Det har bara gått ett par dagar sen sist, men det känns som en livstid. Jag har haft födelsedagsfest. Jag har förlorat en katt. Jag har fått en annan katt. Jag har fyndat två gamla nummer av Katten Gustaf och en randig t-shirt på loppis. Jag har jobbat. Men det är väl det här med katterna som har varit mest överhängande. Vi tar det från början.
I lördags hade jag 30-årsfest i det här gamla fina huset. Jag fick festen i present av syrran och Nikko, de ordnade typ allt och jag behövde bara vara huvudperson. Det var jättekul, men kanske lite onödigt stor lokal, det blev aldrig sådär svettigt och trångt som jag tycker fester ska va. Men så pass roligt hade jag att jag inte tog speciellt många foton. '
En av de bästa sakerna vi hade på festen var en megastor chipsbuffet. Vi köpte alla smaker och former på chips vi hittade i stan och hällde upp i olika fina skålar. Skitenkelt och mycket uppskattat!
Syrran var dekorationsansvarig och sin vana trogen hade hon gått all in. Bland annat en vägg med sånt här. Fina och i viss mån sanningsenliga porträtt tycker jag ändå. Förutom röven med glasögon i mitten som Nikko - givetvis - står bakom.
Fick jättemycket presenter (ska visa lite av allt jag fått i år i ett senare inlägg) och en av dom finaste var den här vinkande katten jag fick av Ronja <333333 Ronja är alltid världsbäst på presenter, ett år fick jag grillz till exempel.
Sen blev allt väldigt sorgligt väldigt snabbt.
Söndag kväll började Pixie kissa blod.
Måndag eftermiddag blev vi tvungna att låta Pixie somna in.
Idag finns hon inte mer.
Det är förfärligt sorgligt, men jag vet inte om det är för att vi inte haft henne så länge eller för att det inte är ens är ett år sen Kantele dog, men sorgen är inte alls lika tung som när vi förlorade Kantele. Visst har jag gråtit och visst är det som ett stort, fluffigt hål här hemma, men med tanke på vilken smärta veterinären sa hon måste va i, känns det ändå bra att låta henne somna in. Det konstiga är att vi inte märkt av nåt före blodet kom, hon har inte visat på nåt sätt att hon skulle ha ont. Får dåligt samvete när jag tänker på det ändå, stackars lilla älskade Pix. Nu behöver hon i alla fall inte ha ont. Jag bär gärna smärtan av sorgen om hon slipper sin fysiska smärta.
Nu är ju vi snabba i vändningarna när det gäller att skaffa nya katter, så redan igår kväll hämtade vi hem det här lilla lodjuret från Purmoskogarna. Hon är 14 veckor gammal och döpt till Silvia, men det har redan blivit Sylvi så där till vardags. Hon är som kattungar är mest; liten och busig och ganska trött däremellan.
Varför vi är så snabba att skaffa ny katt är för att Viola ska slippa va ensam, hon har aldrig varit ensamkatt. Ni ser ju hur tacksam hon är.
Jag känner mig märkligt lugn, trots att det blev som det blev. Men som sagt var, jag tror aldrig jag hann få ett sånt band till Pixie som jag hade till Kantele, hur känslokallt det än låter.
Idag var jag och Nikko i Larsmo för en s k photoshoot. En vårdebutant behöver ju lite författarporträtt. Obs, detta är bara en vanlig selfie, inget official. Är det inte märkligt så säg. Har drömt om sånt här så länge och nu står jag mitt i det. Jag vill så gärna berätta mer om allt med romanen, men det kommer, det kommer.
Och så länge vi väntar fortsätter livet och döden att pulsera, sida vid sida.