Det är svårt att hålla upp en dagboksrutin märker jag, det blir lätt att jag faller i nån slags content-fälla ändå. Hur ska jag göra det här till innehåll? Är det här värdigt ett blogginlägg? Och så vidare i all evinnerlighet, medan bloggen stor tom och ekar.
Det puttrar på ganska långsamt den här veckan och det passar mig bra. I måndags gjorde jag en loppisrunda i grannstan och det kändes både lite förbjudet och också härligt, härligt. Fyndade bra, en del kläder, vilket jag aldrig förväntar mig pga, well, min storlek. Igår var det en helt vanlig jobbdag, även om den i ärlighetens namn var ganska oproduktiv. Fick i alla fall ihopskruvat min nya kontorsstol.
Idag har jag uträttat ärenden, ätit långlunch och dessutom köpt ett par skor! Har absolut kläd-köpstopp ännu, men jag får ju köpa på loppis. Så när ett par rosa, leopardmönstrade converse dyker upp, oanvända och i min storlek på FB-loppis, ja, vad gör man då?
Har inte haft converse sen gymnasietiden. Sidenote: mina vita converse från högstadiet är legendariska inom vissa kretsar, så här såg dom ut när jag till sist slutade använda dem,
ser inte så farligt ut men på vänster fot var det inte bara en tå som hängde ut och på andra foten hängde hela hälen ut.
Trodde knappt min egen magkänsla när jag redan förra året kände ett visst sug efter Converse igen, efter tio stadiga år i mera klumpiga sneakers varianter. Visst känns det konstigt att gå med platt sula, skrev Nikko efter att jag berättat om kapet. Jo, det gör det. Hela skon rör sig annorlunda. Nu väntar jag bara på vår så jag kan använda conversen, min cowboyboots och så småningom mina Docksta -tofflor. Om Vi Läser skulle fråga mig vad mitt favoritord är här och nu skulle jag svara barmark.
Funderar på att ha Allt kan hända! som motto för i år, det känns som att det kunde va ett sånt år. Titta, mina små grisklövar i converse-skor igen, vem hade trott det.
