Precis när det blir lockdown igen känner jag mig redo att börja klättra ur min lockdown. Det är det som är så svårt med att prata om ångest också, det blir så klumpigt hur man än gör för att försöka gå tillbaka till nåt normalläge. Det känns som att jag måste förklara mig mer än vad jag har lust till, som att jag behöver göra det stegvis.
Förändringar sker faktiskt ibland över en natt. Det kom plusgrader och blötsnö över en natt. En sån väderförändring där inte bara vädret och vätan ändrar, men hela landskapet verkar ändra. Ibland sker de långsammare, mer på en skala. Jag vet inte när hälften av mina krukväxter dött, men jag vet att det är döda nu. En kaktus som hållit ut in i det längsta har skrumpnat ihop och är nu bara ett ruttet fäste för taggarna.
Jag vet inte om något har förändrat och hur snabbt det gått i så fall, men det känns som att jag ljuger oavsett om jag säger det är bra, bättre eller dåligt. Det är inget av dem och samtidigt allt på en och samma gång.