Här bor vi, nästan högst upp på backen ⬇️ Tänkte att det bara var jag som tyckte den här uppförsbacken var jobbig att gå i men igår åkte vi buss med en mamma och ett barn som bara tog bussen från hållplatsen där nere till hållplatsen där uppe.
Vi bor i gamla delen av stan, här i backen finns det bokhandlar, vintage shops, bubbelté-caféer och små designaffärer. Verkar kanske va lite coola gatan, vilket man kan se som positivt om man är sån lagd. Vi hade så klart ingen aning om nåt alls, vi bara bokade. Vi visste inte heller att the International Balloon Fiesta går av stapeln den här helgen, men det gör det. Det är tydligen Bristols stora happening på året och är en slags folkfest där luftballonger står i fokus.
Vi bor förresten på ett lägenhetshotell utan reception. Det är en liten, liten etta med kokvrå vi bor i, långt ifrån lyxigt men funkar bra som base camp. Men den engelska standarden you guys... Det är så opraktiskt allting. Parkettgolv i toan och ingen tröskel dit och duschen ser ut som en leksak och allt känns lite temporärt på nåt sätt. Ni vet inte hur jag uppskattar de traditionellt starka socialdemokratiska staterna vi växt upp i! NO JOKE så skönt att veta att storebror ser mig och got my back.
Överlag märks ju engelska klass-samhället av lite hela tiden. Nu har ju jag bara upplevt innerstads-England men det känns verkligen som att det finns två mode liksom: gammalt och tjusigt och hålla den papperstunna tekoppen med lillfingret spretandes ELLER så är det slitet, smutsigt och dåliga tänder. Det är inte svårt att föreställa sig i vilket läger man själv skulle hamna här.
När folk säger att ”det ska löna sig att arbeta” så menar dom oftast att den som är rik redan ska få bli ännu rikare i fred, helst utan att arbeta alls. Jag tror att man kan vara rik och bli rikare ganska långt ifred här, men jag tror inte det lönar sig att arbeta på riktigt. Jag tror att du som arbetare (vilket är den största delen av oss) får jobba väldigt, väldigt hårt för att få en dräglig tillvaro här. Och det kanske ändå inte går och i slutändan är du bara ännu en slutarbetad kropp och själ som dör i förtid medan överklassen skuttar vidare genom livet. MEN NU SKULLE INTE DET HÄR BLI POLITIK UTAN RESESKILDRING SORRY.
Vår första dag här, igår alltså, gick åt att försöka få ett hum om stan. Det känns ungt och hippt och lite som de bra delarna av London men med mycket mindre folk. Banksy är härifrån och det syns. Mycket fin gatukonst.
Wallace & Gromit är också härifrån, det syns nästan ännu mer. Vi fixade busskort, fotbollsbiljetter och handlade frukostvaror. Sen gick vi på bio. Såg Hearts beat loud, den var så där.
På vägen hem såg vi en sliten man i en trappuppgång, ligga i sin sovsäck och sin stickade mössa och uppslukat läsa en pocketbok. Mitt hjärta brast, jag vet inte ens varför.
Igår var vi på zoo. Det var som det alltid är. 50% roligt, 50% dåligt samvete pga djur i bur. Här hade dom i alla fall inte några riktigt stora djur, inga elefanter och inga giraffer så det kändes lite bättre.
Jag tyckte bäst om sälarna.
Pär var mest rädd för gorillan. Om jag ska va helt ärlig så var Pärs rädsla för apor orsak nummer ett varför jag ville gå dit. Har bara hört talas om den förr men nu fick jag se den i praktiken. Strax före den här bilden togs ropade han till när han fick ögonkontakt med gorillan. Det var kul.
Sen tog vi bussen in till stan och gick och shoppade (!) lite. Pär köpte t-shirts och jag köpte skor som Ellen 11 år skulle ha dött av förtjusning över. Ellen 30 är också ganska nöjd. De är bekväma som Crocs och snygga som öööh... rocks. Vet inte vad rocks är men ville helst att det skulle rimma.
Köpte också Imodium because IBS är så jävla KUUUUL när man reser, speciellt i ett land vars kollektiva diet består till 95% av bröd. S/o till Marks & Spencers offentliga toaletter förresten ✊🏻✊🏻✊🏻
So far, so good, snart börjar det ”riktiga programmet” - jag har bl a bokat äkta penisonärig busstur åt oss genom the Cotswald Villages hihihihi.
Det har förresten redan blivit den här resans stående skämt - hur sura och motvilliga turister både jag och Pär är. Ingen av oss har nån slags äventyrslust, vi går helst invanda turiststråken och för det mesta går vi bara runt och konstaterar hur bra vi har det hemma. Jag älskar verkligen att va här och uppleva det här men det är ju också ganska jobbigt att va på resa. Jag är noll procent världsvan. Pär tyckte att vi borde ha gjort det till nån slags serie man kunde följa och han har fan rätt. Yle - det är inte för sent ännu, hit us up!
Nu ska vi gå ut och surmulet och motvilligt turista i närområdet. Cheerio!