Har suttit och pantat på det här inlägget ganska länge nu, men idag kan jag äntligen trycka på publicera, för nu är det out there.
I vintras satt jag en ovanligt kulen torsdag i skrivarlyan med Malin och försökte pressa ur mig nåt som kunde med lite välvillighet kunde liknas vid romanstoff. Jag tror inte torsdagen egentligen var särdeles kulen, jag är inte ens hundra på vad kulen betyder, men jag minns att jag var sur på Pär efter nåt aldrig så litet gnabb och jag kände mig lågmäld på grund av det. Vi kan väl låtsas att vinden ven kring Strengbergs klocktorn, där skrivarlyan ligger för visst är det mer dramaturgiskt effektivt att föreställa sig hur solen bryter fram och vinden stillar sig när jag läste mejlet med förfrågan om jag ville sommarprata.
Det är inte (bara...) det att jag slänger mig på alla möjligheter att synas och höras utan det faktum att jag i många år fantiserat om mitt eget sommarprat. Jag har lyssnat med förtjusning på andras sommarprat men alltid med den lilla tanken om att det här kunde jag göra, om aldrig bättre så åtminstone lika bra. Jag satte det på nån outtalad bucket list: innan jag dör ska ajg sommarprata. Jag är överlag ganska säkert förvissad om att radio är mitt medium, bara jag skulle få chansen. Nåväl, här var chansen - och jag tog den.
Naiv som jag var hade jag nån slags föreställning om att sommarprat, det är nåt man i det närmsta improviserar fram. Kanske man sitter i en gemytlig fåtölj, kanske man sitter runt ett bord med några vänner och stärkt av en whiskey eller två. Hah! En stor del av vårvintern har jag jobbat på det här, skrivit och redigerat och provläst, strukit och bittert knölat ihop nyss utprintade papper till tussar och kastat i hörn. Jag har med en kirurgs noggrannhet valt låtar och en stor slags humor utformade sig när jag insåg det roliga i att säga "Jag heter Ellen Strömberg och jag sommarpratar idag", i samma veva som man tonar upp nån i Radio Vega-sammanhanget absurd låt, typ Runke ball med Eddie Meduza. Ni kan försöka själv. Just Eddie Meduza didn't make the cut, men mina låtval spänner från Ebba Grön via Selena Gomez till Gunnar Wiklund. Nåt för alla kunde va en slogan. Inte riktigt för alla kunde också funka.
Inspelningen tog sex timmar och ganska många re-takes. Jag spelade in strax efter jag hade haft magafari, vilket jag inte tror påverkade det, men jag minns ändå hela dagen som lite svajig. Och att jag nån gång under femte timmen blev skitsur eftersom mitt blodsocker och vätskenivå låg på minus två miljoner.
Jag hoppas slutresultatet ändå låter som att jag sitter i en gemytlig fåtölj. Eller att du sitter med mig runt ett kladdigt barbord och utbyter skrönor. Jag hoppas i alla fall du ger mig en chans och lyssnar. 27:e juni, dagen efter Arja Saijonmaa, sänds jag och mina 56 minuter of fame. Tycker du om min blogg tycker du om mitt sommarprat. Tycker du inte om min blogg kan du roa dig med att jag lyckas med konststycket låta både nasal och lite lätt drogad samtidigt när jag pratar IRL.
27:e juni. Men du behöver inte komma ihåg det, jag lär nog påminna dig.
Och som om det inte vore nog med jag-relaterade nyheter och skryt så citeras yours truly i en mycket bra krönika av Nana Håkansson i Expressen. Min bror har alldeles rätt när han som svar på att jag figurerar i svensk kvällstidning skickade en gif med Pitbull och texten Mr Worldwide. Det är ju ett stensäkert sätt annars att få respekt av dina österbottniska peers - bli omnämnd i ett aldrig så obskyrt rikssvenskt sammanhang. Sverige-dyrkan häromkring ass, den är inte att leka med.