Vildhavre

Dags för en liten ödmjuk bokrecension igen då? Absolut!

Schildts & Söderströms skickade mig ett recensionsexemplar av Otto Gabrielssons Vildhavre, kanske den mest omtalade boken i Svenskfinland i vår.

En stor drivkraft för mig är ju skvaller och snackisar, det ska inte förnekas, så jag var inte sen med att börja läsa. Jag ska också inledningsvis säga att jag till en början var lite skeptisk till boken, inte för att att jag är snabb med att försvara Jörn Donner, men för att jag ifrågasätter hur mycket man kan mangla på om en och samma människa, som dessutom numera är död.

Otto Gabrielsson är då - om nu nån under en sten nånstans missat det - Jörn Donners svenske pojk som helt enkelt blev bortvald av Jörn. Vildhavre har undertiteln Sista brevet till pappa och det är just vad det är. Dessa dagar är det väl få som har bilden av Jörn som Årets Pappa, så chockvärdet är ganska lågt i boken. Men Gabrielsson berättar om sin strävan och sin längtan efter sin pappa på ett hudlöst och ynkligt sätt som gör att boken stundtals ändå lyckas knipa till nånstans i hjärteroten.

Tonen påminner mig om mina egna tonårsdagböcker, ofta riktade till någon vars uppmärksamhet jag gärna ville ha. En berg- och dalbana genom spelad nonchalans, desperation, ilska, sorg och självömkan. Varje gång vagnen står och tippar på randen till nån slags försoning eller förlåtelse händer det något som påminner om allt det onda och allt är i rullning igen. Texten är också strösslad - precis som mina gamla dagböcker - med kulturella referenser, ett slags se-hur-smart-jag-är-och-hur-mycket-vi-har-gemensamt. Det är beundransvärt av Gabrielsson att han är så ärlig med sin oärlighet.

Offer är inte alltid lätta att umgås med och offer är långt ifrån alltid sympatiska. Det förtar inte offret i fråga behovet av upprättelse eller det faktum att man som offer förtjänar att få sin historia hörd. Jag tror det till och med kan vara viktigt att komma ihåg att det är så.

För mig är Vildhavre först och främst det; en påminnelse om och en övning i att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Jörn Donner var säkert både en hyvens typ och en skitstövel. Otto Gabrielsson är både en gnällspik och en mjuk och sårad människa. Det dom har gemensamt är väl att ingen av dem försöker hymla med nåndera faktum.

En oväntad grej med boken var att Gabrielsson skriver den i närheten av Tingsryd, grannort till Ronneby, alltså ett ställe jag hängt en del på. Det har inte så mycket med saken att göra, men jag tycker Gabrielsson är rätt rolig och pricksäker när han raljerar över trakten (eller för all del över den fulla, tysta, naturnära finnen) . Jag hoppas också att han ska hitta sin sinnesfrid i och med den här boken och kanske skriver nåt annat. Inte för att jag inte unnar honom att bli hörd, men för att jag tycker Jörn Donner-kvoten börjar vara fylld. Och för att Gabrielsson har ett språk och en blick jag gillar.

Överlag tyckte jag om Vildhavre, men hade nog föredragit om den varit lite kortare., jag tappade helt enkelt intresset i slutet. Jag har ingenting emot att bli rädd, arg eller till och med illamående av en känslomässig berg-och-dalbana, men jag slipper gärna känslan av upprepning.

Nationen

Vi är ju många som följt med processen med Nationen rätt länge via Kugges blogg, så jag var mycket nyfiken när Förlagets recensionex damp ner i brevinkastet.

Jag kunde inte närvara på Kugges virtuella releasefest i fredags, men i lördags efter att jag städat hela lägenheten, duschat och smort in mig öppnad jag en flaska vin och satte mig med Nationen. Jag hade så att säga en egen privat liten fest här i soffan.

Det var med skräckblandad förtjusning jag började läsa. Jag har ju också levt studielivet ett par år i Åbo och har aldrig i mitt liv mått så piss eller levt så destruktivt som då. Och ja, även jag har varit på sitz och sillis och allt sånt. Det är klart jag har roliga och fina minnen från den tiden också men mest kommer jag ihåg alla ångest och jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera på att slungas tillbaka till den tiden.

I Nationen får vi hänga med tre personer som alla hänger på Västra Nylands Nation. Den jag relaterade mest till var Saga, som är lite för gammal och börjar bli lite trött på studielivet. Hon går på Tinder-dejter, försöker hitta nån väg ut ur slentrianen och tröstäter framför Gilmore Girls.

Mikael är handbollslöftet som ser studierna som ett nödvändigt tidsfördriv före proffskarriären i Tyskland. Men allt går inte Mikael tänkt och bl a träffar han Ellen (snyggt namn!) som ställer frågor ingen tidigare gjort.

Till sist har vi Astrid, som är den klassiska Duktiga Flickan som studerat i rekordfart och har karriären utstakad för sig. Tills hon stöter på hinder och livet tar en annan än vad hon (och hennes föräldrar) hade tänkt.

Jag tycker Kugge är bra på att beskriva hur jävligt allt kan kännas när man är i en sån där period i livet när man inte vet vad man vill eller vem man är och hur länge man kan ignorera en magkänsla. Den känslan tror jag de flesta kan känna igen sig i, oavsett om man är eller har varit ung nån gång. En grej som jag kanske lite saknade angående studerandeångest och så var oro eller tankar kring pengar. Nu kanske åtminstone Astrid är från en annan bakgrund än vad jag är, men det jag kommer ihåg från studietiden är en ständig akut brist på cash - även om man ändå lyckades bli full varje vecka..?

Precis som med Kugges första bok Vad heter ångest på spanska? läste jag Nationen i ett huj. Jag gillar att läsa medryckande, lättsam underhållningslitteratur då och då och jag tycker Kugge är fenomenal på det och speciellt i Nationen tycker jag hon gör det snyggt. Precis som det ska va i en sån bok var det inte särskilt svårt att lista ut hur det skulle gå, men det är ju också det som är genrens styrka; tryggheten i att veta att allt kommer ordna sig - även om jag tyckte speciellt Astrids utveckling ändå kändes fräsch. Plus för jättesnyggt omslag och extra kul att läsa om så bekanta miljöer! Jag är glad att Nationen finns bland finlandssvenska böcker, jag kan tänka mig att den når en helt egen målgrupp.

All in all - well done Kugge!

Ingen kan allt, men vad kan jag?

En av de saker jag var mest rädd för när Jaga Vatten skulle komma ut var så klart recensionerna och mottagandet överlag. Många tror att jag efter många år av bloggande ska va lite immun mot recensioner men HAH, det är snarare tvärtom. I bloggandet är jag ganska självsäker på gränsen till nonchalant, jag tycker inte det är en form av skrivande som kräver jättemycket av mig. Eller ens behöver vara så bra alla gånger.

Nu kanske det låter som att jag skiter i eget bo, tanken är väl att man som bloggare ska jobba för att bloggandets hantverk ska uppvärderas och att folk ska fatta att det krävs en talang/know-how för att skapa content (ugh detta samtidsuttryck). Det håller jag med om, det är inte så bara att blogga och skriva lustiga små captions på Insta, men det är inte det jag menar. Alla kan faktiskt inte göra det bra. Men jag vet att jag kan göra det. Bra till och med. I väldigt självgoda stunder kan jag till och med tycka att jag är fan så mycket bättre än många andra, meeeen dom tankarna är sällan långvariga.

En annan orsak till att jag står stadigt i mitt bloggande är att bloggen är ett så mycket mer levande medium. Blir ett inlägg dåligt kan jag alltid skriva ett nytt imorgon. Jag kan t o m gå in och ändra i efterhand. När du ger ut en bok så kan inte göra så mycket efter att den är ute. Visst kan du skriva flera böcker och försöka begrava den i mängden, men det tar tid och folk har så mycket längre minne när det kommer till trycksaker. Det som står i en bok är alltid mer sant än det som står på internet liksom. 

Jag ser förresten väldigt mycket fram emot min tjänstledighet i höst när jag ska prova på att jobba med Det Skrivna på lite olika sätt. Så klart skriva böcker, men också få mer tid över för bloggandet. Det är en tanke som hemsöker mig ibland; hur bra kunde jag bli om jag hade mer tid över för det här lilla hörnet av internet? Hur stor kunde jag bli? Jag vet inte ens om jag har nåt behov av att bli större än vad jag är och risken är väl ganska överhängande ändå att jag nått mitt tak, i alla fall så länge jag inte lär mig fota bra eller klippa vloggar eller whatever. Och det har jag verkligen inte ork att lära mig för att vara helt ärlig. Det är ju skriva jag vill. Och skriva jag kan.

I alla fall ett blogginlägg. 

I mitt skönlitterära skrivande vet jag inte alls vad jag kan och inte kan. När recensionerna skulle komma var jag också rädd för att få läsa det som jag själv tänkt så många gånger; hon är en bloggare, inte en författare. Trots att många tycker att jag borde kunna hämta nån slags erfarenhet eller självsäkerhet ifrån bloggen, så har det nästan känts tvärtom. Jag har varit så rädd för att jag målat in mig i ett hörn och att jag aldrig kommer ses som "fin" nog. För det är ju faktiskt så, oavsett vad självhjälpsböcker och inspirationsvideos säger: alla kan faktiskt inte skriva en bok, i alla fall inte en bra. Kan jag?

Recensionerna kom. Och de var snälla. Visst nämndes min blogg, men aldrig (vad jag läst iaf) som nån slags läst jag borde bliva vid. Jag har läst de flesta av mina recensioner fler gånger, försökt dechiffrera vad recensenten tycker. Det är nämligen nåt jag lärt mig; att det är väldigt svårt att förstå en egen recension. Jag har kommit fram till att de flesta verkat tyckt om min bok, de flesta har haft invändningar på ett eller annat sätt (de flesta har jag kunnat förstå), men mottagandet överlag har varit otroligt bra, bättre än vad jag nånsin har förväntat eller krävt. 

Jag fick recensioner i de flesta finlandsvenska dagstidningar och fick fina omdömen på både bloggar och på insta. Allt det här har ju så klart betytt mycket, mer än vad jag velat påskina. Skulle recensionerna uteblivit eller varit sågningar skulle jag säkert mått mycket, mycket sämre i vår än vad jag gjort, fast jag lovade mig själv att inte låta mig påverkas. 

Det finna ju vissa saker jag väldigt gärna skulle vilja med Jaga Vatten. Ett litet hemligt delmål jag har haft är att få en recension i rikssvensk media och kanske sälja lite i Sverige också. Det låter kanske futtigt, men vet ni hur svårt det är att spräcka vallen till Sverige som finlandssvensk författare? Det är skitsvårt. Hade liksom räknat bort det redan. 

Men igår kväll, när jag satt och drack syren-sangria (gott!) och såg på SATC med Jennifer och Moa  här hemma hos oss fick jag plötsligt ett DM av en annan Jennifer. "Har du sett att du är på SvD?". Alltså Svenska Dagbladet, en av Sveriges största dagstidningar. 

En recension! Och inte bara det - till och med jag som inte kan tyda mina egna recensioner kan läsa så mycket att det är typ en motherfucking hyllning!!!!! Här kan man också läsa den. 

Det är kanske löjligt att bli så glad och kanske naivt att tänka att det här är stort och kommer påverka nåt alls, men det känns som ett slags erkännande. Jag har också blivit jätteglad för mina andra recensioner, men to be honest så är det små kretsar i Svenskfinland och de flesta vill varandra väl och folk är oftast snälla här. Men Ida Therén på SvD har ingen orsak alls att hålla mig om ryggen! Och ändå, ändå skriver hon den mest positiva recension jag fått. Hon avslutar texten med: "Strömberg är en begåvad författare med fingertoppskänsla för språk och detaljer, och jag ser fram emot att läsa vad hon hittar på härnäst."

Så då får väl jag i min tur avsluta den här texten med konstatera (även om jag aldrig kommer tro det på riktigt): jag kan inte bara blogga, jag kan skriva böcker också.