Idag ska de tillkännage Nobelpriset i litteratur. Jag läser vilt främmande människors gissningar på vem det kan bli som får det i år i mina flöden. Nån fnyser och säger att det väl blir nån förintelseförnekande, me too-anklagad gubbe (igen). Nån säger att nej, de kommer att göra allt för att motbevisa något och välja en rasifierad kvinna. De flesta tror att det blir nån som inte är med i några som helst gissningar. Ett namn man kommer kisa när man hör och säga mm, ja, jo, jag tror jag såg nånting om hen… fast man egentligen googlat vem det är en minut efter att det tillkännagavs. Jag tror ingenting. I efterdyningarna av Jaga vatten googlade jag i smyg om de kontaktar en och om man vet på förhand om eller när man får olika litterära priser. Typ Augustpriset HAHAHAHA alltså detta är så pinsamt att erkänna ens :-DDD. Men Nobelpriset var inte ett sånt pris jag googlade om, så jävla stort var inte mitt huvud riktigt ändå. Det är knappt så jag vågar gissa på vem som ska få Nobelpriset, än mindre drömma om att jag ska få det. Eller, det är inte ens en dröm tbh, jag har inga så högt flygande litterära ambitioner.
Fick googla fluga idag på tal om att googla, efter att ha sett en massa memes om flugor. Grejen var tydligen att en fluga hade satt sig på huvudet på Mike Pence, Trumps vicepresidentkandidat i valet, under en debatt. Folk går ju bananas över det här och hur skeptisk man är till allt möjligt verkar de flesta (motståndare that is) överens om att det ligger stor symbolik i detta. Amerikansk politik är verkligen nåt helt annat.
Coronan nafsar en i hälarna här i Österbotten just nu. Jag inser hur obrydd jag varit om corona fram till nu, när den finns här. I våras var det så abstrakt, ja att det hände nåt ute i världen, ja att kompisar som bor annanstans satt i karantän, men nu. Nu är det plötsligt nåt annat. En reell risk.
Jag tycker inte om hur mycket fokus det är på “marknaden” i rapporteringen kring corona. Jag fattar att det kommer ha/har haft stor inverkan på vissa branscher och folk har blivit utan jobb och permitterade och gått i konkurs. Det är så klart skitjobbigt, men jag kan som inte hindra en liten röst i huvudet som säger… Ja, jag vet inte vad den säger, men jag såg den här tweeten häromdagen och den sammanfattar väl nåt av det:
Det är ju faktiskt inte det att det inte skulle finnas pengar eller resurser, för det finns det, det handlar omfördelning. Och jag menar inte “ta från våra pensionärer och ge åt flyktingar” eller hur det nu brukar låta utan ta från de rika och ge åt de fattiga. Dom som säger att det inte finns pengar är dom som sitter på pengarna. Och som vill få en utsatt grupp vänd mot en annan, som vinner på att pensionärerna och flyktingarna slåss om brödsmulorna.
Men corona ja. Det tröttsammaste med corona är inte att den finns, utan människors attityder kring den. Det är så uppdelat, så polariserat. Kulturen hatar på krogarna, krogarna hatar på varandra, Funland hatar på Sverige, Sverige hatar på oss, människor med mask hatar på människor utan mask och tvärtom. Jag blir så trött. Jag tyckte det var så fint hur människor gick samman i våras och verkligen poängterade vikten av gemenskap och allt det 70-talet tyckte om, men nu har det som urartat i nån jävla pajkastning och fingerpekning och ingen vill erkänna sin egen del i något förlopp alls. Jag vet inte hur många uppdateringar i stil med “hur dum får man va?!” och nån länk till nån artikel om nån privatperson som åkt tåg med corona. Som om det inte kunde vara oss allihopa egentligen. Mig själv inkluderad. Även om jag också oroas av nivån av ansvarslöshet så är det här liksom ny mark för oss alla. Det är svårt att navigera, vi är bara människor, vi är sällan bara förnuftsdrivna.
Tur att jag är så ädel då och kan rädda upp det här. Jag har ju inte alls skickat ett argt meddelande senast igår till en kompis och ropat om hur trött jag är på alla idioter och att de förtjänar att få corona :))))))
Nä, hörni, det ska bli intressant att se vem som får Nobelpriset.