En av de saker jag var mest rädd för när Jaga Vatten skulle komma ut var så klart recensionerna och mottagandet överlag. Många tror att jag efter många år av bloggande ska va lite immun mot recensioner men HAH, det är snarare tvärtom. I bloggandet är jag ganska självsäker på gränsen till nonchalant, jag tycker inte det är en form av skrivande som kräver jättemycket av mig. Eller ens behöver vara så bra alla gånger.
Nu kanske det låter som att jag skiter i eget bo, tanken är väl att man som bloggare ska jobba för att bloggandets hantverk ska uppvärderas och att folk ska fatta att det krävs en talang/know-how för att skapa content (ugh detta samtidsuttryck). Det håller jag med om, det är inte så bara att blogga och skriva lustiga små captions på Insta, men det är inte det jag menar. Alla kan faktiskt inte göra det bra. Men jag vet att jag kan göra det. Bra till och med. I väldigt självgoda stunder kan jag till och med tycka att jag är fan så mycket bättre än många andra, meeeen dom tankarna är sällan långvariga.
En annan orsak till att jag står stadigt i mitt bloggande är att bloggen är ett så mycket mer levande medium. Blir ett inlägg dåligt kan jag alltid skriva ett nytt imorgon. Jag kan t o m gå in och ändra i efterhand. När du ger ut en bok så kan inte göra så mycket efter att den är ute. Visst kan du skriva flera böcker och försöka begrava den i mängden, men det tar tid och folk har så mycket längre minne när det kommer till trycksaker. Det som står i en bok är alltid mer sant än det som står på internet liksom.
Jag ser förresten väldigt mycket fram emot min tjänstledighet i höst när jag ska prova på att jobba med Det Skrivna på lite olika sätt. Så klart skriva böcker, men också få mer tid över för bloggandet. Det är en tanke som hemsöker mig ibland; hur bra kunde jag bli om jag hade mer tid över för det här lilla hörnet av internet? Hur stor kunde jag bli? Jag vet inte ens om jag har nåt behov av att bli större än vad jag är och risken är väl ganska överhängande ändå att jag nått mitt tak, i alla fall så länge jag inte lär mig fota bra eller klippa vloggar eller whatever. Och det har jag verkligen inte ork att lära mig för att vara helt ärlig. Det är ju skriva jag vill. Och skriva jag kan.
I alla fall ett blogginlägg.
I mitt skönlitterära skrivande vet jag inte alls vad jag kan och inte kan. När recensionerna skulle komma var jag också rädd för att få läsa det som jag själv tänkt så många gånger; hon är en bloggare, inte en författare. Trots att många tycker att jag borde kunna hämta nån slags erfarenhet eller självsäkerhet ifrån bloggen, så har det nästan känts tvärtom. Jag har varit så rädd för att jag målat in mig i ett hörn och att jag aldrig kommer ses som "fin" nog. För det är ju faktiskt så, oavsett vad självhjälpsböcker och inspirationsvideos säger: alla kan faktiskt inte skriva en bok, i alla fall inte en bra. Kan jag?
Recensionerna kom. Och de var snälla. Visst nämndes min blogg, men aldrig (vad jag läst iaf) som nån slags läst jag borde bliva vid. Jag har läst de flesta av mina recensioner fler gånger, försökt dechiffrera vad recensenten tycker. Det är nämligen nåt jag lärt mig; att det är väldigt svårt att förstå en egen recension. Jag har kommit fram till att de flesta verkat tyckt om min bok, de flesta har haft invändningar på ett eller annat sätt (de flesta har jag kunnat förstå), men mottagandet överlag har varit otroligt bra, bättre än vad jag nånsin har förväntat eller krävt.
Jag fick recensioner i de flesta finlandsvenska dagstidningar och fick fina omdömen på både bloggar och på insta. Allt det här har ju så klart betytt mycket, mer än vad jag velat påskina. Skulle recensionerna uteblivit eller varit sågningar skulle jag säkert mått mycket, mycket sämre i vår än vad jag gjort, fast jag lovade mig själv att inte låta mig påverkas.
Det finna ju vissa saker jag väldigt gärna skulle vilja med Jaga Vatten. Ett litet hemligt delmål jag har haft är att få en recension i rikssvensk media och kanske sälja lite i Sverige också. Det låter kanske futtigt, men vet ni hur svårt det är att spräcka vallen till Sverige som finlandssvensk författare? Det är skitsvårt. Hade liksom räknat bort det redan.
Men igår kväll, när jag satt och drack syren-sangria (gott!) och såg på SATC med Jennifer och Moa här hemma hos oss fick jag plötsligt ett DM av en annan Jennifer. "Har du sett att du är på SvD?". Alltså Svenska Dagbladet, en av Sveriges största dagstidningar.
En recension! Och inte bara det - till och med jag som inte kan tyda mina egna recensioner kan läsa så mycket att det är typ en motherfucking hyllning!!!!! Här kan man också läsa den.
Det är kanske löjligt att bli så glad och kanske naivt att tänka att det här är stort och kommer påverka nåt alls, men det känns som ett slags erkännande. Jag har också blivit jätteglad för mina andra recensioner, men to be honest så är det små kretsar i Svenskfinland och de flesta vill varandra väl och folk är oftast snälla här. Men Ida Therén på SvD har ingen orsak alls att hålla mig om ryggen! Och ändå, ändå skriver hon den mest positiva recension jag fått. Hon avslutar texten med: "Strömberg är en begåvad författare med fingertoppskänsla för språk och detaljer, och jag ser fram emot att läsa vad hon hittar på härnäst."
Så då får väl jag i min tur avsluta den här texten med konstatera (även om jag aldrig kommer tro det på riktigt): jag kan inte bara blogga, jag kan skriva böcker också.