Det enda som är läskigare än de där djupa dalarna i skrivandet när man tvivlar på exakt allt och med tårar dallrande i ögonfransarna mejlar redaktörn och frågar om det är nån vits ens, är de här ögonblicken när jag är helt säker på att det här, det här är tammefan det bästa som nånsin skrivits!!!
Jag är just nu inne i en sån period där jag är fylld av tilltro och självförtroende. Jag är liksom världens bästa författare. Skrivandet går precis som det ska, det föder sig själv, jag behöver inte göra nåt alls. Och det är så bra och så unikt och så otroligt och folk kommer älska det och förundras över hur nån kan ha en så intrikat hjärna som jag som har skrivit den här delikata texten. Jag kommer få priser och bli översatt och bli jätterik, jag är helt hundra på att det här blir en modern klassiker. Folk kommer gråta av hänförelse.
Jag överdriver inte en cent, jag är verkligen så uppfylld av mitt eget skriveri för tillfället.
”För tillfället”, ja. Det är så klart roligt när det känns så här ibland, för oftast är det ju tandagnisslan och hjärteblod. Men det är också som sagt var skitläskigt. Är det så här det är att va fullblodsnarcissist? Det är ju inte speciellt sympatiskt att gå runt och älska allt en gör på det här sättet. Tänk om man fastnar?
Men det allra läskigaste är fallhöjden. Det är som dom där sekunderna berg-och-dal-banevagnen står högst upp och svajar. Snart, snart går det neråt igen. Och med fart.
Men just nu, om det nu bara är idag, är jag världens bästa författare.