Dags för en liten ödmjuk bokrecension igen då? Absolut!
Schildts & Söderströms skickade mig ett recensionsexemplar av Otto Gabrielssons Vildhavre, kanske den mest omtalade boken i Svenskfinland i vår.
En stor drivkraft för mig är ju skvaller och snackisar, det ska inte förnekas, så jag var inte sen med att börja läsa. Jag ska också inledningsvis säga att jag till en början var lite skeptisk till boken, inte för att att jag är snabb med att försvara Jörn Donner, men för att jag ifrågasätter hur mycket man kan mangla på om en och samma människa, som dessutom numera är död.
Otto Gabrielsson är då - om nu nån under en sten nånstans missat det - Jörn Donners svenske pojk som helt enkelt blev bortvald av Jörn. Vildhavre har undertiteln Sista brevet till pappa och det är just vad det är. Dessa dagar är det väl få som har bilden av Jörn som Årets Pappa, så chockvärdet är ganska lågt i boken. Men Gabrielsson berättar om sin strävan och sin längtan efter sin pappa på ett hudlöst och ynkligt sätt som gör att boken stundtals ändå lyckas knipa till nånstans i hjärteroten.
Tonen påminner mig om mina egna tonårsdagböcker, ofta riktade till någon vars uppmärksamhet jag gärna ville ha. En berg- och dalbana genom spelad nonchalans, desperation, ilska, sorg och självömkan. Varje gång vagnen står och tippar på randen till nån slags försoning eller förlåtelse händer det något som påminner om allt det onda och allt är i rullning igen. Texten är också strösslad - precis som mina gamla dagböcker - med kulturella referenser, ett slags se-hur-smart-jag-är-och-hur-mycket-vi-har-gemensamt. Det är beundransvärt av Gabrielsson att han är så ärlig med sin oärlighet.
Offer är inte alltid lätta att umgås med och offer är långt ifrån alltid sympatiska. Det förtar inte offret i fråga behovet av upprättelse eller det faktum att man som offer förtjänar att få sin historia hörd. Jag tror det till och med kan vara viktigt att komma ihåg att det är så.
För mig är Vildhavre först och främst det; en påminnelse om och en övning i att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Jörn Donner var säkert både en hyvens typ och en skitstövel. Otto Gabrielsson är både en gnällspik och en mjuk och sårad människa. Det dom har gemensamt är väl att ingen av dem försöker hymla med nåndera faktum.
En oväntad grej med boken var att Gabrielsson skriver den i närheten av Tingsryd, grannort till Ronneby, alltså ett ställe jag hängt en del på. Det har inte så mycket med saken att göra, men jag tycker Gabrielsson är rätt rolig och pricksäker när han raljerar över trakten (eller för all del över den fulla, tysta, naturnära finnen) . Jag hoppas också att han ska hitta sin sinnesfrid i och med den här boken och kanske skriver nåt annat. Inte för att jag inte unnar honom att bli hörd, men för att jag tycker Jörn Donner-kvoten börjar vara fylld. Och för att Gabrielsson har ett språk och en blick jag gillar.
Överlag tyckte jag om Vildhavre, men hade nog föredragit om den varit lite kortare., jag tappade helt enkelt intresset i slutet. Jag har ingenting emot att bli rädd, arg eller till och med illamående av en känslomässig berg-och-dalbana, men jag slipper gärna känslan av upprepning.