Så har det plötsligt gått två månader utan ett livstecken här på bloggen. Var det meningen? Nej, inte direkt, men jag har väl fallit ur bloggrutinen. Förr hade jag det i ryggraden, "det här ska jag blogga om" och så, men jag vet inte vad som har hänt det senaste året, bloggen är inte något jag tänker på dagligen längre. Eller ens varje vecka. Men jag ser mig fortfarande som en bloggande människa. För jag har ju liksom alltid bloggat, allt från pinsamma Lunardagböcker via min ännu pinsammare första blogg och till Blejk,fejt och fab-storhetstiden, när jag plötsligt började ha rätt så många läsare. Bloggen är också på det sättet ett så bra prestationslöst (i bästa fall) sätt att skriva också. Jag har lekt ett par gånger med tanken, under det här året att bara skita i det, sluta blogga. Ingen dör av att jag inte bloggar. Det kunde ju vara skönt det med. Men jag kan inte förmå mig att göra det heller.
Och så är det en liten röst i mig som också viskar om att man nu om någonsin måste visa att det finns en opposition och ett alternativ. Min blogg har aldrig varit speciellt politisk och jag har heller inte någon framtidsvision om att den ska bli det heller, men jag tänker att i det här samhällsklimatet som råder kan man vara politisk genom att bara existera. Eller nåt, jag vet inte. Kanske är min framtidsvision ändå att bli lite mer vass och tydlig med vad jag tycker och tänker. För efter att först ha blivit nedslagen i skorna över valresultatet och sen regeringen och allt skit som bara fortsätter, så kom jag på en sak. Vi måste skrika högre, vi måste skrika längre. Så kanske jag börjar skrika lite mer i alla fall.
Hur som helst är jag nog inte riktigt färdig med bloggandet ännu. Vet bara inte hur jag ska komma in i rutinen igen. Men det är väl bara att göra't.