Climbing up on Solsbury Hill, I could see the city lights

Okej nu var vi aldrig uppe på Solsbury Hill, men vi körde förbi och det tycker jag räcker för att dra den referensen. Det skadar inte att lyssna på låten heller nu när jag tänker efter, här är den! 

Vi har kommit till sista dagen på vår Englandsresa. Eller egentligen näst sista, men sista dagen reste vi bara, så därifrån har jag inga trevliga reseminnen att berätta. Men näst sista, oj oj vilken dag! 

Eftersom min längtan ut på landet var ganska stor men min längtan efter att själv köra i vänstertrafik var obefintlig hade jag efter lite googlande bokat en chartad busstur åt oss. Bussen lovade pricka av både ett och annat på min "Att se i England"-lista. Vi åkte från Bath halv nio på morgonen i vår lilla minibuss tillsammans med en familj utåtriktade amerikaner, en trevlig norsk mamma + dotter, två töntiga tyskar och ett par välskräddade men reserverade italienare. Och så vi då, som så klart inte hade med oss varken jackor eller paraplyer. 

Vilket inte va så bra eftersom vår först hållplats var Stonehenge a k a ett gäng stenar på en öppen äng. Tack och lov fick vi låna ett paraply av busschauffören, men det var verkligen ett pissregn utan dess like när vi anlände till Stonehenge. Trots paraply (och jacka Pär fick låna) var vi ganska genomblöta och frusna och sura efter två minuter där. Men efter en tekopp och en cheese and onion-pasty i caféet lyfte humöret något. Dessutom slutade det regna just när vi satt och tuggade i oss, så jag kommer alltid tänka tillbaka på den där ost-och-lökpastejen med värme. 

Själva Stongehenge då? Tja, visst är det coolt att inte veta varför eller när eller ens hur, men det är så mycket turistcenter och så lite magi att det är svårt att koppla bort de mängder av busslaster turister som kommer dit. Men visst, visst kittlar det fantasin. 

När vi anlände till nästa stopp på resan var det hur fint väder som helst. Soligt och lite blåsigt - det bästa! Bara nån halvtimme från Stonehenge ligger Avebury, som är en liten by belägen mitt i en sån där likadan cirkel som går runt Stonehenge och där det också finns stenar som... eh, ja står där. Stenarna är dessutom äldre än dom på Stonehenge och kommer från samma ställe och ingen vet riktigt heller vad dom använts till. 

Den här lilla dalen eller stora diket eller vad man vill kalla det är alltså handgrävt nån gång för skvattiljoner år sen. Och det går runt hela byn! Imponerande ändå. 

Stenarna står inte uppradade på samma sätt som på Stonehenge, men däremot står de mitt i en fårhage och man får röra dem och sitta på dem och det är ändå en stor fördel. 

Den här stenen skulle man t ex gärna sätta sig i, den ska göra dig mer fertil osv. Det är ju LOL så klart men onödigt att ta några risker. Den kallas hur som helst Devil's Chair, för den har en utgröpning lagom stor för en röv. Tyvärr ser det ut som att jag står och kissar på bilderna eftersom jag med all makt försökte att inte gå i regnpölen och va cool samtidigt. Vi gick en runda på ängarna och det var så härligt blåsigt och uppfriskande. Plus vackra vyer överallt. Svårt att känna att man inte får nån slags utomkroppslig upplevelse.  Älskade det.

Sen tog vi en cider på lokala puben och kände oss omåttligt engelska bland alla fish and chips and mushy peas-ätande människor. Mushy peas alltså... Don't get me started. 

Sen åkte vi till det jag hade peppat mest på - lilla byn Lacock!

Deras grej är att inget ändrats på 200 år. De yngsta husen är från typ 1700-talet och de äldsta från 1200-talet. Man ba okej, 1200-talet, thatzz cool, finns det nåt överhuvudtaget bevarat från 1200-talet i Finland?! Byn har av naturliga orsaker agerat inspelningsplats för bl a Downton Abbey, BBCs Pride and Predjudice och Harry Potter. 

Det här är t ex Godrics Hollow-huset! 

Där utanför träffade jag resans enda katt och fick världens hemlängtan. 

Hela byn var verkligen anglofil-porr. Gick mest och mös över att sånt här finns på riktigt. Familjen Talbot som typ ägde hela byn fram till andra världskriget valde att ge alla ägor till National Trust och idag är alla hus hyreshus som folk från trakten har företräde till, så byn har inte heller gentrifierats till tusen, som det annars ofta blir i pittoreska miljöer som det här. 

Folk sålde grönsaker och sylt och sånt utanför sina dörrar vilket så klart va cute af. 

Det var verkligen så sjukt fint överallt, men det störde mig att de inte gjort byn bilfri. Den är liksom inte så stor att inte invånarna kunde parkera lite utanför och ändå ha bekväma gångavstånd överallt. Det stör ju bilden lite när man står och oooh:ar och aaah:ar över hus från 1200-talt och så kör en Fiat förbi. Men, vi talar ju ändå om landet som tycker parkettgolv i toan är rimligt, så man kan kanske inte kräva så mycket. 

Vi åkte vidare. Så här såg det ut utanför fönstret nästan jämt. Om man bortser från att bilden är tagen ur ett bussfönster så kunde man tro att det är en jävla Windows XP-bakgrund man ser på. Så otroligt vackert allting bara, som österbottning är ju kuperade landskap på det här sättet det mest exotiska som finns typ. 

Det sista stoppet för dan var Castle Comb, framröstad till Englands vackraste by. Vilket man så klart förstår, beläget mitt i en dalsänka med bokskogen nästan som ett tak över sig och med såna här hus längs hela gatan - som utgör i princip hela byn, det är inte speciellt stort. 

En fin kyrka hade dom. 

Och en stuga med mitt namn på sig! Tanten som är med i vänstra hörnet råkade komma ut just när jag stod och fotade och när jag sa "Sorry, but my name is Ellen" sken hon upp och sa "Well Ellen, welcome to your cottage!". Ba aaaaaaw <333 Sen fick jag höra av Pär att guiden hade sagt att stugorna här kostar flera miljoner pund så den drömmen gick i kras ganska kvickt.

Men tänk att ha en liten skrivstuga här! Hade verkligen inte varit dumt. Vackert så det tar andan ur en men typ inga affärer eller nåt att distrahera en med. Plus skakigt wi-fi. Försökte faktiskt fråga av guiden om det fanns några artist residences i Lacock man kunde söka, men tror inte han fattade vad jag menade. Men om nån på Kulturfonden läser det här tycker jag ni kunde undersöka saken! 

Och sen åkte vi hem till Bath och Bristol! Trötta och glada. Och det var den resan. Nästa dag tog i National Express till Heathrow och sen flyget hem. 

Jag har egentligen typ 2000 bilder till på kamerarullen på mobilen, men man får akta sig för att bli Den Där som visar dia-bilder ingen orkar se från semestern. Dessutom tycker jag det är lite jobbigt att redogöra för resor på det här sättet. Har ni frågor får ni gärna ställa dem, men jag lägger sällan/aldrig namn eller pris på minnet så LYCKA TILL :-)))))

En bro och ett bad

Turen har kommit till tisdagen och onsdagen förra veckan, när vi ännu var på resa och levde livet along Englands greenest hills. 

Jag hade önskat mig att inte göra nåt alls på tisdagen, i alla fall inte på förmiddagen. Och så blev det! Låg bara och läste och såg på tv i vår lilla etta fram till att det var dags att åka på vår resas andra fotbollsmatch på kvällen. Jag läste förresten den här godbiten, som jag ska blogga mer om senare i veckan.

Vi bestämde att ta vägen över Clifton Suspension Bridge på väg till arenan och tur va väl det! En hängbro låter kanske inte så mycket för världen, men är man en sucker för vackra utsikter och lite lagom skräckinjagande promenader så är det ett väl värt utflyktsmål. 

Det kostar att köra över den, men vi gick ju och det är gratis. Den är ju inte alls speciellt lång, nu är jag noll ögonmått så kan liksom inte ens uppskatta hur många meter, men det tog typ tre minuter att gå över den.

Det svängde lite under fötterna när man gick vilket gjorde det till ganska nerviga tre minuter. 

Utsikten var ganska sjuk. 

Bron går alltså över en flod (är det Avon?) men det var ebb i floden när vi var där. Det här med tidvatten är ju fasligt fachinerande kan jag tycka. Då såg det ju mest ut som ett lerigt fält, men skulle vi ha kommit en annan tid på dygnet skulle väl flodrännan sett ut som en äkta flod. Spännande. 

Skrek "det var ju det här jag var ute efter!!!!" när jag såg allt det lummiga gröna sträcka ut sig. Hade så många målbilder om engelska landskap när vi åkte och det här var första gången vi inte hängde i direkt stadsmiljö. Eller det är ju fortfarande i Bristol, men ändå. 

Pär ser nonchalant ut men han var nog lika imponerad och tagen han med. 

Sen köpte vi ett hus! Nej, det gjorde vi så klart inte, men därom kring bron så fanns det väldigt många fina (och antagligen svindyra) hus jag inte hade tackat nej till. 

Det var väldigt idylliskt och anglofiliskt allting. 

Bra selfiebakgrunder erbjöd kvarteret också, vilket jag så klart utnyttjade. Ignorera hålet i sömmen på min krage, hehe. Det här med att älska sönder plagg, det är jag expert på. 

Efter lite kartläsande kom vi fram till arenan. Vi såg alltså Bristol City spela den här gången och dom spelar i nån division högre än Rovers, som vi såg tidigare. Tyvärr var det inte alls lika trevligt den här gången. För stor arena och bara sittplatser och inget riktigt engagemang från publikens sida. Plus att jag nog aldrig suttit så obekvämt i 90 minuter. Enda som var roligt var ett barn som satt bakom mig som uppredade gånger ropade "Come on, Bristol Cityyyy" och uttalade city på det här klassiskt engelska sättet genom att liksom svälja t:et, vet inte hur jag ska skriva det fonetiskt. Gullo va hon i alla fall och det har liksom blivit en grej hemma hos oss nu, åtminstone en gång om dan ropar nån "Come on Bristol Cityyy" och sväljer t:et i city. 

Dagen efter tog vi tåget till grannstaden Bath. Det första vi gjorde var att söka upp Jane Austen Centre som jag hade peppat på i ett halvår typ. 

Tyvärr får jag väl säga att det blev lite av en besvikelse. Tydligen så är jag ju inte ensam om att gilla Jane Austen?!?! Och muséet är ganska litet och trångt och inrett i ett 1700-talshus så det är liksom inte så inbjudande miljö för stora skaror turister. Utställningen är ganska liten och guiderna kändes trötta (vilket man iofs förstår) och det var alldeles för mycket text i utställningen. Man har ju inte direkt ro att stå och fördjupa sig i hur ekonomin såg ut under Austens tid när det står en busslast tyskar bakom en och trycker sig fram. Giftshop:en var i all fall ganska kul och jag plockade på mig lite presenter och en bok åt mig själv. 

Här är en random turist som pose:ar med vaxdockan av Jane Austen. Det är i alla fall som man tror hon såg ut. Det finns nämligen knappt några verifierade porträtt av henne. Austen alltså, inte turisten. Jag orkade inte köa för att ställa mig bredvid henne, så jag tog bara foto av nån annan i stället. 

Men jag prövade i alla fall skriva med fjäderpenna. Det var ungefär så svårt och så lätt som man tror att det ska vara. 

Herregud vad sned bild, men nu orkar jag inte räta upp den mer. Så här ser stora delar av Bath ut förresten. Inte exakt så här, för det här är ju en kyrka, men hela stadscentrumet är byggt i samma gulvita sten. Det är en väldigt fin stad, men det kändes ibland som att man gick i kulisser, det var svårt att fatta att man ens var utomhus vissa gånger. Vi bodde på hotell en natt här och vårt hotell låg typ precis bakom den här kyrkan. 

Väldigt fint är det ju.

Vi slappade på hotellet nån timme, gick och åt thailändskt och sen gick vi till de romerska baden. Jag blev kär direkt! 

Bath ligger där det ligger eftersom Englands enda varma naturliga källa finns där. Under romartiden när i alla fall södra delen av England tillhörde romarriket byggdes ett tempel och ett badhus här. Idag finns en hel del kvar, men t ex de här statyerna är från 1700-talet. Eller 1800, nu minns jag inte. Det är i alla fall skiiiitfint. 

Det är ju en turistattraktion utan dess like, men vi kom dit runt en åtta-tiden på kvällen och då var det ganska lugnt och skönt här. Det står på deras hemsida att man ska försöka komma före 10 på morgonen eller efter 17 på eftermiddagen om man besöker i augusti på grund av den massiva turisttillströmningen. 

Det är ett ganska stort museum och man får räkna med åtminstone en timme om man vill se alla utgrävningar och alla rum. Men det är väldigt bra upplagt och lagom av alla moment tyckte jag. Man kände verkligen historiens vingslag, men så är ju jag också den sentimentala typen. Men oavsett läggning så rekommenderar jag verkligen ett besök i Bath och i de romerska baden.

Vad jag har i påsen undrar ni? Well...

Tadaa! Om det finns två saker jag gillar så är det 1) kitsch och 2) kungligheter. Jag har velat ha en sån här vinkande drottning ända sen jag bodde i Åbo och gick förbi ett fönster varje dag som hade en likadan som stod och vinkade jämt. Den har alltså en liten solcell i handväskan, lagom stor för att högra handen ska röra på sig lite.  Jag bestämde att jag skulle köpa en nu under resan, men hittade ingen före i souvenirshoppen i Bath. Totalt onödig, totalt ljuvlig. Nu står hon på min kitschhylla tillsammans med andra livsnödvändigheter som den vinkande katten, tre-fyra spargrisar, lite Kinderäggsleksaker och lite annat smått och gott. 

Det var Bath och bron det, nu är det bara vår busstur genom the Cotswalds kvar och så har ni hört om hela resan. Thank Gooooood, jag tycker det är så jobbigt att skriva såna här reportage, kommer ändå aldrig ihåg några namn på platser eller nåt. 

En kalender från Cardiff

Här om veckan sa jag att jag skulle köpa ny kalender. Och nu - äntligen - har jag hittat precis en sån som jag vill ha. Eller ok ärligt talat så visste jag redan från början att jag inte skulle nöja mig med nåt annat än att gå tillbaka till min gamla kärlek Moleskine. och idag köpte jag en - i Wales!

Vi sov länge idag men kom sent på eftermiddagen i alla fall iväg till Cardiff. Tåget från Bristol till Wales tar mindre än en timme och är nästan värt att ta bara för att det alltid är trevligt att åka tåg och speciellt i engelsk landsbygd. 

Vi hann bara med absoluta stadskärnan eftersom vi kom dit så sent, t ex hade jag gärna gått in på Cardiff Castle men det stängde typ samma minut som vi satt och drack kaffe och kollade upp öppethållningstiderna. Synd :-((( men så är det när man sover länge, slöar med frukosten och dessutom ska hinna med ett klassiskt litet semestergräl och bli sams hehehehe. 

Cardiff kändes ganska mycket som vilken stad som helst men man ÄLSKAR ju att alla skyltar står på både engelska och welsh. T ex lärde jag mig att polis är heddlu! Inget är så spännande som språk. På nåt sätt hade jag fått för mig att man skulle ha nån slags fördel av att prata Ett Nordiskt Språk men nej, inte alls.

Biblioteket - eller Llyfrgell som vi också säger - var vi inte in i, men väl en bokhandel med väldigt, väldigt trevlig personal och atmosfär. Där köpte jag min kalender.

En ärtigt grön Moleskine Weekly Planner blidde det. Blir 100% glad av färgen. 

Älskar också känslan av en ny kalender; att få skriva in alla grejer och alla möjligheter och löften en tom kalender innehåller. Det är kanske löjligt men jag får skolstartsfeelis och jag ÄLSKAR skolstartsfeelis. ÄLSKAR!!!! Och speciellt den här hösten med nya jobbet och alla bokmässor och så. 

Och blir hösten regnig och grå och tråkig trots alla möjligheter och löften så har jag i alla fall en fin kalender.

We don’t shag our sisters

I lördags gick vi på fotboll, Bristol Rovers vs... nån? Jag kommer inte ihåg, jag var i ärlighetens namn mest med pga jag älskar Pär och Pär älskar fotboll. Och when in Rome, ni vet.

​Vi tog bussen ut till arenan som ligger liksom i ett bostadsområde med ganska många polska livsmedelsaffärer. Redan när vi steg av den såg vi att Pärs röd-vita Adidas-jacka...

... den här ⬆️ var ett STORT MISSTAG för horden av människor som gick in genom portarna var alla klädda i blått och då klart var motståndarlaget klädda i rött. Snabbt som attan knölade vi ner jackan i väskan och köpte halsduk och jacka i supportershopen, hehe. Hela läktaren med över 8000 pers var verkligen mörkblå så det kändes bäst så.

I kön i shoppen hände också det mest brittiska nånsin. Pär började prata med nåt Rovers-fan och frågade vad skillnaden mellan Bristol City och Bristol Rovers är (City är ett annat lag i en högre liga) och fick svaret ”we don’t shag our sisters” och ett megaskratt av alla i kön. Men sen fick vi veta att skillnaden är en rik ägare, precis som man kunde ha föreställt sig.

Det spöregnade konstant de 90+ minutervi stod på läktaren. Det låter kanske inte så trevligt och på sätt och vis var det kallt och vått. Men det är också något väldigt trevligt i att stå mitt i en hop gubbar som ropar ”oi, dick’ead!” åt domaren och tillsammans lida av underläget och regnet. Autentiskt. Det blev en regelrätt höjdpunkt just för det.

Sen åkte vi hem och jag frös resten av kvällen. 

Idag har vi varit på stan i duggregnet. Först gick vi till Arnolfini som är ett center för modern konst och ett café och en bokhandel och ja, ni fattar. Det var tyvärr inte så mycket öppet där men ett väldigt trevligt ställe ändå. Ville köpa cirka ALLT i bokhandeln men köpte ingenting för jag har redan shoppat mer än vad jag hade tänkt. 

Sen drack vi en cider nere vid hamnen och skrev vykort åt mommo och fammo. 

Det är ju sånt här som är det bästa med att resa - oplanerade dagar när man bara går runt och tittar. Hittade Feathers McGraw - en av de obehagligaste skurkarna i filmhistorien och blev nöjd. Det är en grej här, ”Spot the Gromit”, kända W&G-figurer finns utplacerade på olika ställen i stan. 

Vi gick på Bristol Aquarium också, men det kändes ganska dyrt och lite mycket barn. 

Men ändå fint, älskar i regel undervattensdjur.  Också skönt att de inte hade några stora valar eller sånt där, mest gulliga sjöhästar och nån liten haj.

Sen åkte vi pariserhjul! Så där bara! Jag tycker ju inte om höga höjder och är ingen berg-och-dal-vän meeeeen man ska väl va lite wild and crazy när man semestrar, lol. 

Funktionären var väldigt gullig och sa ”you’re   gonna be alright, I promise” på ett sätt som kändes väldigt övertygande. Och jag överlevde ju.

Och that’s that! Imorgon tänkte vi kanske åka till Cardiff. Kul!

Första dagarna i Bristol

Här bor vi, nästan högst upp på backen ⬇️ Tänkte att det bara var jag som tyckte den här uppförsbacken var jobbig att gå i men igår åkte vi buss med en mamma och ett barn som bara tog bussen från hållplatsen där nere till hållplatsen där uppe. 

Vi bor i gamla delen av stan, här i backen finns det bokhandlar, vintage shops, bubbelté-caféer och små designaffärer. Verkar kanske va lite coola gatan, vilket man kan se som positivt om man är sån lagd. Vi hade så klart ingen aning om nåt alls, vi bara bokade. Vi visste inte heller att the International Balloon Fiesta går av stapeln den här helgen, men det gör det. Det är tydligen Bristols stora happening på året och är en slags folkfest där luftballonger står i fokus. 

Vi bor förresten på ett lägenhetshotell utan reception. Det är en liten, liten etta med kokvrå vi bor i, långt ifrån lyxigt men funkar bra som base camp. Men den engelska standarden you guys... Det är så opraktiskt allting. Parkettgolv i toan och ingen tröskel dit och duschen ser ut som en leksak och allt känns lite temporärt på nåt sätt. Ni vet inte hur jag uppskattar de traditionellt starka socialdemokratiska staterna vi växt upp i! NO JOKE så skönt att veta att storebror ser mig och got my back.

Överlag märks ju engelska klass-samhället av  lite hela tiden. Nu har ju jag bara upplevt innerstads-England men det känns verkligen som att det finns två mode liksom: gammalt och tjusigt och hålla den papperstunna tekoppen med lillfingret spretandes ELLER så är det slitet, smutsigt och dåliga tänder. Det är inte svårt att föreställa sig i vilket läger man själv skulle hamna här.

När folk säger att ”det ska löna sig att arbeta” så menar dom oftast att den som är rik redan ska få bli ännu rikare i fred, helst utan att arbeta alls. Jag tror att man kan vara rik och bli rikare ganska långt ifred här, men jag tror inte det lönar sig att arbeta på riktigt. Jag tror att du som arbetare (vilket är den största delen av oss) får jobba väldigt, väldigt hårt för att få en dräglig tillvaro här. Och det kanske ändå inte går och i slutändan är du bara ännu en slutarbetad kropp och själ som dör i förtid medan överklassen skuttar vidare genom livet. MEN NU SKULLE INTE DET HÄR BLI POLITIK UTAN RESESKILDRING SORRY.

Vår första dag här, igår alltså, gick åt att försöka få ett hum om stan. Det känns ungt och hippt och lite som de bra delarna av London men med mycket mindre folk. Banksy är härifrån och det syns. Mycket fin gatukonst.

Wallace & Gromit är också härifrån, det syns nästan ännu mer. Vi fixade busskort, fotbollsbiljetter och handlade frukostvaror. Sen gick vi på bio. Såg Hearts beat loud, den var så där. 

På vägen hem såg vi en sliten man i en trappuppgång, ligga i sin sovsäck och sin stickade mössa och uppslukat läsa en pocketbok. Mitt hjärta brast, jag vet inte ens varför.

Igår var vi på zoo. Det var som det alltid är. 50% roligt, 50% dåligt samvete pga djur i bur. Här hade dom i alla fall inte några riktigt stora djur, inga elefanter och inga giraffer så det kändes lite bättre.  

Jag tyckte bäst om sälarna.  

Pär var mest rädd för gorillan. Om jag ska va helt ärlig så var Pärs rädsla för apor orsak nummer ett varför jag ville gå dit. Har bara hört talas om den förr men nu fick jag se den i praktiken. Strax före den här bilden togs ropade han till när han fick ögonkontakt med gorillan. Det var kul. 

Sen tog vi bussen in till stan och gick och shoppade (!)  lite. Pär köpte t-shirts och jag köpte skor som Ellen 11 år skulle ha dött av förtjusning över. Ellen 30 är också ganska nöjd. De är bekväma som Crocs och snygga som öööh... rocks. Vet inte vad rocks är men ville helst att det skulle rimma.

Köpte också Imodium because IBS är så jävla KUUUUL när man reser, speciellt i ett land vars kollektiva diet består till 95% av bröd. S/o till Marks & Spencers offentliga toaletter förresten ✊🏻✊🏻✊🏻

So far, so good, snart börjar det ”riktiga programmet”  - jag har bl a bokat äkta penisonärig busstur åt oss genom the Cotswald Villages hihihihi.

Det har förresten redan blivit den här resans stående skämt - hur sura och motvilliga turister både jag och Pär är. Ingen av oss har nån slags äventyrslust, vi går helst invanda turiststråken och för det mesta går vi bara runt och konstaterar hur bra vi har det hemma. Jag älskar verkligen att va här och uppleva det här men det är ju också ganska jobbigt att va på resa. Jag är noll procent världsvan. Pär tyckte att vi borde ha gjort det till nån slags serie man kunde följa och han har fan rätt. Yle - det är inte för sent ännu, hit us up!  

Nu ska vi gå ut och surmulet och motvilligt turista i närområdet. Cheerio!