Jag hade som plan att skriva mycket i sommar. Inte jobba annars, men skriva. Kanske sitta i torpet när regnet öser ner. Nu öste inte regnet ner speciellt mycket och jag har en gnagande känsla av att vi varit alldeles för lite på torpet, det är väl så när man har två hem, ett av dem är dömt att alltid förfalla.
Skrivandet har också förfallit, jag har inte tecknat mer än ett par rader på en Maggan-berättelse. Cyklarna, eller Vi ska ju bara cykla förbi som den officiellt heter nu för tiden har jag inte öppnat alls, trots att jag vet precis vad jag behöver redigera och jag vet precis att vi har manusmöte om ett par veckor. Jag har bara inte orkat. Varje dag jag inte skrivit har jag tröstat mig med att jag i alla fall har läst.
Jag har i alla fall läst, mycket! Det hela började på tåget hem från Peppe och Magnus middag i Helsingfors.. Jag hade tillåtit mig själv köpa allt jag ville ha på Akademen ett par timmar före vi satte oss på tåget. Där, svalkad av tågvagnens AC och med ingen som krävde något av mig öppnade jag första bästa pocketen jag köpte och började läsa. Läste ut den före vi var i Bennäs (det var Lyra Kolis I tiden).
Sen följde ett läsandets raseri, det var ljuvligt. I flera veckor efteråt låg jag timtal i sträck flera gånger i veckan, bockade av romaner som stått och väntat på att läsas i många månader redan. Pär sa till och med att jag hade inspirerat honom och satte sig med en bok på balkongen han med. Det var fint. Min skärmtid gick ner avsevärt.
Raseriet är över, men jag försöker hålla kvar i läsglädjen, inte låta mig själv glömma bort hur skönt det är att sjunka ner i en bok, verkligen sjunka. Just nu läser jag Hanna Hellqvists samlade kåserier från ett par år tillbaka. Pär har recenserat den nån gång och i marginalerna står snabba bläckanteckningar. “Fint om vansinne inom sig”, “bokcirkel”, “vem får vara med?”. Jag är på 2009 nu, Hanna skriver mycket om sin pappa. Samtidigt ser jag på hennes instagram ett minnesinlägg över pappan, hur hon saknar honom. Jag räknar framåt. Det är ett par år till i krönikor.
Det bästa jag läste i sommar var nog Quynhs bok Skugga och svalka, vi fick ett förhandsexemplar. Pär läste den direkt efter mig. Ja det här var ju som man hade kunnat räkna ut, muttrade han när han var klar. Jo, jag vet, suckade jag. Sen gick vi runt och muttrade och suckade över vårt egna mediokra skrivande i flera dagar, försökte vara enbart glada för vår förbannat talangfulla kompis skull. Oavsett hur avundsjuka jag och Pär är ska ni läsa boken när den kommer ut. Den var som sagt bäst i sommar.
Och nu; nu ska jag öppna mitt eget mediokra skrivande igen. Försöka hinna utan att behöva be om uppskov på deadlinen. (hej hej förläggarna)