FAQ: Hur känns det?

Maggan året runt har funnits ute i två månader nu. Jag har aldrig, inte ens när jag debuterade, upplevt en sån känslokarusell som jag gjort de här två månaderna. Jag var ganska oförberedd på det för att säga som det är, jag hade nog tänkt att Maggan skulle flyga under radarn. Dels för att barnlitteratur sällan får samma mediala utrymme och dels för att… Ja, för att det tänker man väl alltid.

Men som vi alla vet vid det här laget så har det blåst rätt friskt kring Maggan. Och även om diskussionen till stora delar egentligen handlat om barnlitteratur generellt så har Maggan fått vara galjonsfigur för både det ena och det andra. Det är viktiga diskussioner som förts och jag vill inte göra nåt annat än att välkomna dem, men det har varit ganska obehagligt att stå i mitten av det utan att känna att jag kan delta. Jag kan egentligen inte varken försvara mig själv eller Maggan mer än vad jag redan gjort., men jag hoppas folk - du! - läser henne före de dömer ut henne.

Samtidigt, “diskussionen” som förs har säkert gått 99% av alla jag känner förbi. Den har förts av en liten skara i en liten minoritet i ett litet land i en pandemidrabbad värld. Det är knappt en fluglort på diskussionskartan i storleksordning. Det är det jag i alla fall intalar mig när det känns too much. Det har upptagit så mycket av min tankeverksamhet de senaste veckorna att jag tappar proportionerna. Som sagt; en känslokarusell.

Därför blir det extra roligt när man får nåt slags positivt omdöme om boken också. Som den här veckan till exempel när vi blev nominerade till Runeberg Junior!!! Typ ett av finaste prisen man kan få för en barnbok i Finland! GALET!!! . Jag har varken förhoppningar eller ambitioner att vinna, det här känns alldeles tillräckligt (även om jag så klart gärna tar emot whatever pris folk vill ge mig hehe) som en vinst. Extra fint att Peppe och Karin Erlandsson också är nominerade, det tripplar chansen att jag ska bli riktigt glad när vinnaren tillkännages.

Så för att svara på frågan jag fått en miljard gånger:

Det känns jävligt bra just nu.

Vykort från kontoret

Det här är ett försök att få igång skrivandet idag.

Jag brukar alltid prata om vikten av att flödesskriva, men ändå har jag suttit i snart två timmar på kontoret utan att fått igång det. Jag har visserligen lyckats beta av annat på to do-listan, men skrivandet, det står still. Jag har just läst Nettelblads blogginlägg om berättande blogg dessutom och kände: ja, men det är väl det jag vill tillbaka till, om jag nånsin varit där. Bara skriva och inte fundera så mycket på innehåll i den bemärkelsen.

Jaså tänker ni, det är den tiden på året igen när hon konstaterar att den här bloggen har börjat kännas som “ett måste” eller som nåt hon nte vill att den ska vara och att hon ska “sänka prestationskraven”. Lol, snart går det nog inte att sänka mer.

Jag har just svalt det sista av min mycket genomtänkta lunch (färdigsallad, min vän) och nu har jag inte ens kvar som ursäkt och tidsfördriv. Nu måste jag göra nåt. Speciellt eftersom jag tänkte gå hem en timme tidigare idag, så att vi kan äta lite tidigare, så att jag i förlängningen kan åka och hälsa på Grimbert Grimsson ikväll. Det är sjukt längesen jag träffat brorsan och hans familj. Dessutom fick jag vet igår att det skaffat… UNDULATER!!!! Så nu måste jag ju åka dit asap. Tror jag aldrig känt nån förr som har haft fåglar på riktigt. De heter Isak och Frank.

Jag ska göra rotfrukter i ugn idag förresten. What else, tänkte jag nästan skriva, för vad är mer höstigt än det? Men i och för sig tänkte jag det samma om gnocchin med grönkål vi åt igår. Hur som heslt ,rotfrukter i ung med kikärter och fetaost och pumpa. Jepp, köpte en pumpa igår när jag handlade. En butternut sådan, om det gör nån skillnad. Jag har bara lagat pumpa ett par gånger och då alltid som soppa, men det här sättet är knappast speciellt avancerat heller. Tror det blir gott. Dessutom köpte jag gulbetor istället för rödbetor, bara för att det fanns. Kanske man är ödesbestämd att vara matglad om man är född i september, den roligaste månaden på året att handla mat.

Det var strax efter sju jag handlade igår och ösregnet hade för en stund avtagit. Jag och kassörskan funderade lite om den alls skulle komma, den här stormen alla pratat om, men det visade ju sig vara det beryktade lugnet före vi var mitt i. Bara ett par timmar senare plockade vi in alla möbler från balkongen och stängde alla fönster (vi har öppet fönster i åtminstone sovrummet större delen av året). Barrikerade oss som två förskrämda mumintroll. Fast speciellt förskrämda var vi nog inte.

Stormen kom, det kan man inte bestrida, men blir det inte alltid ändå nåt slags märkligt antiklimax? Kanske är det för att man bor mitt i stan, det hade säkert känts betydligt annorlunda om vi varit på torpet. Torpet, ja. Undrar om det står kvar. Vi ska åka ut dit imorgon och kolla. Idag ska jag hälsa på Grim och fåglarna som sagt. Jag tänker att vi skulle höra nåt av grannarna om det hänt nåt värre där. Och har det stått stilla i stormen i natt lär det stå stilla tills imorgon med.

På lördag är det releasefest förresten. Imorgon ska Maggan-böckerna levereras till stan. Jag hoppas verkligen att det inte blir nåt strul och att böckerna kommer fram. Vad blir det för släppfest utan en bok att släppa?

Det åker tåg precis utanför mitt kontorsfönster ett par gånger om dagen. Har inte riktigt pinpointat vilka tider ännu, det kanske till och med varierar, men jag är rätt säker på att det kommer ett vid tre, halv fyratiden. Jag har bestämt att jag ska gå hem när det kommer. Lite som Skalmans mat- och sovklocka.

Klockan är två nu, så om jag ska hinna skriva nåt alls är det väl bäst att jag bara gör det nu. Tack för pratstunden.