Jag körde mot Vörå idag och igår, jag drar kurs här i helgen (och några helger till detta år). Riksåttan ligger vit mellan hem och detta och fast jag kört just sträckan mellan Vasa och Jakobstad tusen gånger, kändes vyerna nya. Som ett vykort från ett mycket nordligare Finland. Snötäckta stod barrträden och teg. Söder om Nykaabi hade ett träd gett vika kanske för snön, kanske för blåsten. En lång, smal björk lutade sig mot träden som omgav den. Det påminde om en sån där tillitsövning när man ska falla bakåt.
Jag har svårt att söka stöd. Jag känner ofta att jag har munkavel på mig i mina nära relationer, även fast alla vänner gör sitt bästa för att påminna mig om att jag får. Jag söker mig ofta till relationer där jag kan känna att jag har en mer omhändertagande roll, då känner jag mig trygg. Ingen ska åtminstone ha något besvär av mig. Jag ställer helst en motfråga när någon frågar hur jag mår, eller skämtar bort något jobbigt. Det är inte en helt destruktiv inställning det heller, galghumor är ett underskattat verktyg för att deala med skit.
Men det är också ganska ohållbart. Sen när det gäller, när stödet behövs, så står jag där och känner mig munkavlad och bakbunden. Jag vet inte hur man gör. vad säger man? Jag vill inte vara till besvär för någon, jag vill inte att nån ska behöva bära mig. Men jag orkar inte heller bära allt det jag lastar på mig. Det är ingen balans i det.
Min första instinkt är ofta att gå till internet. Jag tycker ofta det är enklare att fläka ut mig för alla människor samtidigt än en. Det är ansiktslöst och kräver inget av någon speciell, men jag får ändå ut det värsta. Bara att skriva om det en gång lättar på bördan. Däremot har det den uppenbara nackdelen att jag inte kan eller vill gå in på specika händelser eller personer det kretsar kring. Jag tvingas prata i otydliga termer, dra liknelser till träd som gör vika för snön.
Jag hade då lagt upp en bild på mina stories på instagram där jag grät. Eller just hade gråtit. Jag ångrade mig nästan direkt efteråt, det kändes så pinsamt uppenbart. Uppmärksamhetstörstande. Jag brukar tycka andra som postar sånt är fåniga, söker efter något fåfängts
Jag vet inte ens vad jag förväntade mig för gensvar, jag blir oftast trött av alla svar på stories. Jag blev ändå besviken. 1500 personer ser i snitt mina stories. Av dem var det två som frågade hur jag mådde. Det skulle inte vara ett test, men det blev det. Så orättvist, inte mot mig, mot dem som helt omedvetet gjorde mig besviken genom att inte svara. På något jag upplevde som ett vrål men som kanske är en viskning. Mina följare, folk jag inte ens känner, att kalla dem ”mina”, redan det är att kräva för mycket. Dom har ju inga skyldigheter gentemot mig. Man kanske inte alltid fattar att du ens behöver hjälp, sa Pär.
Jag önskar att jag likt en björk kände att jag kunde släppa taget och falla mot dom som står mig närmast. Jag vet ju att dom står där.