Jag såg en äldre man på Tiktok häromdan, en dansare som var otrolgit duktig på Michael Jackson-koreografi. Han dansade framför en tv-skärm med videos från Jacksons turné och gjorde varje move precis som han. Kontrollerade slängar med armarna, exakta steg åt sidan, ta sig i skrevet. Ni vet.
Jag såg flera videos han hade lagt upp. I en hade mannen skrivit I can’t stop, it’s part of my dns now, I’ve been doing it for so long.
Lite så känns det med den här bloggen ibland. Jag kan inte sluta. Jag vet inte om jag vill heller, men it’s part of my dna, även om tiden har sprungit ifrån oss. Jag vet inte om jag levde ett mer spännande liv förr eller om jag bara har tappat förmågan att känna igen content när jag ser det. Men jag försöker hitta tillbaka till bloggen igen, våga skriva utan att planera.
Igår kväll när jag gick hem från körövningen var det en sån där perfekt september-kväll, en sån det bara finns ett par av varje år. När mörket är nytt och mjukt. Som en gäspande kanin i slutet av en godnatt-bok, så känns dom september-kvällarna. Sorry för ovass liknelse. I alla fall, jag gick hem, det var perfekt september. Jag lyssnade på Michael Jackson. They don’t care about us. Uppe i en lyftkran fladdrade en flagga i skenet av en röd lampa. Tänkte på regeringen, lol.
Jag mår ganska bra nu, har faktiskt lyckats skala bort en hel del ångest och rädsla. Infört nya beteendemönster med våld. Tvingat mig att känna igen signaler som till exempel: nu vill jag ta en promenad hem, även fast det hade varit skönt att skjutsas hem och fortsätta prata.
Men beredskapen, de ligger så nära huden. På vägen hem fick jag ett meddelande, ett helt ofarligt meddelande med en enkel fråga. Men före jag låst upp telefonen och läst frågan, min puls alltså. Scenariona jag hann bygga upp i huvudet. Jag förväntar mig fortfarande det värsta jämt. Att det ska vara för sent, att jag inte har gjort tillräckligt. Att nästa gång jag ringer är det ingen som svarar.
Kanske det går att skala bort, kanske jag får lära mig leva med det. Maybe it’s in my dna now.