Frågestund: Ellen & Pär-edition

Hej! Tack för alla fina kommentar igår, det värmde. Jag kom på en sak idag; vår - min och Pärs alltså - lilla video där vi pratade om språk blev ju väldigt uppskattad, så därför tänkte jag att vi skulle köra en Frågestund- Ellen & Pär edition! 

Vi svarar på allt, det kan va om oss, om mig (men ni vet kanske det mesta redan), om Pär eller bara generella relations- och livsråd.

Ställ din fråga som en kommentar till detta inlägg eller via min insta-story inom typ en vecka så svarar vi i videoformat om typ lite mer än en vecka. Jag skulle gissa nån gång under midsommarhelgen.

Pärspektiv: Dialekter

Hurra, sån respons vi fick på vår lilla vlogg om hur vi pratar med varann. Så roligt att så många är intresserade av språk! Det är ju också ett gemensamt intresse (även om vi har lite olika infallsvinklar på det) för mig och Pär, så här kommer ännu ett litet Pärspektiv med dialekt och språk-tema. Angående att vi borde starta podd eller vlogg - tja varför inte? Vi behöver bara nån som kan och orkar och hinner klippa och producera - helst gratis. Nån frivillig? Tills vidare ger jag här ordet över till Pär och så återgår jag till veckans ganska digra to do-list.

En teckning jag gjorde av Pär för ett par år sen.

Språk och hur man använder det väcker starka känslor. Alla användare har sina egna uppfattningar om vad som är rätt, fint, fult eller konstigt utifrån sina respektive, ofta känsloindränkta, utgångspunkter. Även om språket är en vetenskap så är det också något oskiljaktigt förknippat med individuella upplevelser och tolkningar. På det sättet påminner det kanske om alla humanistiska vetenskapsgrenar. Hur som helst tycks många med till exempel mig aldrig få nog av att tänka, känna och säga om språk och hur människor omkring oss handskas med det.

När jag flyttade till Österbotten för tre år sedan innebar det ett ganska kraftigt språkbad, och då tänker jag inte på finska utan på de svenska dialekter som talas här. Som sagt i en vlogg här nyligen så tror jag mig ha haft nytta av det faktum att min morfars och hans kompisars/släktingars modersmål inte på något sätt liknade den svenska jag annars talade och hörde hemma i Blekinge. När morfar hade folk på besök, eller besökte folk, var det dalmål i något slags klassisk bemärkelse som gällde, en språk med egna glosor och böjningar, på det sättet påminnande om hur det fungerar här. Nyckelordet i båda fallen är väl isolering, men där målen i Dalarna i många fall mer eller mindre dött ut med morfars generation lever de vidare här. Vad det beror på vet jag inte, men influenserna, och styrningen, utifrån tycks inte varit lika betydande.

Visst kunde det vara lite svårt att förstå t.ex. Ellens farmor (som äldre har hon bredare dialekt, ja, de tunnas ut även här, men i hennes fall är försvårande omständigheter också att hon byter ämne typ jämt och pratar liksom utan skiljetecken) ibland i början, men det gick snabbt allt bättre och i dag är jag flytande lyssnare av de dialekter som talas häromkring. Finskan, som också talas men inte lika mycket, är det betydligt värre med. För det första är det ett språk som inte liknar något jag hört förr och för det andra hör jag alldeles för lite finska i vardagen för att ha en ärlig chans att på allvar lära mig. Mitt ordförråd är rätt begränsat till sånt som rör olika förbud och allmän information. Eftersom alla skyltar är på båda språken här har jag blivit ganska bra på ord som ”parkering”, ”räddningsväg”, ”centrum”, ”service” och ”riksväg”, men är långt ifrån att kunna be om två frimärken, en andel i ett lottospel och ett paket tändstickor i kiosken.

Det är ett faktum att man inte behöver kunna finska för att bo i Österbotten, men också att man nog behöver kunna finska för att fullt ut bo i Finland. När den kommer emot, så fort man sticker huvudet utanför svenskfinland, känns det tröstlöst och som att jag verkligen borde öva, men förrädiskt nog avtar den känslan ganska snart vid återkomsten till Jeppis med omnejd. Liksom, jag v e t ju att jag skulle leva ett rikare liv om jag åtminstone förstod vad som sades i de allra mest grundläggande situationer på finska, men det är bara så otroligt svårt att lära sig. Jag vet att jag inte är alldeles utan talang för språk, men jag har också gott om lättja vilket förmodligen är den största orsaken till att jag schabblat bort så gott som alla språk utom svenska (och i viss mån engelska) som jag kommit i närmare kontakt med. Finskan lever jag parallellt med här, och många här säger till mig att de inte heller kan finska, men de kommer ändå alltid att vara obeskrivligt mycket bättre än vad jag är. De har ju trots allt hört språket i någon utsträckning sedan de var små och har läst det i skolan, oavsett inställning.

Men jo, jag skulle gärna lära mig, och knepet är väl att delta i finska sammanhang och samtidigt studera. Hur hittar jag bra miljöer för det? Jag har tänkt att enda sättet förmodligen skulle vara att lägga precis allt annat åt sidan i några terminer, ändå tar det emot att tänka tanken då jag klarar mig så bra som jag gör i det dagliga livet här. Ni märker kanske, jag gör det i alla fall, att jag vet vad jag borde göra men att jag räds ansträngningen, att behöva vara totalt okunnig på något man ger sig i kast med. Även om det tillfälligt hänt mig många gånger i jobbet som journalist är det en annan sak när det handlar om något så grundläggande som kommunikation, det är många år sedan jag var på nybörjarnivå i egentligen något annat jag gör i vardagen.

Att ta sig ur komfortzonen innebär personlig utveckling, men är det något som borde uppvärderas i dessa dagar så är det väl just komfortzoner? Jag tror de är minst lika goda rum för utveckling. Miljöer där man känner sig trygg och vet något om vad man gör, liksom. Det avgörande är förmodligen om man lyckas bibehålla en nyfikenhet eller inte. Jag tror att det jag söker är en miljö som kan innehålla både känslomässig komfort och utmaning, gärna i form av inlärning av finska.

Lösa tankar hittills. En tanke som inte är lika lös är den att jag tycker att det känns futtigt att tala om dialekter i Sverige sedan jag blev bekant med hur mycket dialekterna här skiljer sig från standardspråket. Mer rättvisande är att tala om accenter i Sverige. Man hör oftast (med vissa förkunskaper) lätt vilket landskap, eller del av ett landskap, någon kommer ifrån, men väldigt få talar dialekt som här i den meningen att ordförrådet och grammatiken skulle avvika kraftigt. Det hör nog, med vissa undantag, till en förgången tid i Sverige.

Pärspektiv: Att gå

Ni trodde kanske jag hade glömt bort Pärs egen “kolumn” på min blogg? Givetvis inte. Idag får ni ta del av hans på förfrågan tankar kring att promenera medan jag jobbar vidare på en mellanrapport med deadline imorgon. Håll till godo! (Och nej, Veckans skrivövning har jag inte heller glömt, den kommer återkomma den med!

Prolog i efterhand: Ellen bad mig skriva något om varför jag går så mycket som jag gör. Det blev det här. Ett slags medvetandeström om att vilja se saker, utveckla vanor och göra vad man kan. Med kroppen alltså.   

När jag växte upp var jag känd för, tror jag, att jag hade många skivor ganska tidigt. Det här var hårdvaluta i en tid före det att både nedladdning och senare streamingtjänster tillhörde verkligheten. Att kunna lyssna på musik var om inte jättedyrt så i alla fall förbundet med en kostnad och en hel del praktiska problem. Det skulle gå att sväva i väg i fråga om för- och nackdelar med det förflutna respektive nuet hur långt och länge som helst, men en fråga jag fick som tonåring var hur det hade gått till att jag hade så mycket skivor. Inkomsterna är ofta små till obefintliga i den åldern, och var det också för mig, men jag kan bara svara att jag lade alla pengar jag kunde på skivor. Mest cd, men ett tag hade jag vinylspelare också vilket inte var helt vanligt sista åren på 90-talet och de första på 00-talet. Vinylskivan hade bara ett årtionde tidigare konkurrerats ut och cd:n var vad som räknades. 

Något jag också borde ha varit känd för var min tidskriftssamling, men det var inte många andra som i samma grad delade min passion för det skrivna om musik, sport och samhälle till exempel. Däremot blev jag känd för att vara den som alltid gick överallt, vart jag än skulle. Uppenbarligen delade jag inte det här med särskilt många andra heller, men det var synligt på ett annat sätt än tidningstravarna i hyllorna i rummet, om vi säger så. 

Jag bodde i barn- och ungdomen i området Påtorp i den svenska småstaden Ronnebys sydöstra utkant. Området hade bebyggts med radhus och egnahemsvillor på 1970-talet. Före det hörde marken till stor del till en bondgård, tror jag. Det här är som sagt i tätortens utkant och läget kan beskrivas så att går man åt ena hållet kommer man till landet med åkrar, skogspartier och allt vad det innebär. Åt andra hållet ökar bebyggelsen och kulminerar i stadens centrum, ungefär tre kilometer bort. 

Allteftersom barndomen övergick i ungdom blev intresset att besöka stan större, det var väl de vanliga skälen i form av upptäckarlust och intrycksjakt som låg bakom. Området där jag bodde hade så klart bilismen som utgångspunkt, och det var också med bil de allra flesta vuxna tog sig till och från sina hem. Vi yngre var tänkta att cykla, men min kropp passar inte för det. Jag har nämnt min CP-skada tidigare. En direkt konsekvens av den är en rätt bedrövlig balans. Jag har inga problem att hållas på fötterna, men klarar inte många prövningar och faller lätt. Till exempel försökte jag lära mig cykla i samma ålder som andra, men jag minns mest hur kroppen spändes till olidlighet, hur ont det gjorde när jag föll till asfaltsmarken och hur detta upprepades gång på gång tills jag gav upp. Jag har inte gjort ett seriöst försök att lära mig cykla på 30 år cirka, och jag lär inte försöka igen. Några gånger har jag fått skjuts senare i livet, men det har varit traumatiskt. Nån gång slutade det i diket och varje gång har jag känt mig fullständigt mörbultad efteråt. Jag tror bara inte det är möjligt, eller rättare sagt vill jag inte tillräckligt mycket. Mer om det senare. 

I vilket fall som helst var gång oftast det enda alternativet om jag ville någonstans, och det kom att passa mig. Tiden till fots gav mig snabbt tid att tänka. Det var, och är fortfarande, som att tankarna tar fart i takt med benen. Jag märkte det snabbt, och belöningen i form av att komma fram visade sig oftast helt tillräcklig. Ofta fungerar det så för mig att antingen är jag bra på något direkt eller så ger jag upp lika snabbt om något verkar omöjligt. Det här med att kämpa sig blodig har sällan fallit mig in. Gång som transportmedel är svårplacerat i fråga om vilken kategori det hör till för mitt psyke. Det kunde kanske lika gärna ha känts som något hopplöst, men jag visste ju att det skulle ge resultat om jag bara jobbade på, gick vidare så att säga. Ganska snabbt blev det ett slags beroende, inte minst när jag relativt sent, runt 2005, började ha med mig en bärbar cd-spelare på mina rundor. Att kombinera rörelse med musik (eller radio) visade sig fungera utmärkt, märkte jag då jag under en praktikperiod bodde hos min faster och inte hade möjlighet att lyssna på musik annat än under promenader på kvällstid. 

Jag har nästan aldrig gått på gym. Som CP-skadad har miljön känts främmande. Den är så präglad av kroppen och dess prestationer att det bara inte går att vara i rummet, i alla fall inte samtidigt som andra. Det blir ungefär som när de andra barnen lärt sig cykla och jag den första tiden, en kort stund, det ska sägas, sprang efter. Man känner sig rätt töntig och nån slags självbevarelse träder in och sätter stopp. Min vardagsmotion är att gå. Jag kan göra det offentligt utan att känna mig fel, dum eller dålig, och det leder till konkreta resultat på det sättet att jag tids nog kommer dit jag vill. Och så är det det här med tänkandet. Ingmar Bergman lär ha sagt att demonerna inte tycker om frisk luft och det ligger nog någonting i det. Jag tänker sällan så klart och intensivt som när jag går och upplever det som att jag ibland måste liksom plocka upp mig själv ur en ström för att registrera allt som händer utanför huvudet. Delvis är det därför (andra delen är ett fullkomligt värdelöst ansiktsminne) som jag inte hälsar på folk jag möter på ett vettigt sätt. Jag hinner helt enkelt inte identifiera dig förrän du passerat. 

Om du vill försöka gå mer i din vardag så har jag inga konkreta tips mer än det jag just sagt. För mig är gången en nödvändighet för att en dag ska kännas (åtminstone tillnärmelsevis) komplett och meningsfull. Jag tror att bilen är något av en bov i det att många kanske inte går tillräckligt (Hur långt det nu sen är, det beror väl på vilken nivå man börjar från). Både här i Österbotten och på många andra ställen (utanför storstäderna i allmänhet) är den norm och förstavalet för den som vill flytta sig och finns alltid med i beräkningarna för var bostäder, arbetsplatser och butiker placeras. Så klart är det bra att kunna ta bilen då man ska ha hem något tungt (eller bara besöka något långt hemifrån, jo, jag vet och uppskattar bilen för dess förtjänster), men ofta tror jag att många slentriantar bilen när man egentligen lika gärna skulle kunna ta fötterna, men det kräver att man tänker efter (tror jag, jag har ingen bil själv, viktig poäng OBS på sätt och vis vet jag inte vad jag pratar om, blablabla…). Så det kan vara ett tips. Överväg att gå. Prova. Utvärdera.

Pärspektiv: Ekenäs

 Äntligen! Idag är det dags för den länge efterlängtade andra delen av Pärs följetong av instick här på bloggen, med det otroligt vitsiga namnet Pärspektiv. Vilket passar alldeles utmärkt, eftersom jag är strängt upptagen med att bl a titta på Sopranos och sätta upp julstjärnor i fönstren. Varsågod, Pär!

En sak jag ganska snart lade märke till efter det att jag flyttat till Finland vårvintern 2016 var den stora hypen runt mors och fars dagar.

Visst finns de här begreppen också i Sverige och för många är det kanske viktigt även där, men jag har aldrig ägnat dem särskilt mycket uppmärksamhet, lika lite har jag eller någon annan, vad jag vet/minns, avsatt skoltid till att göra kort åt föräldrarna inför firandet. Det är en tanke som känns helt främmande för mig.

Kanske är det bra att lägga fokus på att i enlighet med vilket budord i ordningen det nu är hedra modern och fadern, men behövs det verkligen speciella dagar för det? Man ska vara så snäll som som möjligt mot sina föräldrar så mycket och ofta som möjligt, oavsett dag, menar jag. Nu ropar du kanske att det finns väl ingen motsättning mellan det och att ge föräldrarna en egen högtid, och nej, så klart inte, men det viktiga(ste) i relationen förälder-barn är ändå den grå (så passande att fars dag är just i november) vardagen.

Det går inte, eller är åtminstone svårt, att ha kvalitetstid utan kvantitet. Det gäller alla relationer och inte minst denna. Föräldrar och barn ska ju göra massor tillsammans. Slabba ner/städa, gå och handla, spela fotboll, pyssla, läsa, kanske resa och så vidare. Har man inte den där grunden att stå på finns förmodligen inte lika mycket att fira heller om det väl är dags för det.

Men. Det här skulle inte (bara) bli familjepolitik. En av mina egna föräldrar, min pappa, är död sedan snart tio år. När han levde var han intresserad av lite allt möjligt. Musik (kanske mest Bob Dylan och jazz av olika slag), lägga patiens, läsa (jo, alla de där ”pappaböckerna” om andra världskriget och diverse ledare och tänkare dök upp förr eller senare) och så prenumererade han på en tidning som hette/heter Byggnadskultur. Han gillade att se på hus och hur de var byggda. Visst var han typiskt medelklassig på många sätt? Jo, och snäll och smart också. Gjorde alltid något bra av det han kunde påverka. Till yrket var han datorförsäljare, och innan jag föddes var han på marknadsavdelningen (eller något sådant) på Kockums Jernverk i Kallinge. När jag var liten var det exklusivt att kunna säga att pappa jobbade med datorer. Det är inte riktigt lika speciellt längre. 

En gång för länge sen, kanske i mitten av 00-talet, när jag skulle till Helsingfors i något ärende när jag ännu bodde i Sverige sa pappa ”Ska du inte åka till Ekenäs en dag?”. Han hade läst och hört om den fina trähusstaden, och för egen del var hans erfarenheter av Finland huvudsakligen koncentrerade till olika jobbresor, mer eller mindre spritindränkta. Mamma har berättat att pappa nån gång på en fest i kanske Järvenpää fått så mycket sprit att han snabbt bedömt att han inte skulle klara att dricka upp det och flydde till en balkong för att hälla ut det. När han kom tillbaka uppfattade värdarna det som att han druckit upp och behövde mer, så problematiken återkom snabbt.

Hur som helst, jag åkte aldrig till Ekenäs den där gången, men det blev av senaste helgen i stället. Faktiskt på fars dag. Hans dag i Ekenäs kom aldrig, men det gjorde alltså min till sist. Jag har via vänner med konkret erfarenhet förstått att Ekenäs kanske är lite som till exempel Jeppis på det sättet att det kan vara både idyll och helvete på samma gång. Småstaden kan likaväl vara fond för en stillsam (pensionärs-?)tillvaro som ett fängelse för uttråkad ungdom eller människor som av olika skäl blir socialt kontrollerade till leda (eller ännu värre).

Inget är enkelt (stickspår: allra minst de ”förhållanden” som fattiga många gånger sägs komma ifrån), allt har en massa ansikten, och så vidare. Jeppis är till exempel helt fantastiskt händelserikt för sin storlek, och Ekenäs är helt ljuvligt vackert, kan jag konstatera efter ett och ett halvt dygn där.

Jag följde med Ellen när hon skulle delta i Ekenäs bokkalas. Det sägs kanske alltför ofta om städer att de är fina och lever upp på sommaren, men i fallet Ekenäs verkar det faktiskt stämma. Med det sagt vill jag gärna skjuta fram sommarstäderna övriga årstider. Det finns något väldigt tilldragande med den övergivenhet som präglar tomma, blöta kvarter vid havet i november. Särskilt om de är så snygga som i Ekenäs. Jag traskade runt i stan på lördagen och det kändes som en sagovärld. Mitt i allt detta bodde vi på Motell Marine, där tiden tycktes ha stannat nån gång på 70- eller 80-talet. Kallt och dragigt, lampknappar som höll på att lossna och sängöverkast med stora revor i. Billigt och helt funktionellt, samt en om inte härlig så i alla fall kontrast till den omgivning som var så pittoresk att man kunde spy. Är det här något som stadens turistbyrå blir överlycklig av att läsa? Jag vet inte, men jag vet att det är väldigt fint i Ekenäs, så åk gärna dit.