Vi kom hem sent igår kväll och jag har drabbats av förkylning och är fortfarande seg efter helgen. Det är en av orsakerna, men inte THE orsak till att jag idag lånar ut bloggen åt min gode vän och make - Pär ”PG” Jonasson.
Den som följer mig på Instagram kanske redan fattat vad THE orsak är - nämligen att en nästintill nykter men cp-skadad Pär inte blev insläppt på krog i lördags. Jag hade tänkt skriva ett argt blogginlägg, men kom ganska snabbt fram till att det är bättre att Pär själv får komma till tals. Så medan jag smuttar på min Finrexin och ber om ett plötsligt energitillskott så får ni läsa ett inlägg av Pär idag.
Många gånger tänker jag på mig själv som gråzonshandikappad. Jag klarar en massa saker på egen hand, till exempel att bo, prata, handla, gå på promenad, tänka, umgås med familj och vänner och så vidare. Det finns också gott om saker jag gärna hade kunnat, men inte kan. Vara fotbollsproffs eller spela ett instrument är väl de två främsta exemplen på saker jag aldrig riktigt fått en ärlig chans att gå vidare med. En sak som jag inte heller kan, men som inte besvärar mig lika mycket, är att gå som folk, att ha ett rörelsemönster som lever upp till normen.
Jag har svårt att få ner högra hälen i marken när jag går. Det beror på min cp-skada. Hela min uppväxt hördes begreppet ”kort hälsena”. Senare (heh) förstod jag att senan visst är där, men att cp-skadan gjort att linjen mellan hjärnan och kroppsdelen är liksom lite förstörd. Hur som helst, att gå är inget problem för mig och jag struntar i hög grad i hur det ser ut när jag gör det, men det gör inte alla.
En del i mitt sociala liv som vuxen har varit att festa till det med vänner och alkohol. Ibland vill jag då också gå på krogen och måste då passera gate keepers i form av ordningsvakter. Vid en krogs dörr brukar deras främsta uppgift vara att neka tillträde åt den som redan blivit för full och inte skulle vara betjänt av mer alkohol inne på krogen. Flera gånger har jag nekats inträde eftersom jag enligt ordningsvakter varit för full när jag i själva verket varit antingen helt nykter eller haft högst en-två öl / en ensiffrig mängd centiliter sprit i kroppen.
Jag minns en gång i Örebro, jag tror det var på Pitcher´s, då jag och några före detta kolleger förfestat och käkat i hemmiljö och tänkte ta kvällen vidare på lokal. Alla välkomnades, men jag var ”för full”, vilket jag helt enkelt inte var. Som vuxen kan man ta två 33-centiliters öl utan att ragla fram, särskilt om man ätit bra på förhand. Det slutade med att hela sällskapet på sex-sju personer, efter tröstlösta ifrågasättanden av vakternas bedömning, lämnade stället i dörren och gick vidare.
I lördags hände det igen. Min fru befann sig under bokmässans lördagskväll på Park Lane i Göteborg och jag tänkte ansluta till henne och hennes vänner.
Jag hade tidigare på kvällen träffat andra vänner och, jo, det ska sägas, druckit lite sprit, men knappast i några såna mängder att det ställde till problem för vare sig mig själv eller andra.
Vakten jag mötte i dörren till Park Lane frågade direkt hur mycket jag druckit. Jag sa sanningsenligt att jag tagit en sexa whiskey några timmar tidigare under kvällen varpå vakten svarade jag verkade ”ganska berusad faktiskt” och att han tyvärr inte kunde släppa in mig därför. Nu låter jag kanske gnällig, men det är en så märklig känsla att på allvar anklagas för att vara för full av en myndighetsperson vars jobb (bland annat) går ut på att bedöma berusningsgraden hos människor när man inte är det. Jag blev lite chockad och lämnade stället för att från gatan utanför ringa till min fru. När jag stod med telefonen i handen tog vakten kontakt igen och sa ”du klarar nog en till” och så var jag ändå välkommen. Jag visste i stunden inte om jag i hans ögon nyktrade till väldigt snabbt eller om hans ändrade uppfattning hade någon annan grund, men väl hemma senare på natten växte tanken om funkofobi sig allt starkare för att beskriva det jag upplevt i krogköer upprepade gånger.
Det är normavvikelsen som spelar roll. När de ser den, utan att ha ord för den, tar de till standard-lösningen ”för full”. Vi är många handikappade som hamnar i kläm på grund av funkofobi eller ren okunskap om man så vill. Ett handikapp kan ta sig uttryck på olika sätt och därför måste ordningsvakternas kunskaper om det förbättras. I deras, och många andras, suddiga blick är vi många som befinner oss i en gråzon mellan, säg, rullstolsburna och människor helt utan funktionsvariation. Lek med tanken att jag hade behövt en käpp eller kryckor för att ta mig fram. Jag tror knappast att vakten dragit samma slutsats och avfärdat mig som ”för full” då, även om det, precis som mitt avvikande rörelsemönster, också berott på en CP-skada.
Jag har ingen aning om huruvida det finns en branschorganisation för ordningsvakter eller inte, men om det gör det borde den centralt arbeta för att nyansera yrkeskårens bild av den allmänhet den betjänar. Den är mer mångfacetterad än flera i branschen verkar tro.
PS: Väl i kassan till Park Lane fick jag veta att det kostade 150 kronor att gå in och eftersom jag fått veta att min fru med flera ändå strax var på väg därifrån valde jag att inte gå in, men det är en annan historia.