Idag var jag inbjuden till min gamla högstadieskola för att prata om bloggande. Tror rubriken var "Girl Power från Larsmo", det var hur som helst jag, Lina och Victoria. Vi har kanske vid första anblick inte så mycket gemensamt, men vi bloggar alla tre och är alla från Larsmo. Vilken producent av högkvalitativa blgogar Larsmo som kommun ändå är, hehe.
Jag tror inte jag har varit inne i min gamla högstadieskola sen penkkis, när vi Larsmo-elever från gymnasiet pliktskyldigt körde ut till Cronhjelms, sprang ett varv genom korridorerna och kastade några överblivna nävar godis på åttorna. Det var med lite blandade känslor jag gick in genom dörren dit; samma surr av ventilationen, samma lukt av korvsås i matsalen, samma skåp och samma färgglada bokstäver på väggen. När skolan var ny hette det att vi skulle byta ut platserna på bokstäverna med jämna mellanrum, jag vet inte om det görs, kommer inte ihåg i vilken ordning dom stod när jag gick där.
Jag trivdes inte i högstadiet, jag mådde ganska dåligt och kände mig frustrerad av för lite stimulans och för hårt pressad på samma gång. Jag var inte mobbad, men jag minns fortfarande viskade kommentarer som "rör på fläsket" och "fy fan vad ful hon är". Jag drömde mig bort mestadels av tiden och startade rockband (utan att kunna varken sjunga eller spela), feministklubbar och blev full för första gången. Jag var väl en ganska vanlig högstadieelev, kanske något argare och lite mer indignerad, men over all - en vanlig tonåring i en vanlig landsortskommun.
Jag tror jag har förlåtit det mesta och de flesta från min tonårstid, jag har i alla fall förlåtit mig själv. Jag har vågat börja närma mig saker jag förr ställde mig anti till bara för att inte bli nekad tillträde.
Jag var kanske inte den stökigaste eleven och jag hade väl ganska bra betyg - i alla fall i de ämnena jag brydde mig om - men jag tror jag var ganska svår att ha och göras med. Det slog mig aldrig att va tacksam över de vuxna som fanns omkring mig och gjorde sitt bästa för att stimulera, utmana och lugna ner mig. Mina lärare.
Allihopa har definitivt inte lyxen att ha lärare som orkar försöka, även när resurserna är små och tacksamheten obefintilig. Visst finns det inom lärarskrået såna som är där av fel orsak också, men jag tror att det krävs en stor människa för att bli (högstadie)lärare idag, speciellt idag när yrket inte kommer med nån ekonomisk eller ens social status. Man måste ha nån inneboende tro på det goda i människor och en vilja att göra världen, lite lite bättre - en lektion i taget. Kanske nån slags ork för att kämpa på i motvind hela tiden.
En fråga vi fick idag var om vi fick ge nån i högstadiet ett råd, vad skulle det va? Jag försökte komma på nåt jag själv skulle ha lyssnat på i den åldern, men det finns ju ingenting. Jag sa bara att man måste få vara ung och tycka det är för jävligt och att nästan allt blir bättre sen i den stora världen. Jag tror jag sa något om att jag hoppas eleverna idag kan se tillbaka på sin högstadietid när tillräckligt mycket tid har gått och känna tacksamhet. Jag borde ha lagt till att man får vara beredd att det kommer komma en dag när du bara vill krypa till korset och säga ett stort jävla tack och förlåt. Inte till dom som viskade bakom din rygg, men till lärarna.
De här människorna som inte bara lärde dig durch für gegen ohne um, korsstygn, procentenheter, de fem sakramenten och hur en riksdag fungerar utan också tog hand om dig och såg till att du överlevde tonåren.
Idag, när vi kom dit, fick jag gå in i lärarrummet. Det här var stort! Jag fick sitta och dricka kaffe vid deras bord och prata med dem som en nästan jämlik - även om det krävde all kraft jag har för att inte nicka och bocka när jag tog i hand. För även om jag inte längre är deras elev så är de mina lärare.
Och till mina lärare vill jag bara säga:
Ett stort jävla tack och förlåt!