http://youtu.be/7J-ddc_tfV4 Jag har inte kunnat sluta lyssna på den här låten sen Pärlan hade med den på mitt födelsedagsblandband (jepp, jag har en pojkvän som gör blandband till mig, varsågod Ellen 15 år, jag vet du hade dött av nöjdhet över det faktumet). I två månader har jag lyssnat på den, nästan på repeat. Det finns så mycket jag tycker om med denna låten. Alkberg himself, Ann fucking Petrén i videon, texten som fångar en känsla jag aldrig lyckats fånga i text men känt ibland, att den lite är min och Pärlans låt, melodin som bygger på den underliggande stämningen. Tja, det mesta liksom. Det kan vara veckans låttips. Eller ja, man kan gott lyssna på det mesta Mattias Alkberg gör.