För flera veckor sen när jag var på väg hem från jobbet och himlen betedde sig så här:
Så slog det mig som en piano i huvudet: tänk om jag hade missat det här.
Jag vet inte varför just där och då, men nån vecka tidigare hade vi fått ett tragiskt dödsbud, en ung människa som dött way way too early och jag var kanske lite extra öppen för såna insikter. Jag kunde inte sluta tänka på hur synd det hade varit att missa just den där solnedgången. Och kanske inte ens solnedgången i sig utan att kunna vara där och ens lägga märke till den solnedgången som något fint.
Så många år var jag pissigt deprimerad och det känns nästan förbjudet att skriva sånt här, men depression är en dödlig sjukdom och jag har inte alltid varit säker på jag skulle överleva. När jag var 21 och mådde som allra, allra sämst var jag helt övertygad om att det aldrig skulle gå att reda upp den här skiten, att jag aldrig skulle lära mig orka leva med det som är jag och att jag aldrig skulle få allt det jag ville ha.
Tänk om jag inte hade överlevt. Då hade jag missat solnedgången en oktober eftermiddag över K-market. Jag har fortsatt tänka på det där hela hösten, allt det där jag hade missat.
Senast idag när jag körde in vår bil i vårt garage kände jag nån slags förundran. Tänk att jag fick en bil och ett garage. Tänk att det ordnade sig så till den milda grad att jag har en bil och ett garage. Tänk att jag blev så frisk att jag kunde känna små bubblor av glädje över nåt så fånigt som en bil och ett garage.
Så synd det hade varit att missa det.