I fredags kväll satt jag och lyssnade på Taika Mannila & Ronja Stanleys nygamla podd för Yle, I säng med Ronja & Taika och fick världens aha-upplevelse. De pratade om hur det är, eller i alla fall, kan vara att som kvinna bli bemött i musikbranschen. Ronja, som är musiker, hade fått höra att respekt, det är nåt man förtjänar.
Hur många av er har fått höra att man måste förtjäna respekt? Hur många av er har tänkt att det är så det är?
Jag har definitivt aldrig ifrågasatt hela den grejen, utan tvärtom tyckt att det är en rimlig grej. Därför fick jag en sån jävla - nästan utomkroppslig - aha-upplevelse när de bemötte det påståendet med ett Lauryn Hill-citat, nämligen det här:
Vet inte varför jag aldrig tagit till mig de orden förr, trots att det är från hennes kanske kändaste låt, som jag lyssnat oh so many times på, men nu fastnade det.
Har tänkt på det ända sen dess. Det här senaste året har jag pratat inför och med ganska mycket folk, både i egenskap av författare, bloggare, workshopsdragare och over all mikrofonkåt människa. Jag har blivit ganska bekväm i det och jag tycker ofta det är roligt. Ganska ofta kan jag tycka jag till och med är bra på det. Jag har aldrig krävt att alla i publiken eller den jag samtalar med ska vara intresserade eller engagerade, speciellt inte om jag är inbjuden till t ex skolklasser eller så, dit publiken inte sökt sig frivilligt. Jag är inte så desillusionerad att jag skulle tro att jag är allas kopp te och jag är helt okej med det.
Ändå har det ibland lämnat en gnagande känsla över hur vissa i t ex en publik betett sig. Fram till i fredags har jag tänkt att jag på nåt sätt har misslyckats. Man kan inte kräva intresse, men man vill ju kunna väcka ett. Och så jag tänkt att det är mitt fel, att jag inte varit tillräckligt intressant. Trots att jag ofta vänder ut och in på mig själv för att hitta nya formuleringar, roliga svar på frågor eller varierande uppgifter i en workshop.
Men!!!! Att sitta och sova, eller sitta och prata högljutt eller se på Youtube-klipp utan hörlurar (alla helt sanna exempel) när en motpart pratar handlar inte om att den som pratar nödvändigtvis är ointressant - det handlar om att inte visa respekt. Man behöver inte sitta som tindrande ljus och lyssna (jag lyssnar själv bättre om jag får t ex sitta och rita samtidigt), men baby girl, respect är faktiskt just a minimum. Jag behöver inte förtjäna ett jävla skit, det ska bara finnas där.
Sen behöver man så klart inte upprätthålla den respekten om motparten gör nåt dumt eller elakt (jag har inte speciellt stor respekt för let’s say NMR och såna grisar), men respekt ska väl för fan va utgångsläget när vi bemöter varandra.
Min stora aha-upplevelse är alltså följande: jag har rätt att kräva att bli bemött med samma respekt som jag bemöter andra. Baby Ellen, respect is just a minimum.
HUR KAN DET HÄR VARA EN AHA-UPPLEVELSE ÅR 2018?!?!?!? Jag är 31, jag är ganska smart - test jag tagit på internet antyder till och med att jag har en högre än medel-IQ, jag är duktig på vad jag gör och jag försöker alltid bemöta andra med respekt. Ändå är det en aha-upplevelse.
Vet ni vad jag tror det beror på? Luta er närmare så ska jag viska min 100% sanna teori åt er: ... patriarkatet.
Det är så det funkar. Patriarkatets viktigaste uppgift är att förvilla oss brudar så mycket med annat så att man glömmer en sån grundläggande sak som: respect is just a minimum.
Tack och lov finns det folk som påminner en mellan varven; Taika, Ronja och Lauryn Hill till exempel.