop. Fick faktiskt tack-kortet från dem häromdan och det var ganska märkligt, känns redan som dom varit gifta forever. Väldigt fin dag hur som helst.

Mamma och Nora gjorde sin traditionsenliga sommarvisit här och jag passade på att använda Nora på AE, hon fick va min hjälpreda under Linnea Henriksson-konserten. Vi hade kul och Linnea turned out att va en av de trevligaste artisterna jag har haft att göra med.

Vi hängde också så klart en del med Grimppi.

Jag försökte få mamma att bära böcker och hjälpa till med flytten, men förgäves.

Sista veckan i juli fick jag äntligen semester! Jag tvingade pappa än en gång att förse oss med underhållning och den här gången åkte vi på loppisrunda i finnmarkerna, bl a den här loppisbussen mitt ut i skogen nånstans i Härmä (tror jag).

AUGUSTI

Så blev det augusti och vi sa hej då till gamla lägenheten. Som jag trivdes där <3

Ocg Grim fyllde ett år! Han är i en sån rolig ålder nu, tultar på och säger "häjjjjj" när han ser en katt.

Vi invigde nya lägenheten med tortillas-middag med Quynh och Ronja.

Jag, Julia och Nikko gick på vandringsled en dag. Det var givande men också riktigt jävla jobbigt.

Och så åkte vi till Sverige igen! Jag var mer pepp än vad bilden visar.

I Ronneby vann vi bl a quiz med Sara och Anna. Visst är Pär och Sara lika varandra? Jag vet att Pär inte tycker det, men jag ser det definitivt.

En dag kom Nora, mamma och Thomas till Ronneyby också. Det är en viss tillfredställelse i att se att ens familjer trivs tillsammans. Det blir nåt slags bevis för att man är ett bra par eller nåt. Löjligt I know, men i alla fall.

En dag besökte vi Karlskrona och jag blev förälskad i deras badhus.

Hälsade också på den här sammetsögda varelsen. Gud, så jag älskar kalvar <33333

På tal om djur, när vi sen besökte Klippan blev det ganska ledsamt. Vi blev tvugna att säga hejdå åt mammas gamla pudel Wille, men det var på tiden. Och kvar fanns den här lilla ödlehunden, Nils "Nisse" Nilsson.

När vi sen kom till Malmö blev det kul igen, då tatuerade jag mig! Själv! Stick n poke. Det tog typ två timmar. Mycket nöjd blev jag. Men sen fick jag feber (inte relaterat) (tror jag) och resten av Malmövistelsen blev ganska tråkig. Missade Frida Hyvönen bl a, som Pär menar var "jättebra".

När vi kom hem igen började jag jobba. Var aptrött på eftermdidagarna.

Förra helgen var vi på 30-årsfest på Forsby på toppen, det var kul! Men kallt. Hur många gånger har jag skrivit kallt nu? Finländska sommaren alltså.

Och det absolut sista jag gjorde i augusti var att delta i ett samtal om bloggande i Pargas. Även det kul, men på ett helt annat sätt än 30-årsfest.

Och det var den sommaren det. Jag tror det var en ganska bra sommar. Ni kan för övrigt följa mig på Insta under namnet @din.bff.ellen. Där kan ni bl a få se mitt börd som jag bakat och nu ska provsmaka!

Vlogg: Hemma hos oss!

[embed width=480 height=270 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/QobIJ581PT8/hqdefault.jpg?r=7720]http://youtu.be/QobIJ581PT8[/embed]

Trevlig fredagkväll på er! Som en liten present inför helgen bjuder jag idag på en rare vlogg - hemma hos oss! Filmat as always by min vapendragare och the Fred to my George; Nikko. Hoppas ni gillar't och sii ett hu ni fäälas i helgen.