Jag har rest med tåg, buss, flyg, taxi och tunnelbana de senaste 48 timmarna och två saker jag har fördrivit tiden med i alla dessa färdmedel vill jag nu tipsa om. Den här podden, Lundellbunkern, har jag tjatat om om att alla mina bekanta de senaste veckorna. Idén är enkel: tre journalister (plus gäster ibland) läser alla nummer av gamla tidningen Pop och pratar om det (och om 90-talet och om indiekulturen då). Ett nummer per avsnitt. Ett avsnitt om dagen måndag till fredag. Jag läste ju aldrig Pop och mina minnen från 90-talet är mest snöblöta vantar i skolkorridorer och fiskpinnar och gräddfilssås. Men ändå! Har man nånsin varit lite indie, eller i alla fall försökt vara, även på det tidiga 2000-talet, så har man ju alltid sett upp till allt de här 90-talsmänniskorna som uppfann indien på nåt sätt. Eller uppfann och uppfann, men när jag var 15 och storögd och lanttis var de här 30 och världsvana och blasé. Så förutom att det är bra™ kultur journalistik så är det lite skönt att höra att de inte heller var så jävla coola.
TV-serien The Path på HBO Nordic. Vet inte vad jag mer ska säga än att första och hittills enda säsongen finns tillgängligt och att det är riktigt bra. Bra skådisar, bra manus. Bra bra. Handlar om en flummig weedluktande sekt och människorna som tror och tvivlar i den. I korta, korta drag. Religiös extremism, speciellt amerikansk sån, är i min topp fem intressanta ämnen på tv.
Skrivkursen då? Jo, den är ljuvlig. Ska berätta mera sen. Kanske. Nu ska jag sova.