Vår är en grym årstid. Så mycket ska tvingas vakna och så mycket skuffas fram i solskenet som man inte alltid är beredd på. Det gör som bekant fittigt ont när knoppar brister. Sen avslutas en massa också. Den här våren har varit präglad av avslut mest för min del. LittSkap slutade efter två år. Ett planerat avslut förstås, men ändå. En sån märklig tomhet. LittSkaps bästa egenskap har varit att det givit mig ett sammanhang, en orsak för och en struktur till mitt skrivande. Jag känner mig lite lost nu, vet inte riktigt vart jag ska, hur jag ska, vem jag ska. Sen är skrivande ett ganska flummigt begrepp för vissa och att hänvisa till att man går en UTBILDNING har hjälpt många gånger för att förklara vad man sysslar med.
Jag minns hur rädd jag var i början, när jag skulle börja LittSkap. Hur rädd jag var för att vara i Åbo, som bara var förknippat med dåliga tider och ångest. Hur rädd jag var att inte prestera och hur rädd jag var att inte passa in. Det låter som jag skulle börja högstadiet, men så kändes det. Hade det inte varit för Malin, som jag kände från innan, skulle jag säkert ha fegat ut.
Sen visade ju det sig att Littskap var bomullssnällt (inte för att det inte bjöd på utmaningar men ni fattar) och Åbo bara en stad bland andra och alla mina studiekompisar blev liksom kompisar, på riktigt.
Och nu är jag lika rädd igen. Nu ska jag liksom skriva på egen hand. O_O.
--
Sen så betyder våren också att en massa folk ur ens liv försvinner. Folk som studerat här och är klara och lämnar Jeppis. Folk man blivit van att ha till hands. Folk som blivit nära vänner. Folk man umgåtts dagligen med i ett halvår. Och så sitter man där och lyssnar på Till dom ensamma på repeat och snorar i kattpälsen fast ett hej då idag inte behöver betyda så mycket mer än ett vi ses, för idag har vi Facebook och Snapchat och Instagram och dessutom lågprisbolag som flyger dig nästan vart som helst för en struntsumma. Men ändå. Ett hej då är ett hej då.
Och när barnkörerna börjar sjunga Den blomstertid nu kommer vill mitt hjärta brista. För blomstertiden kommer med en sån väldig fart och plötsligt är inget som förr förutom jag själv som står som en allt mer vågbruten brygga i allt forsande vatten. Allt kött är hö och blomstren dö och det enda man kan göra är väl att stå kvar och försöka komma ihåg det fina med förändring också. Ett slut är alltid en början och vice versa.
Om en vecka har jag min första semestervecka och hittills har det knappt varit plusgrader. Det är så man vill gråta.