Imorgon är det första maj. Första maj är arbetarrörelsens dag och på flera håll i världen går man i tåg och demonstrerar. Man brukar också sjunga Internationalen, som är arbetarrörelsens nationalsång kan man säga. Det är typ en av mina favoritlåtar, den går så här:
“Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli”. Känn på dom orden alltså, mmm. Internationalen är så jäkla pampig, men den känns ju lite.. typ, svår ibland. Pär har berättat att han trodde att den handlade om camping när han var liten. Vilket i sig är så sött att jag dör.
Jag tänker på mig själv som ganska politisk människa eller i alla fall så tänker jag att min politiska övertygelse är väldigt viktig för mig. När jag själv ser på allt jag gör tycker jag att den genomsyrar det mesta, men jag skriver eller pratar sällan om politik. Jag skulle gärna skriva mer om politiska frågor i den här bloggen, men det skrämmer mig. Det handlar i nån mån om dåligt självförtroende, men mest handlar det om att mina politiska åsikter ganska långt är baserat på nästan instinktiva känslor. Det har alltid varit så självklart för mig att tycka det jag tycker, jag vet inte hur jag ska argumentera för något som för mig är så instinktivt. Jag skulle liksom inte orka med nån jävla debatt heller. Det här är mitt hörn av internet och jag har ingen lust att få kommenterar av nån som tror att få sista ordet är lika med att ha rätt.
Här öppnar jag verkligen upp för kritik av typen “man måste bygga åsikter på fakta och statistik” som så ofta kommer från marknadsliberalt besserwisserhåll. Det klassiska man får höra är ju “den som inte är vänster som ung har inget hjärta och den som är är vänster som gammal har ingen hjärna” (vilket är till 50% korrekt hehe). Men så får det vara då. Politik och samhälle handlar för mig om människor, inte siffror och statistik, och när det handlar om människor så är det kanske inte fel att ta till hjärtat ibland. Jag vill inte heller att ni ska tro att min övertygelse är svag för att jag inte är en bra retoriker. Jag är en usel retoriker, men jag står stadigt i det jag tror.
Vad tror jag då? Jo, jag är då socialist, om det inte framgått redan. Jag ska väl tillägga demokratisk socialist, före nån börjar härja om kommunistiska diktaturer. För mig innebär det kortfattat att kämpa för alla människors lika värde och att fördela resurser så jämnt som möjligt. Att vara snäll helt enkelt. Alla människors lika värde är kanske lätt att skriva under oavsett vad man röstar, de flesta tycker nog att rasism, sexism eller homofobi är nånting dåligt. Och det är bra att man kan enas om det, fast man inte är partikamrater.
Men för mig är det omöjligt att vara till exempel feminist eller anti-rasist utan att vara socialist. Olika slags förtryck är bara olika sidor av samma sak; jag tror att allt hänger ihop. Jag tänker ofta på samhället som ett korthus. Ett väldigt stort och invecklat och på sätt och vis häftigt korthus, egentligen borde inte ett sånt korthus ens vara möjligt. Korthuset vilar på några få fötter; en fot är kapitalism och en fot är ett heteronormativt patriarkat och en fot är rasistiska strukturer. På de här fötterna har man byggt vidare, intrikat och avancerat och det är svårt att säga vilket kort som vilar på vilken fot längre. Men du vet hur det är med korthus - det räcker med att dra ut ett kort så faller hela skiten.
Om feminismen är motgiftet mot patriarkatet, anti-rasismen är motgiftet är rasism (NÄHÄ) så tänker jag på socialism som handen som ska dra undan kapitalism-foten på korthuset. Det finns så klart lika många socialismer som det finns socialister och man kan kalla sig allt från socialdemokrat till nån slags anarkist. Det är också en slags kritik vänstern brukar få, att det bildas så många små falanger och grenar av vänster-trädet. Men det är egentligen en ganska bra sak; att vara vänster handlar nämligen ganska ofta om att ifrågasätta traditioner och normer. Men det är klart att det kanske blir lite svårare att samlas och engageras kring olika saker; det är ju där t ex extremhögern vinner mycket röster; det är enkelt och tydligt, det finns EN bov. Ibland är det judar som är boven, ibland är det flyktingar, ibland är det bögar eller vänstervridna feminister *vinkar till publiken*. Det är synd att dom har det att ta till, det är ett bra knep dom har där. Jag önskar ibland att jag hade en enklare symbol för allt som är fel än det där korthuset men världen är inte svartvit och om man inte vill vara populist så får man väl leva med korthus och försöka förklara så gott det går. Jag kallar mig i alla fall rätt och schlätt socialist, det blir lättast så.
En sak som jag som socialist tycker är till exempel att all grundservice; skola, vård, kollektivtrafik, elnät, vägar, ett grundläggande kultur- och idrottsutbud och omsorg för de som inte kan ta hand om sig själv ska vara kollektiv och skattefinansierad. Alla ska ha rätt till det de behöver och din inkomst eller ditt ursprung ska inte bestämma vilken kvalitet på vård, omsorg eller utbildning du får. Valfrihet är ett ord det slängs mycket med idag när man diskuterar sånt här och det kan jag förstå, det är ett fint ord. Men är du fattig kommer priset alltid välja för dig på en fri marknad och det är inte valfrihet, det är kapitalism. Jag tror att äkta valfrihet bara går att finna i ett starkt kollektiv där du står på trygg och säker grund. Jag avstår gärna från några valmöjligheter om det betyder att nån annan får lite fler. Konkret betyder det: jag betalar gärna skatt (även arvsskatt och annan skatt som kanske suger lite extra just där och då) om det betyder att nån annan kan få gå till läkaren eller utbilda sig. Jag makar gärna på mig lite, så ryms vi fler och sitta liksom.
Jag tycker att vi ska leva det här livet tillsammans, det blir liksom roligare och trevligare på det sättet. Internationalen är en fin sång, men som sagt. den kan va svår att förstå ibland. I skolan sjöng vi en annan, inte lika pampig och ganska trallkäck sång förr som gick så här:
“Om du har ett äpple vill du dela det med mig i en äppelmelodi?/ Eller vill du ha ditt goda äpple för dig själv/ och inte få någon melodi?/ Dela med sig, eller snåla/ en vanlig fråga får man tåla. /Om du har ett äpple vill du dela det med mig?/ Eller tar du hela själv? - va?”
Förutom en ganska fånig melodi tycker jag det egentligen är en jättebra sång som sammanfattar ganska mycket av det jag vill säga och det jag tror på. Jag delar gärna med mig av de äpplen jag råkar ha fått. Livet är nämligen orättvist, men det betyder inte att vi människor behöver vara det med.
Glad första maj!