Jag fick en kommentar på förra inlägget av en Ida, den löd så här:
Älskar din avslappnade attityd till dubbelhakan. Min dubbelhaka tenderar ta all min uppmärksamhet och gör att jag sällan är superdupernöjd med hur jag ser ut. En inte så omtyckt dubbelmage har jag också. Hur gör man för att vara så chill, Ellen?
Först och främst, tack Ida för att du tar dig tid att läsa och kommentera. Och så till dubbelhakorna då. Kära vän, jag önskar jag hade en mirakelmedicin att erbjuda. Ett enkelt recept, några matskedar av det här och några kryddmått av det där och komplexen är borta. Jag önskar jag kunde ge dig ett konkret tips, eller att jag kunde ge mig själv ett konkret tips för den delen. För jag är ju långt ifrån så chill som jag kanske ger sken av på bloggen.
Här skulle jag nästan vilja brista ut i låten Så länge vi har varann och med händerna på dina axlar Ida, böla fram raden "men också jag har daaaaar när aa-haa-allt blir fel". Men det fattar du säkert. Men det är en bra låt, vi tar en paus i tankesmedjan för att lyssna:
[embed width=459 height=344 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/aUdN3Hlr10c/hqdefault.jpg?r=87298]http://www.youtube.com/watch?v=aUdN3Hlr10c[/embed]
Alltså mmm, Mauro. Så jävla het alltså. Och jag är inte det minsta ironisk, tyvärr. I alla fall, styrkta av denna sköna melodi går vi vidare.
När jag postar "osmickrande" (gud så äckligt ord btw) bilder av mig själv, till exempel bilden med megahakan i förra inlägget så tänker jag så här
1. Alla kommer se dubbelhakan (eller det som stör mig i nån annan bild) och tänka på den ändå, så jag kan lika gärna själv kommentera den först och göra den till ett skämt. <- inte det mest self loving resonemanget men self love är svårt ibland. Kommenterar jag den också först själv så gör alla andra kommentarer, även om jag inte hör dem utan bara inbillar mig dem, mycket mindre ont. Liksom grattis, ni hittade min dubbelhaka. Vill ni ha en medalj?!
2. Är den här bildens komiska värde högre än ångesten över att folk ser min dubbelhaka? Är svaret ja postar jag den. Är svaret nej postar jag den ibland i alla fall bara för att pusha mig själv lite. Första tiden får jag scrolla jättesnabbt förbi för att inte min blick ska fastna i den bilden, men nästan alltid kan jag gå tillbaka några månader efteråt och tycka att det var väl inte så farligt. Det kanske beror på att jag blir fulare för varje dag och inte att jag blir chillare för varje dag, men nåja.
3. Folk vet hur jag ser hur i verkligheten. De har sett mig söndagssunkig på stan i lusekofta och gummistövlar, de har sett mig trött på jobbet, de har kanske till och med om de har tur, sett mig full på krogen. En dubbelhakig bild av mig ändrar inte på hur jag ser ut eller hur folk kategoriserar mitt utseende. Jag blir inte heller snyggare om jag bara postar snygga bilder på mig själv.
Det är mitt tänk kring bilder på mig själv. Jag märker att om jag är chill med till exempel dubbelhakiga bilder av mig själv så är jag ofta lite chillare med live-versionen också. Jag tror att det är bra att se sig själv ur alla vinklar, även de fula. Och även om jag inte är så chill, så hjälper det att låtsas. Det gör faktiskt det!!! Fake it til you make it var det nån som sa en gång och denne nån var ett fucking geni.
Men som sagt, jag står också framför spegeln och nyper mig i fettet ibland. Hatar det jag ser. Den som är icke-glömsk minns säkert att jag bara för några månader sen postade ett inlägg om att jag har tyckt jag är så ful på sistone. Då åt jag hormoner. Det gör jag inte längre. Jag är heller inte sååå groteskt ful längre. Coincidence? Knappast. Men även utan extra allt i hormonväg har jag skitdagar titt som tätt. Så är väl livet bara.
Jag har slutat hoppas på att mitt fejs ska vara det man tar med en bild av till plastikkirurgen och säger "ge mig ett sånt!". Men jag äger min kropp, mitt ansikte och min dubbelhaka. Jag tror det är det konkretaste tips jag kan ge dig, Ida.
Släpa ut allt du skäms för i solljuset och se hur det sakta men säkert förvandlas till gullklimpar. Du kommer kanske alltid ha dubbelhaka. Du kommer kanske aldrig älska den. Men du kan säkert lära dig äga den. Och när du gör det, då kan du göra vad du vill med den. Skratta åt den. Kanske till och med slå mynt på den, starta blogg som heter Dubelheko och fab? Eller helt enkelt glömma den.
Puss på reve!