För ett par dagar sen hade lokaltidningen en rubrik som inte bara verkat ha chockat många, utan nästan skakat om grundvalarna för en del. Jakobstadsborna är missnöjda med sin hemkommun.
Dramatisk paus.
Det här är ju skandalöst tänkte många. Hemska saker tänkte andra. Men det var inte det att Jeppis skulle vara hemskt på nåt sätt som upprörde folk. Det var det att folk täcktes klaga!
Hela veckan har jag läst insändare, blogginlägg och facebookstatusar om att det är så "typiskt" Jakobstadsborna att vara missnöjda med "allt". Att det alltid ska gnällas så jää-ävla mycket. Och det finns ju så mycket att glädja över! Jag håller med i att det finns mycket bra saker med Jeppis. Ett fint bibliotek. Brett kulturutbud. Mycket pizza. Fäboda. Jag skulle inte kalla mig själv en missnöjd Jakobstadbo. Eller skulle jag?
Det här med att gnälla eller klaga har nästan blivit en dödssynd idag. Istället ska man "tänka positivt" och "fokusera på det goda" hela tiden. Så klart jag också tycker det är viktigt att vara tacksam, men jag tycker det är precis lika viktigt att gnälla på det som är fel. Jag vill spy över den här den-goda-stämningen-framför-allt-mentaliteten som råder, inte bara i den här frågan, utan överlag. Det är att skuldbelägga den som ser fel och påpekar dem. Ofta hörs också argument som "men gör nåt åt saken om det är så dåligt då". Som om alla hade samma förutsättningar och möjligheter att påverka. Bitch please. För många är gnället den enda makt de har.
När det kommer till Jeppis så tycker jag det finns två städer. Det finns den främre "Lilla Stockholm"-staden som är glad och pastellfärgad och så finns det en annan dystrare variant, där hopplösheten kan kännas lamslående. Det går inte att säga var gränsen går mellan de två sidorna av stan. Den går inte mellan språken, den går inte vid tågspåret, den går inte spikrakt. Men den finns där. Det handlar i nån mån om klass. Som det alltid gör. Är jag en missnöjd Jakobstadbo? Inte i grunden, men jag blir det. Jag blir missnöjd med min stad när den ena sidan inte bara verkar ignorera den andra, utan också tysta ner den.
Att du är nöjd med din hemstad betyder inte att din granne är det. Man hjälper ingen genom att påpeka allt man själv tycker är bra. Man hjälper genom att lyssna och försöka förstå och kanske gemensamt hitta nån lösning. Klart det finns gnäll utan orsak (se topplista i slutet) men att avfärda klagomål och missnöje utan att åtminstone försöka se till orsakerna bakom och hänvisa till hur nöjd man själv är, det är bara bajs. Inga stora samhälleliga förändringar har skett bara med hjälp av positivt tänkande, det har alltid börjat med en hel del - just det - gnäll.
Topp tre saker som aldrig varit ett problem som det historiskt gnällts mest på :
1) invandrare som kommer hit och tar våra jobb
2) att jämställdheten har gått för långt
3) dagens ungdom