Jag kan inte bara slänga in ett par broccolibuketter på dagens middag när jag vill äta nyttigare; jag måste äta glutenfritt, veganskt och helst äta proteinpulver med sked till efterrätt.
Jag kan inte simma nån kilometer en gång per vecka när jag vill röra på mig; jag måste satsa på nån Iron man-tävling eller åtminstone ett litet marathon.
Jag kan inte sjunga lite för att det känns gött; jag måste starta youtube-kanal eller slå en Idol-jury med häpnad.
Jag kan inte lägga lite mascara och ett rouge när jag sminkar mig; jag måste highlighta och contoura och göra ombre-läppar med glitter.
Jag kan inte bara ta ett slött foto med mobilen; jag måste ha systemkamera och kunna redigera bilderna och helst ha ett eget uttryck också.
Jag kan inte vara vilja göra lite karriär; jag måste branda mig själv och sälja in mig och verkligen satsa.
Jag kan inte bara sympatisera med feminismen; jag måste vara hundra procent påläst och alltid minnas att vara inkluderande för alla och gud nåde mig om jag glömmer terminologin.
Jag kan inte ta bussen till Helsingfors och semestra; jag måste backpacka i Indonesien ooch surfa i fyra månader.
Jag kan inte bara vara; jag måste satsa, carpa, riskera, pusha, brinna, gnistra, uppleva!
Hela. jävla. tiden.
Jag är inte jättebra på nåt. Jag är ganska bra på ganska mycket. Men inte jättebra. Jag är liiite intresserad av många olika saker, men jag är inte JÄTTEintresserad av nåt. Jag är bred, men inte speciellt djup. Jag är rätt så medelmåttig och det är helt okej. Jag har inte alltid språket, resurserna, orken eller ens viljan att gå all in. Men jag kan väl få vara med och spela ändå?