Veckans känsla: trött. Jag bestämde mig för att det får vara nog förra veckan. Jag skulle nog inte säga att jag är direkt utbränd, men tillräckligt utmattad för att behöva ta en ordentlig titt på hur jag egentligen jobbar. Den senaste tiden har jag haft allt svårare att sova och komma ner i varv, gråtit ibland flera gånger om dagen vid minsta lilla känslosväng, glömt en massa saker, haft svårt att ta in info och misslyckats med att köra in bilen i garaget, en ekvation jag gjort 7000 ggr tidigare. Så typiska “symptom” att jag blir kräkfärdig, allt sånt här är så fånigt välbekant när man ser det, ändå så svårt att känna igen. Det är också mycket mindre dramatiskt än vad man alltid föreställer sig. Inte ens nu är jag en flyktig viktoriansk dam som inte orkar stiga upp.
Som det är nu är jag inte sjukskriven, mest för att jag faktiskt inte upplever att jag behöver det. Jag mår bättre bara jag har något att hänga upp vardagen på. Jag har ändå en så pass priviligerad vardag just nu att jag ganska långt kan bestämma hur och när jag jobbar. Jag mår bra av att skriva. Och kanske det är feltänk, men låt mig reda upp det här på det sättet jag vill, det första jag undanber mig är självutnämnda experter sprängfyllda med tips om hur jag ska leva och jobba och tänka. Jag kommer inte vara blyg för att blockera sånt jag upplever som onödigt from now on, det har jag lovat mig själv.
Det här kommer inte heller att bli ett ämne jag kommer avhandla speciellt mycket här eller på instagram, det här är en svacka jag har, inte ett personlighetsdrag och inte en passion för mig. Ni får gärna prata på hur mycket ni vill om psykisk ohälsa and what not, men det är inte ett ämne jag egentligen är speciellt intresserad av för att säga som det är och jag är trött på den rundgång som uppstått i dom diskussionerna. Jag upplever inte heller att jag är någon som helst auktoritet i de här frågorna och jag tror alla måste hitta sin väg ur och genom såna här pissperioder man stöter på. Det här är ingen “ensam är stark”-bullshit heller, men jag får den hjälp jag behöver redan THANK U och om jag senare tycker att jag behöver mera hjälp, kommer jag att söka sådan.
Jag har funderat i flera dagar om jag ens ska ta upp det här för jag orkar inte vara Den Bloggaren. Men merparten av er är ju inte dumma, ni har nog förstått att allt inte varit så bra. Och som sagt - det här är inte så dramatiskt eller avgörande på nåt sätt. Känner man inte mig så kanske man inte ens lägger märke till nåt alls. Fråga om ni undrar nåt, annars fortsätter vi som vanligt (med vissa restriktioner och flera nej-tackningar).
MOVING ON.
Veckans läsning:
Dolly Aldertons Allt jag vet om kärlek. Hade aldrig hört om Dolly Alderton före denna bok, men nu är jag besatt av henne. Hon är brittisk journalist och it girl får man väl säga och hon är ljuvlig, ljuvlig, ljuvlig. Dels älskar jag såna här personliga krönikesamlingar av kulturjournalister, det är nog fan min bästa genre!!! Skulle gärna skriva en själv egentligen, men jag har försökt och inte hittat rätt ton. I alla fall, dels är det brittiskt så det blommar och dels är hon också född 1987 och det är så mycket igenkänning trots helt olika bakgrunder och jag vill bara vara hennes kompis. Har även börjar lyssna på…
Veckans podcast:
… hennes podd The High low som hon har med Pandora Sykes. Har inte hunnit med så många avsnitt än, men so far, so very good. Också stolt över att jag nu har TVÅ engelskspråkiga poddar jag lyssnar på. Jag vet inte vari problemet legat där, men jag har nästan uteslutande intresserat mig för svenskspråkiga poddar. Det är inte som att jag upplevt det för svårt, jag tror att jag är en bit över medel när det gäller att prata och förstå engelska, men det bara… Inte blivit av. Jag hade gärna varit en av dom alla coola som lyssnar på This American Life men dit har jag ännu inte kommit. Poddar finns där poddar finns.
Veckans teve: Ja, på tal om This American Life - nya säsongen High Maintenance på HBO är igång, hurra! ÄLSKAR The Guy.
Veckans nyhet: i fredags bokade jag och Pär biljetter till Island! Fyra nätter i juni ska vi vara det och det känns som att prata om nån annans liv när jag pratar om det. Jag tycker ju inte så mycket om att resa långt egentligen, men en utomnordisk resa vartannat år så där känns ganska lagom. I sommar blir det två år sen vi var i England och det är fortfarande en resa vi pratar ganska mycket om, jag och Pär. Ett verkligt fint minne. I år ska vi också till Barcelona är det tänkt, så jag håller ju på att bli värsta globetrottern. Oj oj, vad ska det här bli av? Vi står nog på er trappa före du vet ordet av det, Peppe!
Veckans ord: rävåtel. Papp lanserade det här som förolämpning häromdagen när han kallt konstaterade att en bekants bekant “ser ut som en rävåtel”. En åtel är ett slags bete man lägger ut för att locka vilda djur till nån plats, oftast slaktavfall och dylikt. Otroligt kraftfullt uttryck ändå som jag kommer börja använda. “Jag vaknade upp och såg ut som en rävåtel i ansiktet”. Jepp.
Veckans namnsdag; Jag. Idag. Grattis!