Tack för en fortsatt oerhört njutningsbar blogg! För en tid sedan tipsade du om kurviga instagramkvinnor. Jag undrar om du hittat fler liknande konton sedan sist? De var så inspirerande. Det är du med! /Rina
För det första - TACK! Så satans fint att bli kallad inspirerande. För det andra - HÄR är inlägget med mina favvs från Instagram, de håller ännu idag. För det tredje - mitt bästa tips är att refresha din "utforska-sida" titt som tätt och kolla igenom vem dina favoriter själva följer, så brukar jag hitta nya coola (ibland tjocka) babes att följa. Det är verkligen en bra sak att göra om man vill bli vän med sin kropp; byt ut det som får dig att må dåligt på alla dina feeds och sluta fokusera på bara normsmala modeller. Fyll istället din följer-lista med sånt som får dig att må bättre och olika slags kroppar för att vänja ögat med normbrytande typer av skönhet. Sen sist har jag hittat några nya favoriter, till exempel (från övre vänstra hörnet)
1.jazzmynejay 2. riechellig 3. chipsqueen 4. tabriamajors.
In och följ!
♣
Kan du berätta om din tid i Åbo och hur du mådde/varför du kom hem igen? Från nån som bor i Åbo och inte är så jävla lycklig hela tiden. /Fragment
Jag flyttade till Åbo hösten 2007 för att studera svenska, vilket jag också med stor förtjusning började på med. Denna förtjusning höll i sig en månad och sen började det gå sakta men säkert neråt. Jag orkar nog inte gå in på alla turer, men i korthet kan jag säga att jag mådde asdåligt hela tiden, slutade gå på föreläsningar och tentor, var olyckligt kär, söp alldeles för mycket - eller i alla fall av helt fel orsaker, fick strul med studiestödet, levde på makaroner (om ens det), var ett svin åt mina vänner och till slut gick jag knappt ut ur lägenheten och satt mest i duschen, eftersom duschandet var det enda som lugnade mig. Jag var som en destruktiv orkan som bara blåste hårdare och hårdare.
Samtidigt så jobbade jag lite på sidan om och var sekreterare i en förening och ordnade fester med dem, åkte till Tyskland ett par gånger och hade väl roligt också. Försökte i omgångar rycka upp mig med studierna, men det blev aldrig till nåt. Jag var verkligen ingen behaglig människa att ha att göra med. Skäms fortfarande så enormt för hur ansvarslös och totalt självupptagen jag var, men jag kan ju förstå idag också att jag var sjuk. Har inte kontakt med många från den tiden, knappt en handfull. En del har jag själv valt bort och en del har bara tasmats och en del har valt bort mig, av förståeliga skäl. Jag är ändå nöjd med de jag har kvar och saknar inte nån jättemycket heller.
Till slut kom jag i kontakt med Studenthälsan och kom till en psykolog och psykiatriker, men det var ju lite för sent då redan. Dessutom var de överbelastade och jag fick ingen riktigt bra connection med nån utan bara olika recept på ångstdämpande, anti-depp och sömntabletter. Så jag flyttade upp hit igen våren 2009, drev runt den sommaren och ströjobbade och till hösten flyttade jag till Tyskland för att jobba som au-pair. Jag trodde nog att det skulle hjälpa att flytta långt bort och lämna allt, men jag var ju allt annat än hel där. Jag ångrar nog inte heller att jag åkte dit, jag lärde mig jävligt mycket om mig själv (och om Tyskland), men var inte alla gånger så behaglig där heller. Jag bodde i Tyskland lite mindre än ett år, hade knappt nån kontakt med nån här hemma under tiden och när mitt (väldigt korta och otroligt destruktiva) förhållande där tog slut i samma veva som jag blev utan jobb flyttade jag hem igen. Min plan var alltid att åka tillbaka till Tyskland, men jag har fan inte ens varit där på en cityweekend sen dess. Alltså fy, det är faktiskt lite jobbigt att skriva om de här tiderna om mitt liv, men det måste väl göras nån gång.
Orsaken till varför jag mådde så dåligt i Åbo vet jag inte riktigt. Jag tror jag hade en del obearbetat i ryggsäcken och så kom en massa stora förändringar på en och samma gång. Jag flyttade till ny stad, kände knappt nån, jag studerade fel sak (jag är ju inte ett dugg intresserad av grammatik och sånt shit, jag ville ju bara skriva) och de enda sammanhang jag kom in i var typ festande. Och sånt blir ganska tomt efter en stund om man inte har nåt att balansera upp det med. Sen förvärrades det ju av att studierna gick käpprätt åt helvete och jag inte fick nåt studiestöd till slut och att jag aldrig åt eller sov ordentligt och såna mer materiella saker. Sen så kan ju en depression hoppa på en bakifrån så att säga och hux flux ligger du där på wc-golet och vet inte varför du inte vill leva.
Jag tycker att du ska försöka prata med nån om du inte mår bra och om du verkligen otrivs så är det ingen vits att dra ut på det. Du kan alltid börja på nytt byta linje, flytta bort eller tillbaka och det är inget konstigt med att inte trivas med nåt man trodde man skulle trivas med. Kräv också, eller ha nån som orkar att kräva åt dig, ordentlig hjälp och inte bara nån som kastar en näve piller på problemen.
Hoppas du är nöjd med denna lilla essä till svar!
♣
Hur hittar du inspiration och ork till att hålla igång bloggen? / Daniela
I don't, tänkte jag säga :D Den här frågestunden är ju ett konkret bevis på det, hehe. Jag är en ganska usel bloggare som postar i genomsnitt två-tre inlägg i veckan, nåt som andra klarar av på en dag. Men jag tänker att det får vara så, jag tycker det är astråkigt att posta nåt bara för att. För att vadå liksom, hålla upp läsarstatistiken? Hellre tio dedikerade läsare än 100 slentrianläsare säger jag. Och orken, tja, efter så många år som blogginnehavare så blir det en naturlig del av vardagen att sätta sig ner och hacka fram nåt ett par gånger i veckan. Och är man helt utan inspis så finns det ju tvåtusen olika listor och format för inlägg man kan sno nu för tiden. För eller senare känner man sig inspirerad igen.
♣
Hur hanterar man att vara fet och vilja bli älskad? Tycks inte finnas nån som kan bli kär i mig, eller ens vill ligga. / Emily
Man hanterar det precis som en smal människa skulle göra. Man fortsätter hoppas och tro och pröva sig fram. Jag vet att det kan verka hopplöst men det är inte det.
Är det ligg du är ute efter så finns det massor av folk som vill ligga med dig. Tro mig. Är du flata - GRATTIS, brudar är ofta smartare och bryr sig mindre i såna oväsentligheter som vikt, eller så har jag upplevt det i alla fall. Även om det så klart finns normer och douches bland lesbians också. Men det verkar ändå vara enklare att tänka utanför andra normer om man redan brutit en.
Är du straight och vill ligga så finns det även en uppsjö av män som tänder på fett. Alltså serr, det finns en ganska stor grupp män på nätet (alltså, dom finns ju irl också men de ger sig oftast hän mer på nätet) som inte vill nåt annat än att krama ditt hull. Den här gruppen av snubbar kan te sig ganska obehaglig många gånger och du måste fråga dig själv om du är okej med att ligga med nån som bara vill ligga med dig om du är tjock. Är du det så kan du välja och vraka. Är du inte det så kan det vara tröstande att tänka på att dom finns där och kommer alltid finnas där. Jag vet att det låter fuckat, för man ska ju inte vilja bli sexualiserad, men ibland väljer man ju hellre det än ignorerad liksom.
Jag tycker ändå det är 1000 gånger roligare att ligga med nån som vill ligga med mig för att jag är jag, oavsett size. Man känner sig mindre som ett objekt liksom. Tyvärr är det en del människor som liksom inte kan se beyond fettet, många gånger handlar det kanske om att de tycker det är för jobbigt att bryta sociala normer. Men det är bara max en tredjedel som tänker så, och dem vill du ändå inte ha, tro mig. De brukar ofta ha andra issues du inte behöver. Och det finns ju två tredjedelar kvar och dom är mycket roligare att hänga med! Och där kommer du hitta nån som kommer vilja älska dig coh kommer vilja ligga med dig, det är jag säker på.
Jag säger inte att du ska börja söka fel i dig själv, plz don't, men när jag var singel trodde jag alltid att det var för att jag var tjock. Jag var ju liksom bra på alla andra sätt och ganska okej snygg i fejset, så det måste ju va det att jag är tjock. Men det var ju inte det, istället var det att jag alltid drogs till fel människor (den undeserving tredjedelen) och höll ett omedvetet avstånd mot många. Om du inte är Gilbert Grapes mamma och typ inte kan röra dig för du har vuxit fast i sängen och därför aldrig träffar några människor och det är dessutom tidigt nittiotal så du har inget internet, så kan jag lova dig att det inte är för att du är tjock som du är singel. Det är nog bara för att du inte träffat nån bra än. Du kanske söker på fel ställen? Håll ut, de finns där och du kommer hitta dom.
♣
Du växte ju upp i en ganska religiös by, vad har du för erfarenheter av detta?/ Jess
Jag kan fortfarande väldigt många psalmer och sånt utantill från lågstadiet, det är väl det mest konkreta. För den som inte vet så är ju jag från Larsmo och för den som ännu ställer sig frågande så är Larsmo mest känd för sin starka laestadianism. Jag har inga siffror på hur många procent som är laestadianer, men som liten trodde jag det var typ alla utom jag och Emmi. Så kändes det ibland.
Jag tror det har påverkat mig på så sätt att jag har svårt att hålla mig neutral när det gäller religion. Redan som barn tvingades jag positionera sig som med eller emot. Det erbjöds heller inte riktigt några andra alternativ så hamnar man ju i endera lägret. Och eftersom jag och min familj inte var troende (eller vad vet jag om vad hela min familj tror på, men vi har nog aldrig praktiserat nån religion iaf) så hamnade jag då i emot-lägret. Och där i emot-lägret är det ju bekvämt att vara, precis som det säkert är bekvämt att vara i med-lägret. Jag tror ju inte heller att jag skulle blivit mer religiös eller mer troende av att växa upp nån annanstans, men jag tror jag hade haft mindre fördomar gentemot kristna än vad jag har idag. Jag tror kanske också jag skulle haft en roligare skoltid på många sätt om jag växt upp nån annanstans, eller i alla fall haft fler kompisar som barn. Men tja, jag tror inte jag skulle byta bort den ändå.