X3M skickade mejl och berättade om sin mens-kampanj och bad mig skriva nåt om det, gärna med nån egen liten mensrelaterad historia. Jag är inte sen att haka på för
1. Välkomnar alltid inläggsidéer till bloggen
2. Har många, många menshistorier ni aldrig hört, men mina vänner säkert känner igen eftersom
3. Jag älskar att prata mens!
Min allra, allra roligaste menshistoria innefattar tyvärr en annan människa också, som jag inte vill hänga ut. Den historien kräver nämligen att jag gör mig rejält lustig över den här människan, så tyvärr bloggen, tyvärr. Jag kanske skriver in den i nån roman senare i livet och påpekar det usual; att likheter med verkliga personer och händelser är slumpmässiga och blablabla. Men ni kommer fatta. Ni får hålla ögonen öppna.
Okej, men efter jag läst X3Ms mejl började kugghjulen knaka in i hövve på mig. Vad är min bästa menshistoria? Vad ska jag berätta av allt mensrelaterat skoj jag varit med om? Mitt liv är ju som Bli vår gäst-scenen i Skönheten och Odjuret, med skillnaden att det är tamponger, bloddroppar och värktabletter som dansar omkring mig.
Vad jag vill ha sagt med denna klumpiga liknelse är att ända sen jag fick mens så har min mens (eller avsaknaden av den ibland) spelat en stor roll i mitt liv. Jag är tyvärr inte en av dom som känner mig "trygg och säker" och kan "fungera normalt" när jag har mens. Eller JA, jag är ganska säker på att jag har mens och JA är ganska trygg i vetskapen om det är okej att jag har det. Men förutom otroliga menssmärtor så blir jag trött, ofokuserad, gråtig, förbannad och hudlös när jag har mens. Men mensen har ju inte bara negativa inverkningar på mitt liv. Jag känner mig ofta lite mer typ mottagbar för intryck och stämningar på ett ganska användbart sätt. Och - jag har fått en massa i bästa fall roliga, i sämsta fall tragikomiska anekdoter. Och jag lyssnar och läser mer än gärna andras menshistorier. Älskar Johannas kolumn för X3M på temat. Läs den HÄR.
Jag tänker att mens borde få samma status som mili är för killar. Ta två godtyckliga män som gjort militärtjänstgöring och du ska se att samtalet förr eller senare kommer in på nån jävla fotsvampig marsch dom gjorde hösten -76. Jag tycker mens kunde ha samma status för livmoderbärare. Nån ba "shit, ni skulle vart med när jag bloda ner min mosters soffa -82, ja fy fan!" och nån annan ba "ja, men när jag...". Så nu ska jag alltså berätta min nästbästa menshistoria, där bara jag är namngiven och bara jag hängs ut. Jag kallar den...
Ellen tar rockstjärnemyten på blodigt allvar
Det är våren 2013. Så här såg jag ut 2013, med mensröda rosor i håret:
Jag har på nåt mystiskt vänster via kontakter blivit inbjuden som DJ till Umeå Open. Mitt jobb är att spela musik på båten över från Vasa. Umeå kör hårt på att locka folk över kvarken detta år och jag ska hjälpa till att höja partyfeelisen på båten. Detta är alltså morgonbåten från Vasa och publiken består av ett tiotal trötta pensionärer. Alltså gör jag inte så mycket annat än att sitta och prata med Henry & Jessica från Burning Hearts och byta låt lite halvhjärtat ibland.
När vi kommer fram till Umeå blir vi upphämtade av chaufför som står med namnlapp och det går snart upp för mig att jag jag är inbokad på hotellet mitt i stan där alla artister bor. När jag stiger ur bilen står Gnucci och röker och i lobbyn sitter Mando Diao och ser uttråkade ut. Jag försöker se oimpad ut, men mitt lilla Larsmo-hjärta tickar ganska hårt.
Mitt rum är skitfint och jag får armband som ger mig tillträde till alla efterfester och jag går bara runt och förväntar mig att nån plötsligt ska rycka tag i mig och fråga vad fan jag egentligen gör här. Men ingen gör det och första kvällen jag lägger mig i sängen känner jag mig ganska cool. Lite som en rockstjärna. Funderar på om jag borde, som alla rockstjärnor, trasha hotellrummet lite men bestämmer mig för att bara sova. Somnar glatt och nöjt.
Vaknar sent nästa dag och sträcker på mig. Umeå Open dag två - här kommer jag! Med en rörelse full av kraft rycker jag av mig täcket.
Och märker att jag ligger i en stor pöl av blod.
Jag har lite oväntat fått mens under natten och blött, min vana trogen, som en gris. Det ser ut som att jag styckmördat nån och jag får lite panik. Jag ska ju bo här i en natt till. Min kompis Emma, som bor i en liten by utanför Umeå, ska snart hämta mig och jag ska hälsa på hos henne hela dagen. Jag rafsar ihop lakanet och täcket och allt blodigt och vet inte riktigt vad jag ska göra. Lämnar allt i en hög på sängen och bestämmer mig för att ta itu med det sen. Jag duschar, stoppar upp en tampong och hänger en stör ej-skylt på dörren när jag går därifrån.
Jag är ute på glesbygd'n hela dan och har det trevligt och har lite glömt bort det blodiga kaos jag lämnat efter mig. Tills jag kommer tillbaka och märker att stör ej-skylten på dörren är borta. Försiktigt öppnar jag min hotelldörr och ser att nån har städat. Borta är blodet och sängen är nybäddad. Nån stackars städerska har städat undan mina mensspår. Jag skäms som en hund och smyger förbi receptionen när jag lämnar hotellet för kvällen.
Trots nattbinda blöder jag så klart igenom nästa natt också. Inte riktigt så våldsamt, men ändå blod på lakanet. När jag ska åka hem lämnar jag kvar alla mina kronor på hotellrummet tillsammans med en "ursäkta så hemskt mycket det var inte meningen"-lapp. Ser inte receptionisten i ögonen när jag lämnar tillbaka nyckeln.
Jag slängde inte ut nån teve, men jag kommer aldrig bli mera rockstjärna än när jag blodade ner mitt hotellrum i Umeå.
--
Sen ni började läsa detta mastodontinlägg så har väl träden hunnit tappa sina löv och fått nya och jorden snurrat runt solen och era barn har växt upp, men hej! Tack för att ni orkade hela! Dela gärna med er av era menshistorier och håll koll på mensigt braiga X3M denna vecka.