Kulturkonsumenten vecka 47

Senaste tiden har jag….

LÄST

Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell. Alltså förlåt, men den är så jää-ävla tuggig. Kommer liksom ingen vart i den och då är den ändå liksom lättläst. Den bjuder liksom inget större motstånd, men det känns som att jag läst den i hundra år redan och den ligger som en tvångströja runt mig, hindrar mig från att plocka upp nån annan bok. Jag kommer aldrig glömma Jonas Gardell och vad han betytt för mig genom högstadiet och gymnasiet - herregud, läste Ett ufo gör entré typ en gång i veckan under nian - men det är nog här och nu jag inser att han nog inte längre platsar in på favoritförfattarlistan. Han är fortfarande bra på det här med att skriva tragikomiskt och jag gillar att det inte är så cleant, det är svulstigt och bibliskt, men näe. Jag tänker också: hur folkkär och hyllad kan man vara och fortfarande spela nåt slags underdog-kort före det blir oklädsamt? Har inga svar, bara undrar.

Alla andra böcker som ligger och väntar på att läsas ropar på mig likt sjungande sirener. Så här är det precis just nu i min lässituation:

Ska läsa klart den ikväll, eller i alla fall försöka, så jag kommer vidare i livet nån gång. Fast ja, läste förresten Olivia Bergdahls Barnet som e-bok igår i typ smyg för mig själv och Gardell och den får fem av fem rakt av. Jag vet inte hur den är som actual bok, men som e-bok är den 19 sidor, det är alltså en sonettkrans dvs en lång dikt på rim typ. 19 sidor hinner vem som helst läsa när som helst, läs den nästa gång du sitter på toa fast. Otroliga formuleringar och en jättefin berättelse om en uppväxt. Om Gardell-boken är tuggig är Bergdahl antitesen till det. Inte ett enda onödigt ord. Så här ser den ut så att ni kan komma ihåg det nästa gång ni är i bokhandeln/bibblan och haffa den:

LYSSNAT PÅ

Diverse års- och decenniebästa-listor. För tillfället, medan jag skriver detta så lyssnar jag på Gaffas 100 bästa låtar från decenniet. Det är ju så med musiktidningar som lägger heder i att vara så breda som möjligt (men ändå alltid creddiga ofc) att alla hundra låtar passar inte just din smak, hur spretig den än må vara. Black metal är alltid bara black metal, hur creddig och kvalitativ den är. Men jag tycker ändå det är trevligt med såna här listor, jämt hittar man ett par nya favoriter.

SETT

Håhåjaja, det är inte mycket att skriva hem om där inte. Jag och Pär ser på Alla mot alla varje kväll (finns på svenska Dplay) och det är sannerligen perfekt varva ner-tempo på den underhållningen. Inget man egentligen behöver hålla reda på, bra bredd på frågorna, lite kul men ändå inte så kul att det gör en speedad, snygg man i bild (Fredrik), lätt att hitta favoritlag (Claes och Linnea, Ebbot och Hanna, E-type och Olof) och tja… Bra tv helt enkelt. Förutom att om man som jag gör, lyssnar på en del poddar och följer rätt mkt folk på insta som jobbar/har jobbat/hänger på Nexiko blir det lite rundgång. Det känns verkligen som coola gänget i högstadiet som har sina inside-skämt man bara kan låtsas förstå. Tacka fan att man är för ful för medie-Stockholm.

Annars har jag bara sett en massa Hallmark-julfilmer. Så som sagt, inte mycket att skriva hem om.

Kulturkonsumenten vecka 35

Senaste tiden har jag

LYSSNAT PÅ

Britta Persson var med i Babel i söndags och spelade låten Kroppspsalm från nya skivan Folk. Hon har alltså tonsatt systrarna Adbåges nya poesibok Folk, som är en uppförljare till Halsen rapar, hjärtat slår. Jag har inte läst Folk ännu, men jag ääälskar Halsen rapar och Brittas skiva är jättefin, har lyssnat på den sen i söndags. Tips till den som gillar barnmusik som inte är helt själlös, i stil med Godá Godá-skivan och Bröderna Lindgren.

LÄST

Jag har läst en hel del bra saker på senast, eller lyssnat först och främst. För tillfället är jag djupt nere i Ålevangeliet av Patrik Svensson. En berättelse om en pojke och hans far som fiskar ål berättas parallellt med fakta om ålen ur biologiskt, historiskt, kulturellt och ekonomiskt perspektiv. Låter kanske inte så upphetsande, men det är så otroligt fascinernande att jag vet inte vad. Går bara runt och tänker på ålar just nu. Så märklig och mystisk fisk alltså! Rekommenderar den å det varmaste. Eller som Pär (som av en händelse bott i Göteborg i flera år) sa igår: “du är helt ål in”.

Pa-dum-tsss.

TITTAT PÅ

Har faktiskt inte sett på så mycket - inget nytt i alla fall. Förutom Euphoria, men behöver det ens nämnas? Känns som att alla tittar på det? Tycker om att en high school-serie vågar vara så pass mörk och trippig utan att bli Riverdale för den skull. Det är precis så galet s att man tror på det. Jätteskönt också att inget blir övertydligt, utan man vågar lita på sin publiks slutledningsförmåga. Och Zendaya, är hon den coolaste människa som finns?! Kanske. och Kat Hernandez - en Ghost World- Enid for the modern age!

Euphoria finns på HBO.

Kulturkonsumenten: Påskekrim edition

Hej alla påskhäxor! Jag har lackat mina naglar neongula, nästan gröna och där hemma ligger påskdukarna på borden och påskäggen är väl synliga. Jag är på jobb ännu idag, men imorgon tar jag officiellt påsklov och är borta en hel vecka. Ska bli så löjligt skönt. Jag har köpt kontaktlinser, för jag tänker mig att jag ska ha solglasögon på mig mycket under veckan i södra Sverige. Jag hoppas det slår in.

Påsken är verkligen en högtid jag uppskattar, den infaller så behändigt precis när man som mest behöver några dagar ledigt och den är inte så traditionstyngd som t ex julen, man kan freestylea ganska fritt kring påskäggen. Och vädret! Man känner ju sig onekligen lite återuppstånden själv.

Jag tänkte tipsa om lite kultur att konsumera under påskhelgen, norrmännen envisas ju med sitt påskekrim och vi kan ju inte vara sämre. Under påskhelgen tycker jag du ska…

LÄSA

Nu läser inte jag speciellt mycket renodlade deckare, men jag älskar en god spänningsroman. En gång när Pärs syster bad om lästips sa hon var sugen på att läsa nån bok “där de kanske hittar ett gammalt brev med familjehemligheter eller nåt” och det där tänker jag på ibland, för jag vet precis vilken slags känsla hon var ute efter i den boken. Jag fick den känslan av den senaste boken jag lyssnade klart, Små eldar överallt av Celeste Ng. Fick också känslan; stor amerikansk roman. Om ni vet vad jag menar med det. Kanske inte Vredens Druvor-stor, men definitivt Garp och hans värld-stor.

Små eldar överallt börjar med en eldsvåda, i den idylliska orten Shaker Heights står perfekta familjen Richardsons hus i lågor och alla misstänker yngsta dotter Izzy. Från den eldsvådan spänns sen en stor berättelse om moderskap, vänskap, rasism och samhällsstrukturer upp. Vi får lära känna familjen Richardson och deras fyra barn, Lexie, Trip, Moody och Izzy, men också deras hyresgäster, konstnären Mia och hennes dotter Pearl som kommer in i samhället och rubbar något i familjen Richardson. Små eldar överallt utspelar sig på nittiotalet och tidsmarkörerna är många, men väl valda. Det är något ytterst märkligt att läsa en på sätt och vis historisk roman som ändå utspelar sig i nån slags nutid, eller i alla fall en tid man själv levt i. Jag gillar det! Jag gillar också persongalleriet, hur man fattar tycke för varje karaktär och förstår deras val, samtidigt som man ändå ser dem utifrån. Romanen pekar också på skeva strukturer och normer i samhället, utan att det nånsin förtar det litterära. Jag älskade den här boken, läs den nu, för Reese Witherspoon gör tv-serie av den!

SE

Jag svullade i mig hela säsongen Störst av allt på en dag härom sisten, men det känns onödigt att tipsa om något alla andra redan tipsat om. Men den är verkligen en väldigt bra serie, det kommer man inte ifrån. Som vanlig dödlig från Larsmo tyckte jag nästan var mest intressant att få en inblick i hur en rik vardag (och fest) kan vara. Odräglig och samtidigt lite lockande.

En annan sak som jag både äcklas och kittlas av är true crime och jag tror inte jag är ensam. Om vill ha tips på lite true påskecrime har jag ett bra! I lördags såg jag dokumentären Mummy Dead and Dearest på HBO (finns också på Youtube verkar det som) och sällan har jag väl hört om ett så sjukt fall.

I korta drag; polisen hittar DeDe Blanchard knivhuggen i sin säng och DeDes rullstolsburna, mentalt efterblivna, svårt sjuka dotter Gypsy Rose är försvunnen. Ett par dagar senare hittas Gypsy Rose hemma hos sin pojkvän och de båda anhålls för mordet. När polisen börjar prata med Gypsy Rose visar det sig att hon är normalbegåvad, äldre än vad alla trott och kan gå och Gypsy Rose har mördat sin mamma för att slippa undan nästan 20 års Münchhausen by proxy-misshandel. Helt sjuk historia, som HBO nu också gjort till tv-serie, The Act. Den tänkte jag se nu under påskhelgen.

LYSSNA PÅ

Min Moderna häxprocesser-lista förstås! Den finns på Spotify och är min so far populäraste lista! Här hittar ni atmosfäriska och sköna låtar, moderna häxor och häxpojkar. Jag tror ni förstår vad jag har varit ute efter om ni lyssnar på listan. Det är glasklart för mig, men jag vet inte riktigt hur jag skulle förklara det med ord. En bra lista i alla fall!

Kulturkonsumenten vecka 12

Längesen vi körde en good old kulturkonsument så nu gör vi det! De här inläggen brukar sällan vara dom som får mest likes och kommentarer, men jag kommer nog aldrig sluta med dem ändå. Jag är som en svamp när det kommer till tips på bra böcker, tv och musik och jag tycker liksom att det är en av grundpelarna i bloggande - att tipsa och bli tipsad. Så nu gapar ni stort och tar en tugga kulturtips för mamma.

Senaste tiden har jag

LÄST

Rätt mycket faktiskt! Efter att jag lämnade in manuset och väntar på kommentarer uppstod ett sällsynt fenomen som kallas fritid. Jag passade på att läsa och lyssna lite ur högarna på nattduksbordet, på appen och i bokhyllorna. Bara de senaste dagarna har jag lyssnat ut Mannen i skogen av Jens Liljestrand, en bra biografi över Vilhelm Moberg. Jag har varit fascinerad av Moberg länge och jag är inte mindre fascinerad nu, 27 timmar biografi senare. Säga vad man vill om hans (ibland missriktade) rättshaveri, men han var en karaktär. Det finns nåt otroligt osympatiskt kring honom, samtidigt som att man ändå känner nån slags ömhet för honom. Efter det lyssnade jag på Rebecka Åhlunds fantastiska Jag som var så rolig att dricka vin med om hennes erfarenheter som alkoholist, både nykter och onykter sådan. Fick mig att verkligen fundera kring mitt eget - och andras - drickande. Kände igen mig i mycket, skrämmande mycket, även om jag aldrig utvecklat nåt beroende kring alkohol. Eller har jag? Var går gränsen? Oavsett relation till alkohol tycker jag man kan läsa den.

I fysisk form har jag slukat Julia Wickholms Olivia för alltid en natt. Jag älskar att läsa ungdomsböcker och jag är så glad att det kommer lite finlandsvenska sådana! Hade gärna läst mer och lärt känna alla djupare som vuxen, men är du/känner du en läsande tonåring (eller brådmogen tweenie, hade nog läst den med stor behållning som 10-åring redan MVH läste Stephen King i trean) tycker jag du ska sticka den boken i näven på denne. Extra fint att boken bjuder på tankar kring klasstillhörighet på ett naturligt sätt. Jag fortsatte på ungdoms-banan och läste Moxie av Jennifer Mathieu igår kväll och fällde en liten rörd tår både en och två gånger. Moxie handlar om Vivan som hittar sina mammas gamla riot grrrl-grejer och bestämmer sig för att göra uppror i deras otroligt sexistiska och orättvisa (men helt trovärdiga) skola genom ett feministiskt fanzine. Efter att jag kommit över den initiala chocken att riot grrlsen är tillräckligt gamla att ha tonåriga barn älskade jag den. Tyvärr är svenska översättningen så där, så läs den på engelska om ni orkar.

SETT

Nu är det ett par veckor sen redan som jag och Pär gick och såg The Favourite, men eftersom jag inte nämnt den desto mer ännu får det bli mitt titta-tips. Har också bara sett på sitcom-repriser den senaste tiden, plus svenska Skam-wannaben Eagles, som jag tycker har så cringy manus att jag inte orkar tipsa desto mer om det.

The Favourite då! Vad finns det egentligen att säga som inte redan blivit sagt? Det är en helt fantastisk film, men nu är ju jag jävig eftersom jag är ordförande i Finlandsvenska Kostymfilmskonnossörer, hehe. Men om jag ska försöka säga sätta fingret på vad som är så bra med den, så är det kanske först och främst det mångfacetterade kvinnogallerier, tyvärr fortfarande sällsynt på film. Här finns tre otroliga kvinnoporträtt som man i lika stora delar ömkar för och irriterar sig på. Emma Stone och Olivia Colman var favoriter från förr, Raquel Weisz hade jag ingen riktigt pejl på, men jävlaRRR vilka rollprestationer dom alla tre gör. Sen älskade jag att filmen hade en slags 90-talskänsla över sig, jag vet inte vad det berodde på, men filmen kändes tidlös på ett sätt jag inte tyckt nyare kostymfilmer gjort. Plus en intressant historia då, så jag vet inte? Gå och se den bara om ni inte gjort det redan.

LYSSNAT PÅ

Silvana Imams nya, Helig moder. Jag tycker ärligt Silvana är bättre som modeikon eller konstnär eller nåt sånt än vad hon är rappare, MEN den här senaste skivan känns som en upp-steppning. Riktigt bra, gillar speciellt låtarna Helig Moder, 4h, Ha tålamod och Ta hand om dig. Lyssna på hel skivan här.

Kulturkonsumenten vecka 4

Senaste tiden har jag  

LÄST

Igår kväll läste jag första boken ur min bibba-hög jag presenterade igår. Jag hade inte tänkt läsa hela, men Peach av Emma Glass är bara sisådär 130 små sidor, så det gick ganska snabbt. 

Peach var en märkvärdig läsupplevelse, nästan åksjukeframkallande, på ett inte helt oangenämt sätt. Historien är ett flöde ur huvudpersonen Peachs medvetande, hon har just blivit offer för en våldtäkt när vi slungas in i hennes huvud och boken börjar med att hon syr ihop sitt spruckna underliv uppe på sitt rum, samtidigt som hennes föräldrar inte har en aning på nedervåningen. 

Peach är som ni förstår ingen lätt läsning, speciellt eftersom Emma Glass har en helt unik och böljande rytm när hon skriver. Har nog aldrig läst nåt jag kan jämföra det med, det var lite som att läsa en dröm. Verkligheten skevar hela, hela tiden men aldrig så mycket att man faller ur berättelsen. Jag brukar sällan uppleva böcker som omvälvande, men fan vet om jag inte är lite, lite annorlunda efter att ha läst Peach. Rekommenderar den varmt!

TITTAT PÅ 

Sex Education på Netflix!  Åh, så bra den är! Slukade hela säsongen på två dagar. Otis, som är en snäll och lite anonym high school-elev träffar Maeve, en tuff brud med envisa rykten efter sig. Av en slump upptäcker de att Otis är en naturbegåvning på att ge sex- och relationsråd, högst troligen tack vare hans mamma som är sexterapuet och ganska gränslös (och spelas av en helt ljuvlig Gillian Anderson). Sex Education är en brittisk produktion, men känns väldigt amerikansk och jag tror dom har jobbat hårt för att den ska kännas tidlös, vilket den gör. Sex, relationer, identitet och överhuvudtaget att vara ung tas upp på så roliga och inkluderande sätt att man inte kan annat än älska denna serie. Bonuspoäng för killer soundtrack! Jag önskar jag hade kunnat se det här som femtonåring.

LYSSNAT PÅ 

Precis lagom till att vi ska se henne i Helsingfors imorgon (iiiih!!!!) släppte Sarah Klang en ny fantastisk singel. Ser det givetvis som en personlig present till mig och ingen annan. Lyssna på Call me här.

Kulturkonsumenten vecka 1

Senaste tiden har jag…

sett

A Very English Scandal på SVT Play/Yle Areena. Helt fantastisk miniserie i tre delar, baserad på en sann historia om Norman Scott, en ung och vilsen engelsman som på sextiotalet inledde en affär med högt uppsatta politikern Jeremy Thorpe. Homosexualitet var vid den här tiden fortfarande olagligt i the UK och när deras kärlekshistoria tar slut börjar en tragisk, men också stundtals komisk historia om vad maktbegär och krossade hjärtan kan driva oss att göra. Kostymen är 10+, skådespelarna är 10+ (Hugh Grant!!!), fotot är 10+ och det historiska dokumentet är 10+. Treat yourself till tre avsnitt tv-guld.

Utövar det såg vi Systrar 1968 (SVT Play) (mer nostalgisk än bra), några avsnitt Derry Girls (Netflix) (lite jobbigt överspelad på samma sätt som Chewing Gum, men har sina poänger) och så såg jag ett avsnitt Patrick Melrose (HBO) igår kväll, som jag tyckte verkade riktigt lovande. Plus fem timmars versionen av Fanny och Alexander på juldagen som jag golvas av, varje gång. Så sjukt bra är den, SÅ SJUKT BRA PERSONGALLERI. Man skulle ju vilja skriva som Bergman, sorry not sorry.

lyssnat på

Åtminstone en låt från 2018 jag lyssnat på och gillat.

egentligen mest en massa årsbästa-listor. T ex Cafés och Sonic Magazines. Fick en liten kris när jag insåg att jag kände igen mycket få skivor på alla årsbästa-listor, jag har hela mitt vuxna liv lagt stort värde i att “hänga med” och nu har jag helt tappat greppet tydligen!!!!!!! Skandal är det väl knappast, men det är nite likt mig. Därför är ett av mina nyårslöften också att lyssna på lite mer ny musik och inte baaaara pumpa Celine Dion ur högtalarna.

läst

en hel del faktiskt! Först lyssnade jag på Jag for ner till Bror av Karin Smirnoff, helt ljuvligt inläst av Lo Kauppi. Den var lika 10+:ig som A Very English Scandal, men av helt andra orsaker. Sen läste jag Min katt Jugoslavien av Pajtim Statovci till bokcirkeln och den var också jättebra! Den går som pjäs på Kansallisteatteri i Helsingfors som bäst och har man möjlighet tycker jag att man ska läsa boken och/eller se pjäsen. Till sist har jag hunnit med att läsa Julie Andems nyutgivna råmanus till Skam Säsong 1, översatt till svenska av Sandra Beijer. Och gissa vad det var? Skitbra, så klart. Jag har bara haft väldigt bra läsupplevelser på senast, jag kanske måste läsa nån medioker dussinroman här näst för att väga.. öh, ner det..?

Kulturkonsumenten vecka 47

Dags för en good old kulturkonsument! Den senaste veckan har jag….

Sett

Jag och syrran gick på bio för att se den mycket omtalade A star is born. Sällan har jag läst och sett så många hyllningar till en film i mitt flöde, nästintill Titanic-hysteri skulle jag vilja påstå. Faktiskt så påminner det ganska mycket om sättet folk som hade sett Titanic pratade om Leonardo DiCaprio och om man ifrågasatte snyggheten i Leo fick man bara ett menande blick och “se filmen, så förstår du”. Sen såg man filmen och så förstod man. Så jag var liksom beredd att joina hyllningskören, meeeeen… Nja. OBS SPOILERALERT HÄR NU DÅ.

Plus med A star is born: musiken och skådespelarna. Och att Shangela och Willam är med!

Minus: storyn. Karaktärerna. Förutom att ploten är alldeles för tunn och enkelspårig, så undrar jag vad som riktigt är sensmoralen? Att enda sättet för en man att leva med en mer framgångsrik kvinna är att ta livet av sig? Att man säljer ut sig om man gör annan musik än vad du kan spela på ett piano? Att kärlek ska se ut så där? Nej, jag vet inte. Det lämnade en fadd eftersmak.

Lyssnat på

Min nya playlist Hemifrån. Det är en två timmar lång, helt fantastisk (om jag får säga det själv) 70-talsdoftande sentimental lista, designad för att ha i lurarna när man sitter i en buss och det regnar och man är lite ledsen och lite orolig och lite hoppfull. Ni fattar. Jag säger det för varje playlist jag gör, men det här kan vara den bästa jag gjort.

Läst

Läste Roxane Gays Hunger förra veckan, för en text jag skrev på och jag älskade den. Sällan känt igen mig så i en bok och sällan velat stryka under så många smarta formuleringar som liksom fångar precis det jag tänkt på, men inte kunnat sätta i ord. Hunger är en lättläst och rörande essä om kropp, mat och fetma. Om hur det är att vara fet i ett samhälle och en tid som hatar feta människor. Jag skulle personligen vill skicka ut den här boken till varje nättroll som jämt går bananas i kommentarsfält så fort nån nämner kroppsaktivism. Dom borde läsa den och om det inte hjälper, kunde man smacka dom i fejset med den. Bara en tanke :-)))

Kulturkonsumenten vecka 37

All the women who’s independent, throw your melatonin-tabletter at me för den här självständiga feministen kan absolut inte sova när hennes man är out of town. Har varit en zombie hela dan. Ska gå och lägga mig alldeles strax (bredvid PG för nu är han hemma, hurra!) men först ska jag rapportera om mina senaste utflykter i underhållningens och tidsfördrivets förlovade land.

Senaste tiden har jag

LÄST

Jag fick en kommentar förra veckan om jag kunde tipsa om finlandssvenska författare. Det ska jag också göra i ett helt skilt inlägg, men här kommer ett första finlandssvenskt pangtips! 

Pär har länge sagt att jag borde läsa Maskrosguden och Maskrosgudens barn av Sabine Forsblom och efter att ha blivit bekant med Sabine har jag själv tänkt på det flera gånger. Men det är som det är ni vet, den där att läsa-listan krymper ju aldrig och tiden den bara går och går och aldrig får man tummen ur.

Men så här om veckan kom Sabines nya roman Betinkan ut, den tredje och avslutande  delen i Maskrosgud-trilogin och jag fick den av Schildts & Söderströms. Så jag gjorde som man inte ska göra, jag började från slutet.

Men vad spelar det för roll när det är så jävla bra?!?! Ok, hiss-pitchen lyder: arbetarklass-tjej, Betinkan kallad, växer upp på 70-talet och är kär, har skeva vänskapsrelationer, super och är olycklig. Låter som en ganska klassisk historia och på sätt och vis är det det men det är också så mycket mer. Det handlar om hur vi gör klass och kön vad som är fint och vad som är fult och familj och arv och miljö. Tycker verkligen inte om att beskriva folks språk som ”mustigt”, men vet inte vad jag annars skulle skriva. Jag känner verkligen kylan och lukten i bussen på väg till dansen och när Betinkan har ångest, ja då har jag också ångest. Jag har sällan känt igen mig så väl i en ångestbeskrivning. 

Det är också fint, för det känns som att min Rakel i Jaga Vatten och Sabines Betinkan-Betina är släkt på ett sätt, men jag kommer aldrig dra några som helst paralleller annars mellan mig och Sabine Forsblom, jag kan bara hoppas att jag nån dag skulle få en droppe av hennes magiska berättarstil, som nästan blir magisk realism ibland.

Jag ska mos def läsa Sabines två andra böcker efter det här, Betinkan körde över mig som en ångvält. På ett bra sätt!

SETT 

Jag såg Dangerous Liaisons i söndags kväll så länge jag vek kläder. Påbörjade bara nån på måfå som uppfyllde mitt kostymfilmekriterie för tillfället och blev pleasantly surprised! Jag visste inte det då, men efter en stund stod det klart att min gamla tonårsfavorit Cruel Intentions är baserad på samma pjäs! Kul! Så en kostymfilm, besläktad med Cruel Intentions och med Glenn Close (som är hårresande bra) i huvudrollen. Hur har jag inte sett den förr?!? Vad annat har jag missat i livet?

Utöver det har jag inte knappt sett nåt intressant. Ett halvt dussin Netflix-producerade high school-filmer typ. The usual.

LYSSNAT PÅ 

Blood Oranges nya. Mmmmmmästerverk.

Och som bonus, den här lilla visan med Anneli Saaristo som råkade börja spela på Spotify en dag och som jag föll för, utan att jag egentligen vet varför. Tycker den är fin, behöver ju inte vara svårare än så ibland.

PS Såg att Jenna hade gjort en kulturkonsument idag också, tips tips! 

Kulturkonsumenten vecka 34

Hej alla människor! Shit vad den här veckan har gått fort! Kanske är det nya jobbet som gjort att den bara svischat förbi. Det går bra tror jag förresten, tackar som frågar! Jag har väldigt mycket flikar upp på webbläsaren hela tiden och det beskriver väl det ganska bra. Känns som att jag har ganska många flikar upp i huvudet också. Mitt skrivbord ser redan trevligt inbott ut; här samsas handkrämer med bananer, böcker och post-itlappar. 

I alla fall, tänkte köra en good old kulturkonsument idag, även om ni inte tycks direkt brinna för det här upplägget, hehe. Men JAG gillar det och det här inte public service tyvärr. 

Den senaste tiden har jag

LÄST

Det här var månadens bokcirkelbok och oj, vilken bok. Jag vet inte hur jag ens ska berätta om den här boken och göra den rättvisa. För att vara ärlig ska jag säga att åsikterna om den i bokcirkeln gick ganska mycket i sär, några av oss gillade den och andra var väldigt mycket mer tveksamma till den. 

Lincoln in the bardo är baserad på en sann historia; Abraham Lincoln och hans son Willie som dog som 11-åring. Det sägs att Lincoln blev nedbruten av sorg och nattetid besökte Willies grav upprepade gånger. George Saunders tar avstamp i det, men skriver en helt egen historia kring det skeendet. Berättelsen drivs framåt av massa olika röster, dels citat hämtade ur historiska dokument om det verkliga skeendet, dels röster av själar Willie Lincoln möter i bardo - som alltså är en buddhistisk term för vad vi kanske skulle kalla för limbo, stället mellan himmel och helvete där rastlösa själar som inte vill släppa taget om jordelivet kommer. Rösterna pratar i mun på varann och säger emot varandra och avbryter och är alla är måna om att få sin historia berättad samtidigt som de berättar vad som händer med Willie och Abraham. 

Jag kan inte förklara på ett bättre sätt hur boken är skriven och det tog en bra stund före jag fick grepp om berättartekniken, men efter att den polletten föll ner så älskade jag boken. Den är lättläst och rolig och vemodig och poetisk, Saunders får till och med de historiska citaten att flyta på som poesi. Det är dessutom längesen jag läst något som känts så eget och nytt - ordet "gränslös" kom upp flertal gånger under diskussionen kring Lincoln in the bardo och det är nog ett bra ord. Boken får en också att tänka på hur man lever sitt liv och vad som egentligen betyder nåt. Jag skulle säga boken var en 5/5:a. Läs den! Finns bl a här. 

SETT

Jag började kolla Love Island UK under min tid i UK och jag älskade det pga så klart älskade jag det. Nu har ju också en svensk säsong startat och Pär har på eget initiativ börjat kolla det med mig och det gör mig så glaaad! Jag tycker om såna där vardagliga traditioner, att vi sitter i soffan och kollar nåt tillsammans varje kväll. 

Love Island är för den oinvigde snarlikt med Paradise Hotel, där snygga och unga singlar låses in i ett lyxigt hus utan några tidsfördriv eller nån input från omvärlden, vilket så klart är bäddat för dramatik. Alla är vältränade och liksom, polerade och putsade och det spelas alltid in på tillräckligt varm ort för att uppmuntra deltagarna att gå klädda i badkläder så ofta som möjligt. 

Dom ska bilda par, stå emot frestelser som oftast utgörs av att "ett bombnedslag" kommer in i villan och raggar på endera parten. Skillnaden mellan PH och Love Island är att Love Island sänds med bara nån dags fördröjning vilket gör att tittarna kan  vara med och påverka genom att rösta på sina favoriter, rösta ut folk osv osv. 

So far känns svenska säsongen ganska sval jämfört med brittiska versionen, men det har potential. Svenska säsongen och tredje säsongen av brittiska finns på svenska Cmore. 

LYSSNAT PÅ

Mest Nicki Minajs nya skiva Queen, som jag tycker är riktigt bra. Finns här på Spotify. Tycker Nicki är ganska fantastisk som rappare och så får ni säga vad ni vill. Har nynnat Ganja Burns hela, hela veckan. Vi klipper in den låten, va? Jo, jag tror det. 

Trevlig helg! 

Kulturkonsumenten v 27

Tusen miljarders skvattiljoners tack för alla fina kommentarer och pepp ang mitt inlägg igår ❤️ Och så roligt med så många smarta inlägg, ÄLSKAR kedjereaktions-bloggande ❤️❤️❤️ Läs t ex Jennas, Alexandras, Marias, Karros eller Kugges inlägg om saken! 

Men nu - MOVING ON - tänkte drämma en gammal hederlig Kulturkonsument i huvudet på er. Ni kanske behöver se-, hör- och lästips nu till semestern också? Vem vet?

Den senaste tiden har jag i alla fall

LÄST

Jag lyssnade klart boken Comedy Queen av Jenny Jägerfeld här om dagen och jag tyckte så otroligt mycket om den att det är orsak nummer ett varför jag ens kom på att göra en kulturkonsument.

Boken handlar om Sasha som är 12 och vars mamma tagit livet av sig. Sasha bestämmer sig för att inte bara vara ett ”glatt och normalt barn” (som hon presenterar sig som på BUP), utan hon ska också bli stand up-komiker. Allt för att överleva. Jag tycker så himla mycket om Jenny Jägerfeld, jag skulle vilja att alla tweens och teens läste hennes böcker. Gillar också henne i varje tv-soffa hon suttit i, skulle liksom vilja va lite kompis med henne. Hon skriver så bra om depression och sorg och livet ba. Ska strax ta itu med Blixtra Spraka Blända! och är enormt pepp!

LYSSNAT PÅ

måsarnas skrik, vågornas brus, regnet mot fönstret och soundtracket till Dirty Dancing.

Fick äran att inviga Nora till the magical world of Baby and Johnny förra veckan och ett par dagar senare hittade jag soundtracket på vinyl på loppis! Ödet.

SETT

Jag, Julia och Nortti såg Ocean’s Eight på bio ikväll. Det var en helt okej film. Eller okej, den är okej för att Rihannas är med. Och Sandra Bullock, GUD vad jag crushar på henne. Och Cate Blanchett. Och Mindy Kaling. Ja, ni fattar. Storyn är nätt och jämt en story och det är bara de karismatiska skådespelarna och de många cameo-rollerna som håller upp den. Skulle gärna lärt känna rollerna lite mer, hade gärna sett en fördjupning av the obvious lesbian tension mellan Sandra och Cate och en lite mer twistas eller ens spännande plot hade varit önskvärd. Men ett helt okej tidsfördriv en regnig eftermiddag.