What goes up, must come down. Efter regn kommer so- nej, vänta, det blir ju fel väg. Det jag menade var att så klart måste det komma två dåliga dagar efter en riktigt bra vecka. Helt utan att omständigheterna har ändrats.
Ute är det så kallat luther-väder (vem lärde mig den termen?), solen lyser på alla snöklädda grenar och att sitta inne känns verkligen som en dödssynd. Orkar inte kolla igenom mina flöden, säkert är det nån som är på en jätteljuvlig promenad precis just nu i det här vädret. Själv sitter jag i en oergonomisk ställning i noppiga mjukisbyxor och en t-shirt med, vad jag såg nu, en fläck på. Är det kaffe? Kanske, hoppas det. Jag känner mig som en nidbildsgamer, nån som sitter med neddragna persienner och dricker energidricka.
Tiktok är ett heleveteshål, fyllt med all möjlig gegga, men det har också lärt mig ganska mycket. Det har lärt mig att björnar inte alls sover i sex månader när de går i ide, de bara saktar ner allt och typ chillar i sex månader. De kan liksom vara vakna under idetiden också. Jag trodde seriöst att de sov sex månader i sträck, liksom aldrig öppnade ögonen. Men de kan vara vakna och rumstera runt lite.
Det har också lärt mig att medeltiden inte alls var så depriverad som man kanske kunde tro, att samhällen och olika grenar av vetenskapen blomstrade (vid sidan av pesten och sånt då, heh) men att kyrkan lade locket på eftersom de inte ansåg alla utvecklingar vara i linje med deras linje. Den bild av the dark ages vi har idag härstammar mycket från viktoriansk historieskrivning, som gärna ville skrämma människor från att vara så lössläppta och, ja, “depriverade” som på medeltiden.
Please don’t make me källhänvisa, som sagt, det här är saker jag lär mig från Tiktok och det är inte ens min poäng.
En sak som jag faktiskt tagit i bruk är en grej som en psykolog på Tiktok (alltså, samtiden, suck) lärt mig. Att skaka av ångest. Det är ju inte nåt revolutionerade och knappast nåt inte cirka alla sagt cirka alltid; att fysisk aktivitet hjälper mot ångest, men det var helt enkelt nåt i hur hon sa det, eller att jag var öppen att ta emot det, som gjorde att det fastnade.
Helt enkelt, ställ dig och dansa eller skaka lite på kroppen när du får ångestpåslag. Du behöver inte gÅ uT pÅ eN pRoMeNaD, du kan bara ställa dig och skaka lite. Förvånansvärt effektivt. Ångest bor ju i vår kropp och vår kropp kan inte skilja ångest från annan rädsla och äh, ja. Jag vet inte. Som sagt, don’t make me källhänvisa.
På tal om sker jag sett på internet, idag såg jag en film på Miley Curys som springer på ett löpband och sjunger Rebel girl. Högt, rent, kraftfullt. Det var både det mest inspirerande och deprimerande jag sett på länge. Inspirerande för att det såg coolt ut och hon hade sin snygga sönderblonda hockeyfrilla och jag är ett gammalt Bikini Kill-fan. Och Miley-fan. Men deprimerande för att… this is what it has come to. Rocknroll och kvinnokamp är numera att pressa sig så mycket det går på ett löpband, i sponrad sportbh från Adidas. Rebel girl, you are the queen of my world.
Ja, har ingen egentlig poäng med det här, jag tänker mest bara högt. Det är svårt att navigera mot ett välmående när medicinen och sjukdomen är snarlika, nästan identiska. Att sträva efter att sluta sträva är också en strävan.
