Det är precis lika underbart och precis lika koasigt och jobbigt som folk säger. Det blinkar och låter och susar från alla möjliga håll, du går på ett mässgolv som vilket som helst, där mötte du Agnes Lidbeck, där sitter Jan Guillou, där står nån du inte vet vem är och pratar på en scen. Små specialförlag och organisationer; katolska kyrkan, fladdermusfantaster och erotiska målarböcker delar utrymme med jättar; Bonniers, Natur och Kultur, Nordstedts.
Jag är trött på ett sätt jag sällan varit, jag är utpumpad men hjärnan går på högvarv. När jag blundar och försöker stänga av ser jag folk komma emot mig, folk sitta och titta på mig och folk som pratar i ett evigt sorl. Vi hade vigt eftermiddagen och kvällen åt att gå på stan, jag har knappt varit utomhus i helgen, men det gick inte. Mina skoskav och min nära-till-tårarna-trötthet förbjuder det. Pär är älskvärd som alltid och hämtar mat och säger att jag inte behöver stiga upp.
Jag är tacksam att jag får va med och speciellt tacksam över alla människor jag träffat och som nästan alla välkomnat mig nästan med en axelryckning, som om det skulle vara självklart att jag ska vara här, att det är självklart att jag hör hemma här. Jag känner mig både hälsosamt påmind om min egen litenhet i den här branschen och världen men också lite trevligt självförtroendeboostad.
Ska berätta mer efterhand, men nu ska jag försöka packa ner alla böcker jag köpt.
Sen ska jag sova.