Tyckte Sevvans veckolista var ovanligt kul pga är ju ändå lite lätt narcissistiskt lagd, så här är mina svar på vem jag (tror jag) är i olika sammanhang. Kan för övrigt berätta att Nikko och Pär har godkänt mina svar angående vem jag är i kompisgänget/relationen.
Påjobbet: idésprutan som är bättre på att kläcka idéer än att genomföra dem. Jobbar bäst fram till lunch, sen lallar jag mest runt känns det som. Trivs bra med att ha ett delvis praktiskt och lite fysiskt jobb, delvis mer administrativt och kreativt. Är ganska stresskänslig men så länge jag mår bra är jag effektiv af. Jag jobbar bättre ensam än i grupp, men är ändå ganska flexibel och lätt att sätta in i olika grupper och sammanhang. Däremot känner jag mig ibland lite ensam och i pmsiga stunder missförstådd, eftersom jag inte tycker jag har en naturlig plats. Jag skämtade härom veckan att om vi hade haft ö-råd på jobbet hade jag blivit utrustad först, för jag har inget givet pakt-gäng. Alltså obs är på inget sätt utstött eller mobbad på jobbet, de är alla väldigt snälla med mig.
Påfesten: den som sitter ute och röker hela kvällen och blir proletärt arg + jätteglad i alla efter ett par drinkar. Ganska ofta den som börjar städa, men har försökt jobba bort mitt duktig flicka-komplex och skita i att plocka burkar. Istället har jag börjat smita hem när jag blir akuttrött vilket jag blir varje gång jag är ute med mina yngre vänner nu för tiden. Jag typ säger ”jag går bara ut och röker” och sen går jag hem. Det är ett mysterium att jag nånsin har gått på efterfest frivilligt.
Ikompisgänget: jag hoppas jag är ganska bra på att prata ångest med och att jag kan erbjuda lite trygghet. Tyvärr bjuder jag nog oftare på comic relief än nåt med substans, men det kanske behövs det också. Jag har hur som helst en stark omhändertagande sida och mår bra när jag får mata och skämma bort mina vänner. Dessutom tar jag ofta rollen som projektledare, vilket kanske både är bra och dåligt. Jag har väldigt enkelt att få nya vänner och min kompiskrets är bred och mångfacetterad, men jag är riktigt nära med cirka två människor om ens det. Jag har svårt att be om hjälp eller stöd när jag behöver det och har en tendens att lägga för mycket på en och samma människa vilket sen gör att jag känner mig orimligt besviken på att den inte ger mig ”tillräckligt”. Samtidigt är jag ganska opålitlig på det sättet att jag ställer in, glömmer bort och till viss mån vänder kappan efter vinden. Jag kan va jävligt ego och hård - ibland med flit, ibland för att jag är för uppsnärjd i mitt eget för att se andra. Men jag är också en väldigt rolig och generös vän mellan varven och jag hoppas det ändå är oftare än de dåliga dagarna. Jag önskar ofta jag vore en godare människa och skulle jag få göra personlighetsplastik skulle jag bränna bort den här känslan jag har ibland av att världen är skyldig mig så mycket, för det är så oattraktivt och giftigt. Jag förlåter snabbt men om jag är också ganska snabb med säga tack, det räcker. Jag är stolt över att jag blivit bättre på att cut the bullshit när det behövs och blivit bättre på att be om ursäkt när det behövs.
När Nikko trodde han var kul en gång
Pågymmet: haha! Den som sitter och skvallrar på den bekvämaste maskinen. Och den som svettas mest! Alla i min familj svettas GALET mycket i huvudet.
I bloggvärlden: det är väl lite samma sak som på jobbet kan jag tro. Kläcker ofta idéer, genomför dem sällan. Kan mingla med de flesta grupper men hör inte riktigt hemma i nåt gäng. Kan ibland verkligen angsta över vem som är min målgrupp och vad jag ger för bild av mig. Vill inte va folklig, vill inte va distanserad och sval. Jag hoppas att jag kan vara ett alternativ till nåt i alla fall.
Iskolan: högljudd, dramaqueen, bra betyg men lat som en oxe.
Den senaste selfien jag tagit, look at that glooow
Blandokänt folk: det är sällan jag känner att jag inte passar in i ett sammanhang. Men jag kan lätt bli lite tillbakadragen och observerande om jag känner mig osäker.
Pårestaurang: den som gnäller över det usla vegetariska utbudet/jublar över att de har nåt annat än en trött fylld paprika på menyn. Vi vegetarianer är inte bortskämda med flera alternativ, det är lätt att göra oss glada. Och vi blir hela tiden flera. Bara som tips till alla restauranger där ute.
I klädbutiken: hatar att shoppa på det sättet. Visst kan jag strosa i nån affär ibland, men då gör jag det helst ensam och med hörlurar i öronen. Och jag hatar att söka efter nåt speciellt, då söker jag hellre online.
I en okänd stad: jag är så hemskt sällan på okända ställen tbh. Men jag går hjärtans gärna på museum och ser historiska byggnader eller besöker loppisar - mindre gärna på shoppingstråk. Men jag är en så oerfaren och nojig turist att jag nog håller mig ganska långt till utstakade vägar. Är inte den som ”upptäcker” små guldkorn i nån återvändsgränd på det sättet.
På flygplanet: den som gråter i smyg och spänner mig vid start och landning. Och den som är totalt uttråkad resten av tiden.
Jag i min relation
I en relation: jag är en krävande partner men ger också mycket. Jag lider av ganska svår seperationsångest (hej skilsmässobarn!) och behöver mycket (verbal) bekräftelse. Men jag behöver också mycket ensamtid och det är väl det jag tycker jag & Pär är bäst på; vi samexisterar och pratar om allt, men vi låter varandra ha skilda intressen och liv. Nåt av det bästa jag vet är att ligga och läsa sida vid sida. Umgås men ändå inte. Jag tycker, irriterande nog, att det är ganska viktigt med födelsedagar och minnesdagar och sånt. Hittar gärna på små överraskningar och sånt i vardagen. Jag tror att jag är ganska kul att va ihop med, men man får också stå ut med att jag kan vara orättvis när jag tar ut alla möjliga frustrationer på dom som står mig närmast. Kan va ganska svartsjuk ibland, men inte i regel. Liksom jag är inte svartsjuk på det sättet att jag bryr mig eller behöver veta om Pär pratar med andra brudar eller om han delar nåt med nån kompis som han inte delar med mig. Sånt är jag cool med. Men jag kan bli svartsjuk om det är så att jag känner mig lite hotad av nåt ex eller nån annan jag känner komplex inför.
I hissen: öööh... brukar väl passa på att spegla mig om jag är ensam och åker jag med okända är jag den som ljudlöst hälsar med ett ansträngt leende och sen står och stirrar in i väggen. Topp tre av situationer jag hatar är förresten att åka hiss på färjor pga alltid fulla män, odrägliga barn och stopp på varje jävla våning.