Egentligen borde man inte vara förvånad. Det har blåst populistiska högervindar en lång, lång tid nu. inte bara i USA, utan även här. Man borde inte bli förvånad, för nu är det år 2016 och det mesta går åt helvete rent politiskt. Vi får hela tiden bevis på hur rasism och sexism gror i mörkret i de klyftor som klassamhället skapar.
Man borde inte bli förvånad, för är man förvånad måste man ha trott att folk finner sig i allt. Att fattigare fattiga och värre krig och flera döda och större skillnader och inga jobb och inga chanser att komma uppåt eller framåt samtidigt som det är ens eget ansvar om man inte carpar varje jävla diem inte ska ge nån slags reaktion. Att man kan ignorera folks vardag och folks problem utan att det till sist smäller. Nej, nu small det.
Ändå är jag lite förvånad. Jag tror Donald Trump var den sista populistiska högervinden som blåste omkull mig.
För det är ju för jävligt. Det small, men det small alldeles fel. Vi har en riktigt jävla gris på en de mäktigaste positionerna i världen. En gris som skrattar åt klimatförändringarna, som tycker man ska grabba kvinnor på fittan, som vill förbjuda muslimer att resa in till landet, som vill bygga en motherfucking mur mellan USA och Mexiko.
Det är för jävligt.
Det som också är för jävligt, är de här kommentarerna som florerar överallt i mitt flöde idag. "Vilka jävla idioter" osv. Som helt onyanserat förkastar en stor del av USAs befolkning som idioter. Som pratar om att demokrati inte borde vara systemet, för SÅ HÄR GÅR DET.
Det är inte folkets fel. Det är inte de som röstar som är fienden. Det här valresultatet är ett symptom av den politiska elitens totala ignorans av folks verkliga problem. Det här är ett symptom av att vänstern allt för länge har misslyckats med att uppfylla löften till arbetarklassen. Eller ens ge löften att tro på. Om de som egentligen borde vara dina allierade inte längre pratar ditt språk är det lätt hänt att ögonen dras till den (som ÄR fienden) som erbjuder lätta och enkla lösningar på dina problem. Tydliga syndabockar. Även om det är lösningar och syndabockar som har ganska lite med verkligheten att göra.
Det räcker inte med att bara ha en motkandidat som "i alla fall inte är Trump". Det räcker inte med att hen är en kvinna (även om man kan fråga sig exakt hur dålig en man egentligen ska va, före en kvinna ses som ett bättre alternativ?) Hen måste stå för nåt annat. Nåt annat folk kan relatera till.
Vi kan inte låta grishögern med Trump i spetsen vinna på vänsterns alienation från folket och arbetarklassen. Vi måste börja komma med trovärdiga alternativ. Vi måste börja försöka förstå och sluta fråga oss vem som är "så dum" så de röstar på Trump. Eller för Brexit. Eller Sannfinländarna.
Jag tror på ett stort, starkt tillsammans. Inte ett vi och dom. Det här är kanske det mest 70-taliga jag skrivit i den bloggen, men så tror jag. Jag kände mig aldrig riktigt bekväm bakom hashtaggen som Clinton-anhängare använde, #imwithher . För jag kände aldrig riktigt att hon var med mig. Nu skulle jag vilja ha en rörelse med hashtaggen #imwiththepeople . För det är jag. Vi ska ifrågasätta och kritisera Trump, men vi måste försöka förstå varför han står där han står idag. Annars får vi aldrig ner honom.
För en mer välformulerad version av vad jag försöker säga så kan ni läsa Åsa Lindeborgs kolumn HÄR. Eller för den delen Linn Jungs inlägg.