Äntligen! Idag är det dags för den länge efterlängtade andra delen av Pärs följetong av instick här på bloggen, med det otroligt vitsiga namnet Pärspektiv. Vilket passar alldeles utmärkt, eftersom jag är strängt upptagen med att bl a titta på Sopranos och sätta upp julstjärnor i fönstren. Varsågod, Pär!
En sak jag ganska snart lade märke till efter det att jag flyttat till Finland vårvintern 2016 var den stora hypen runt mors och fars dagar.
Visst finns de här begreppen också i Sverige och för många är det kanske viktigt även där, men jag har aldrig ägnat dem särskilt mycket uppmärksamhet, lika lite har jag eller någon annan, vad jag vet/minns, avsatt skoltid till att göra kort åt föräldrarna inför firandet. Det är en tanke som känns helt främmande för mig.
Kanske är det bra att lägga fokus på att i enlighet med vilket budord i ordningen det nu är hedra modern och fadern, men behövs det verkligen speciella dagar för det? Man ska vara så snäll som som möjligt mot sina föräldrar så mycket och ofta som möjligt, oavsett dag, menar jag. Nu ropar du kanske att det finns väl ingen motsättning mellan det och att ge föräldrarna en egen högtid, och nej, så klart inte, men det viktiga(ste) i relationen förälder-barn är ändå den grå (så passande att fars dag är just i november) vardagen.
Det går inte, eller är åtminstone svårt, att ha kvalitetstid utan kvantitet. Det gäller alla relationer och inte minst denna. Föräldrar och barn ska ju göra massor tillsammans. Slabba ner/städa, gå och handla, spela fotboll, pyssla, läsa, kanske resa och så vidare. Har man inte den där grunden att stå på finns förmodligen inte lika mycket att fira heller om det väl är dags för det.
Men. Det här skulle inte (bara) bli familjepolitik. En av mina egna föräldrar, min pappa, är död sedan snart tio år. När han levde var han intresserad av lite allt möjligt. Musik (kanske mest Bob Dylan och jazz av olika slag), lägga patiens, läsa (jo, alla de där ”pappaböckerna” om andra världskriget och diverse ledare och tänkare dök upp förr eller senare) och så prenumererade han på en tidning som hette/heter Byggnadskultur. Han gillade att se på hus och hur de var byggda. Visst var han typiskt medelklassig på många sätt? Jo, och snäll och smart också. Gjorde alltid något bra av det han kunde påverka. Till yrket var han datorförsäljare, och innan jag föddes var han på marknadsavdelningen (eller något sådant) på Kockums Jernverk i Kallinge. När jag var liten var det exklusivt att kunna säga att pappa jobbade med datorer. Det är inte riktigt lika speciellt längre.
En gång för länge sen, kanske i mitten av 00-talet, när jag skulle till Helsingfors i något ärende när jag ännu bodde i Sverige sa pappa ”Ska du inte åka till Ekenäs en dag?”. Han hade läst och hört om den fina trähusstaden, och för egen del var hans erfarenheter av Finland huvudsakligen koncentrerade till olika jobbresor, mer eller mindre spritindränkta. Mamma har berättat att pappa nån gång på en fest i kanske Järvenpää fått så mycket sprit att han snabbt bedömt att han inte skulle klara att dricka upp det och flydde till en balkong för att hälla ut det. När han kom tillbaka uppfattade värdarna det som att han druckit upp och behövde mer, så problematiken återkom snabbt.
Hur som helst, jag åkte aldrig till Ekenäs den där gången, men det blev av senaste helgen i stället. Faktiskt på fars dag. Hans dag i Ekenäs kom aldrig, men det gjorde alltså min till sist. Jag har via vänner med konkret erfarenhet förstått att Ekenäs kanske är lite som till exempel Jeppis på det sättet att det kan vara både idyll och helvete på samma gång. Småstaden kan likaväl vara fond för en stillsam (pensionärs-?)tillvaro som ett fängelse för uttråkad ungdom eller människor som av olika skäl blir socialt kontrollerade till leda (eller ännu värre).
Inget är enkelt (stickspår: allra minst de ”förhållanden” som fattiga många gånger sägs komma ifrån), allt har en massa ansikten, och så vidare. Jeppis är till exempel helt fantastiskt händelserikt för sin storlek, och Ekenäs är helt ljuvligt vackert, kan jag konstatera efter ett och ett halvt dygn där.
Jag följde med Ellen när hon skulle delta i Ekenäs bokkalas. Det sägs kanske alltför ofta om städer att de är fina och lever upp på sommaren, men i fallet Ekenäs verkar det faktiskt stämma. Med det sagt vill jag gärna skjuta fram sommarstäderna övriga årstider. Det finns något väldigt tilldragande med den övergivenhet som präglar tomma, blöta kvarter vid havet i november. Särskilt om de är så snygga som i Ekenäs. Jag traskade runt i stan på lördagen och det kändes som en sagovärld. Mitt i allt detta bodde vi på Motell Marine, där tiden tycktes ha stannat nån gång på 70- eller 80-talet. Kallt och dragigt, lampknappar som höll på att lossna och sängöverkast med stora revor i. Billigt och helt funktionellt, samt en om inte härlig så i alla fall kontrast till den omgivning som var så pittoresk att man kunde spy. Är det här något som stadens turistbyrå blir överlycklig av att läsa? Jag vet inte, men jag vet att det är väldigt fint i Ekenäs, så åk gärna dit.
