Man är aldrig så ensam som på ett hotellrum i en stad som inte är din. Ibland är det den skönaste formen av ensamheten, ibland är det mest betungande. Jag är i Helsingfors, ligger i en oväntat bekväm säng på Hotell Anna. Ute regnar det, det har egnat i två veckor här säger min lillasyster som jag träffade över pommes och skvaller idag. Hon har bott här i två månader nu och jag saknar att ha henne till hands dagligen just för skräpmat och skvaller - vår specialitet.
Jag har ingen febertermometer, men jag tror jag kanske har feber. Tidigare idag, under mitt samtal med Min Redaktör fick jag be om en Burana. När jag skriver det här inser jag att jag även fick två påsar Finrexin som jag har i min stora ryggsäck nånstans. Dom ska jag fan ta och dricka nu, mitt rum har ju vattenkokare och jag känner mig lunginflammationig efter att ha gått runt med feberheta kinder i ett regningt Helsingfors.
Men det har hänt mycket roligt idag också! Jag fyndade två tunikor på Monki, det gjorde mig glad, för jag hade kollat på dem online, men där var dom slutsålda och nu hängde dom där, en av dem på en rea-stång dessutom. Jublade lite inombords.
Sen fick jag bland annat med mig min kompis (viktigt att påpeka att vi är vänner pga coolhetspoäng att va vän med) Martina Moliis-Mellbergs nya bok 7 från förlaget, har läst den ikväll (återkommer med rapport) här på hotellet och det finns få situationer som får mig så sugen på en whiskey som att ligga på en hotellrumssäng och läsa poesi. Mycket Leonard Coheniskt.
Förutom att the kind souls på S & S strösslade böcker över mig var det ganska mäktigt att gå i maktens korridorer. Eller makten och makten, men där satt jag och samsades med Märta Tikkanen-affischer och Kjell Westö-böcker och andra giganter som får mitt lilla fjuttemanus att kännas som sockervadd mot deras sjurätters-livsverk MEN OKEJ jag har lovat redaktörn att försöka lägga lock på självkritiken och neuroserna i det här skedet.
En annan häftig grej som hände idag var när jag satt i sminket och blev fixad till Efter nio så kom Arja Saijonmaa in, hon hade just blivit intervjuad och skulle iväg. Vi skakade hand. - Ellen, sa jag. - Arja, sa hon och jag svarade: - Jag vet. Och inte på ett avslappnat, nonchalant sätt utan på ett sätt som antydde att jag var fem före att brista ut i Högtöver haven.
TV:n gick annars bra tror jag, det gick väldigt snabbt i alla fall och jag hade på mig en av mina nya Monki-tunikor och kände mig bekväm. Tv-smink utan tv-lampor är för övrigt inte så kul och att tvätta bort det med hotelltvål som svider i ögonen är ännu mindre kul.
Men att hälsa på förlaget var nästan bäst. Jag är så glad att jag får göra den här boken med dom, jag är så glad att min redaktör verkar förstå och kanske rent av uppskatta mig, även när jag sitter och poppar Burana och försöker kompensera mina virriga tankegångar med mycket yviga handrörelser. Jag är så glad att den här boken blir till. Jag är så glad att vi äntligen har en boktitel som känns rätt, efter många om och men och en nästan bestämd titel som blev ratad bara för en vecka sen.
Jag har försökt skriva klart det här inlägget i över tre timmar nu, men jag blir avbruten hela tiden, för jag har haft fyra olika Messenger-konversationer igång här. Inte ens hotellrum är speciellt ensamma när man har en smartphone. Nu är jag i alla fall färdig och ska koka Finrexin. Och jag behöver inte ens stiga upp ur sängen för att göra det, vattenkokaren står riiight here på nattduksbordet. Hotell <3
Och min bok ja. Den heter Jaga vatten. Lägg det på minnet.