Idag räcker krafterna inte till att skriva blogg. Vilken tur att jag fortfarande har vänner att presentera. Idag - Jutta!
bild av mig ↑
Namn: Jutta
Ålder: 29 1/2
Stjärntecken: Oxe
Bor: i Köpenhamn
Familj: Juri, Anna-Maija, Kjell. Och Benjamin, Andreas, Marie och Søren i kollektivet är min vardagsfamilj.
På internet finns jag här: Alltså på facebook? Och en passiv insta, @juttavi
Favoritfärg: Rosa
Favoritpopgrupp: Ogillar musikfrågor, och riktigt djupa känslor har jag bara för solister.
Den bästa låt jag vet:Lollipop med Lil Wayne. Eller Jag vill tacka livet med Arja Saijonmaa. Eller nr 754 i danska psalmboken. Eller just nu alla Frida Hyvönens nya låtar.
Favoritbok:Kongens fald av Johannes V. Jensen (roman), Alfabet av Inger Christensen (dikt)
Favoritfilm: Himmel över Berlin
Favoritdjur: Ko
Favoritmat: Krispigt, med grönsaker
Favoritdryck: Bra te
Det här gör jag när jag inte har fritid: Skriver gradu, eller speciale som det heter på danska. Går lite trögt.
Och på min fritid brukar jag: delta i politiska aktiviteter i partiet, delta i andra politiska aktiviteter, prata i studiecirklar, scrolla på soffan, dona i hemmet, höra på radio, hänga med vänner, motionera (nyhet!), vinterbada, dricka alkohol hemma. Jag använder mycket pengar på teater. SE SKAM.
Jag tycker om: Att bli äldre. Att ärlighet förlöser. Strukturella förståelsesmodeller. Flexibilitet i tanken, självreflexion (speciellt hos andra då. Kødda).
Jag tycker inte om: Utnyttjandet och nerbrytningen av människor för ekonomisk vinst.
I framtiden vill jag: Vara välstimulerad i tillvaron, och vara politiskt effektiv. Skapa något slags ram omkring livet som gör att man inte är ensam men som inte är kärnfamilj.
Så här känner jag Ellen: Först gick vi och blängde på varandra på stan i nåt år, vi hade konkurrerande squads (i alla fall i mitt huvud). Men sen hamnade vi i samma grupp ("klass") när vi började i gymnasiet. Hur skulle jag få Ellen att förstå att vi hörde ihop? En av dom första kvällarna på höstterminen klippte och klistrade jag så att framsidan av min kalender pryddes av en kvinna i klänning som siktade på okänt objekt med ett stort gevär. Nästa dag lade jag kalendern lite nonchalant längst ute på mitt bord, så att Ellen som satt bakom mig kunde få syn på det. Det fungerade perfekt, hon ba: "va cool kalender". Så fick vi styrt upp ett samtal där då, and the rest is history. Det är inte en efterkonstruktion, jag var precis så beräknande.
När vi umgås brukar vi: Skvallra, prata om livet. Handla på Halpa-Halli/hos Åldringsvännerna. Nu på det senaste har vi läst vår gamla brevväxling från gymnasietiden högt för varann. Det var en stor upplevelse.
Det bästa med Ellen är: Att hon är så satans smart, och skarp. Och komplex. Helt otroligt. Och att hon är min vän.
Det sämsta med henne är: Att hon tycker jag är för stöddig ibland. Att hon är för stöddig ibland.
Jag tror Ellen tycker om följande saker hos mig: Att vi delar våglängd gällande mångt och mycket, resonans liksom. Och kanske att jag innebär ett visst överraskningsmoment?
En hälsning till bloggläsarna: SE SKAM. OCH SEN, SE DET IGEN. (skam.p3.no)
Jag skriver under allt det Jutta säger om resonans och samma våglängd. Precis så är det. Jag önskar att jag hade vetat i gymnasiet att Jutta så gärna velat bli kompis med mig, jag såg så fruktansvärt mycket upp till henne då. Hon klädde sig rätt, lyssnade på rätt musik och såg rätt filmer. Jag var från Larsmo och hade inget internet. Jag sög åt mig allt vad Jutta lärde mig, vilket gör att hon än idag är liksom en viktig del av min identitet. Jag ser fortfarande upp till Jutta, men på ett hälsosammare sätt. Jutta är också en av de mest oförutsägbara människorna jag känner. Vet aldrig vad hennes nya grej är. Och så är hon så rolig att driva med ibland, men jag ska försöka tagga ner stöddigheten. Extra plus med Jutta är hennes familj som alla blivit mina vänner (och Pärs! Juttas föräldrar är hans bästa fotbollskompisar), på helt individuella sätt. De är jättejättefina.