Jag är - ursäkta självgodheten - jävligt nöjd med mitt liv just nu. Jag har landat i nån slags stil och smak och är ganska trygg i det. Jag struntar mer och mer i vad som är coolt och vad som inte är det. Jag har världens roligaste jobb (i plural), jag har en fin familj med inbördes bra relationer, jag har ett hem jag trivs till 100% i, jag är kär i min man och jag har många, goda vänner.
Men jag umgås knappt med dom.
Jag vet att det är en vanlig problematik (det kanske inte alltid ses som problem, men) att det är svårt att hålla liv i vänskapsrelationerna i “den här åldern”, men det slog mig verkligen här om dagen att jag ytterst sällan - för att inte säga aldrig umgås med mina vänner genom att “bara umgås” - det är hela tiden med ett annat mål. Jag tycker om att sitta och skriva och jobba med kompisar så det gör jag ofta. Jag har bokcirkeln. Jag har också en ganska insomnad filmklubb, Bergmanklubben, om någon minns. Varje gång jag umgås med en kompis these days så är det över nån aktivitet eller projekt; bio, garderobsrensning, syra grönsaker, pubquiz, träna eller vad som helst, åtminstone en middag!
Det kanske är bra, det är väl inget fel med att förena nytta med nöje - men ibland undrar jag varför det aktivitetslösa hängandet fallit bort? Och varför har det gjort det? Minns ni när man var liten eller ung och frågade sin kompis “kan du va?”. Inga andra krav, inga specifikationer - ingenting, bara - kan du va? Vara bredvid mig, vara hos mig, vara med mig. När man börjar tänka på den frågan så blir den både större och mindre. Jag kan inte komma på när senast jag har frågat den frågan av nån, oironiskt.
Kan det vara så att vi (vi i 30-årsåldern, vi mitt i livspusslet) lever så upp i varv att vi inte tycker att kompisumgänge i sig är aktivitet nog att lägga ett par timmar på? Att vi inte har tid eller råd att “bara” hänga? Som att det åtminstone måste ha nån slags mervärde om man ska avvara tid för sånt? Det räcker inte bara att man får se och umgås med mina vänner - man måste också få en kulturupplevelse, lära sig nåt, bränna några kalorier eller åtminstone bli mätt på köpet. Eller är det det att vi inte vågar erbjuda “bara” oss själva? Att vi upplever att vi måste likt en marknadsförsäljare av papper (minns ni dom?) slänga i ett paket tuschpennor och en pennvässare i påsen också? Va med mig så får du den här aktiviteten på köpet liksom.
För lite mer än ett år sen åkte jag och mina barndomsvänner i en annan “klubb” jag har, Måndagsklubben, till Haparanda över dagen. Vi gick så klart på Ikea, åt på Max, inventerade Systemet, handlade svenska chips på Ica - the usual ni vet. Det var så klart trevligt - och i nån mån av nytto liksom. Nån skulle ha hem en byrå och nån annan behövde underlakan.
Men det jag minns som allra bäst från den dagen var resan dit och tillbaka i bilen. Flera timmar av bara hängande. Jag tror inte vi har umgåtts så länge - utan tydlig aktivitet - sen långt före hus, hem, barn, familj och karriär. Det var så roligt! Vi pratade och pratade och pratade, sjöng med i favoritlåtar, skrattade så tårarna rann, satt tysta och bara va.
Jag skulle vilja bara va lite oftare. Inte alltid styra upp middagar och planera aktiviteter, även om det kan vara kul det med. Kanske lösningen ligger i att våga erbjuda inget annat än sitt sällskap och börja använda barndomsfrasen igen - kan du va?