Idag har jag och Pär varit ihop i exakt ett år. Vi matchade på Tinder för kanske ett och ett halvt år sen, men vi har varit officiellt ihop i exakt ett år. Det är inte speciellt länge egentligen, men för mig är det aaaaslänge. Har liksom aldrig haft ett ordentligt förhållande förr, inte nåt som man båda två är inställda på att nu ska vi bli gamla tillsammans. Dessutom har vi under det här året hunnit flytta tillsammans och gifta oss, så HEH, det känns mycket längre.
Vi blev ihop ett par veckor efter att Pär hade hälsat på här första gången. Då han äntligen kom hit hade vi pratat varje, varje dag i nästan sex månader. När vi började skriva på Tinder så visade jag hans meddelanden åt Nikko och sa typ "vem fan skriver så här långt på fucking Tinder?!". Först blev jag lite irriterad på att han skrev så jävla långa utläggningar, men jag svarade ju ändå.
Vi skulle egentligen träffats redan i Köpenhamn när jag var där, men jag backade ut kvällen före, för jag hade ingen lust att gå och släpa på nån tomte från Blekinge när jag skulle festa. Tänk om det blir awkward liksom. Men jag fortsatte skriva med honom när jag kommit hem. Jag vet faktiskt inte riktigt varför, kanske tristess. Men sen blev det nåt annat. Vi skrev oavbrutet, från morgon till kväll i flera månader. Varje kväll skrev vi "puss och godnatt" och varje kväll blev jag lika glad när han skrev det. Annars pratade vi mest om politik och musik och våra jobb, det var aldrig speciellt romantiskt på det sättet.
Men jag var ju absolut kär i honom innan vi ens hade träffats, men eftersom jag aldrig fick nåt gensvar när jag "diskret" försökte luska ut om han var kär tillbaka så låtsades jag inte om det. Försökte vara så där "åh, coolt, en kompis från Sverige som kommer hit och hälsar på, no biggie". Men när vi då träffades på riktigt så var det ganska uppenbart att det var no return typ.
Han var här i några dagar och sista kvällen när vi satt och drack te i mitt kök sa jag mellan två klunkar att "jag tror jag håller på att bli kär i dig" och nu tänker ni åååh, gulligt vad svarade han då?
Jo, INGENTING.
Han satt tyst i typ trettio sekunder och sen mumlade han nåt i stil med att det var ju fint och att han tyckte nog om mig. Att jag inte fuck off där och då alltså.
Sen åkte han hem och jag grät som ett svin en hel dag för jag trodde att det var slut nu. Men vi fortsatte skriva och några dagar senare skrev han att jo, han var nog kär i mig också. Nu senare har han berättat att han blev så överrumplad där i köket, för han hade inte trott jag var kär i honom alls. Man ba okej överrumplade snubben tack för det jobbigaste ögonblicket i mitt liv typ. Ibland om jag vill att han ska göra nåt, till exemple massera mina fötter, så påminner jag honom om hur grym han var mot mig där i köket, hehe.
Och så blev vi ihop då. På lunchrasten på jobbet den sista augusti förra året så bestämde vi på Messenger, att okej, vi är ihop nu. Och så har vi varit det sen dess.
Och jag är så kär i honom ännu. Vi grälar ganska ofta och grälar fult ibland också, vi tänker väldigt olika om vissa saker och har väldigt olika temperament och jag förstår inte att det ens kan sändas så jävla mycket sport man "måste" se. Jag tycker också det är skitsvårt att vara i ett förhållande, för det finns så många normer och hur man än försöker ducka dem så finns de där och det är jättesvårt att veta om man vill en sak för att man vill eller för att man förväntas vilja det.
Men jag känner i benmärgen att vi är bra team. Och han gör mig så mycket... Här tänkte jag skriva lyckligare eller bättre människa, men fan vet om det är sant. Men han gör ju nåt med mig. Han gör mig så mycket mer.
Jag är så mycket saker jag inte visste jag var och jag är dom för att jag är med Pär. Förhoppningsvis i cirka tusen år till!